Av en händelse såg jag för några månader sedan att Deutsche Oper i Berlin skulle ha några Wagner-Wochen.
På programmet stod bland annat Rienzi en av hans tidiga operor som jag kände till men aldrig har sett. Det är knappast en föreställning som jag kan räkna med att få se i Sverige, i min livstid, så det kändes helt rätt att planera för en resa till Berlin.
I lördags bar det alltså åstad med Öresundståg från Malmö och sedan ICE-tåg från Köpenhamn via Hamburg till Berlin.
Det var ingen bra vald resdag och bekymmerna började redan i Malmö och sedan fortsatte det hela resan. När vi närmade oss Berlin blev vi avkastade på Berlin Spandau och hänvisade att med hjälp av S-tog ta oss in till centrala Berlin. Jag anlände till mitt hotell Agon Opera på Kurfurstendamm c:a en och halv timme senare än beräknat.
Trots detta bestämde jag mig för att promenera till Deutsche Oper, vilket jag för övrigt alltid brukar göra. I dag kändes det särskilt angeläget efter att ha tillbringat mer än tio timmar på olika tåg.
Jag brukar alltid inleda operabesöken på Deutsche Oper genom att äta lite på en trevlig italiensk ristorante ”Don Giovanni” som ligger ett stenkast från operahuset. Idag trodde jag inte att jag skulle hinna med besöket, men eftersom det fortfarande var c:a fyrtiofem minuter innan föreställningen började beslutade jag mig för att ta chansen.
Jag berättade alltså för kyparen att jag hade bråttom och han svarade då typ ”nemas problemas” och det var det inte heller. Jag fick ett glas vitt vin, fyra scampi al forno och en liten grönsallad. Det smakade som vanligt helt förträffligt och när jag bad om en sked för att få i mig den goda buljongen, så gick det också bra.
Väl inne i operasalongen hamnade jag bredvid ett par engelsmän som liksom jag hade rest till Berlin för att se föreställningen.
Handlingen i operan utspelar sig i Rom på mitten av 1300-talet och handlar om en strid mellan två adelsfamiljer och mot folket och Rienzi är den siste tribunen och som slutar som diktator.
Döm om min förvåning när ridån går upp och jag får se ett stort rum inklusive videoproduktion på väggen och med ett stort mörkt skrivbord i mitten av rummet. Under själva overtyren ser man en uniformsklädd mansperson som växelvis föreställer Hermann Göring, Adolf Hitler och Benito Mussolini. Regissören hade alltså förlagt handlingen till Europas 1920- och 30-tal.
Inte helt ovanligt och kanske inte heller något större fel, men eftersom jag hade förväntat mig att se operan i sitt tidsmässiga original så blev jag naturligtvis förvånad. Eftersom detta är en opera som inte spelas särskilt ofta i Tyskland heller hade jag alltså inte tänkt tanken att det kunde handla om en nyinstudering. Så fel av mig.
Jag delar inte regissörens uppfattning att det är korrekt att tolka operan som en diktators uppgång och fall utan för mig handlar det mer om striderna mellan två familjer å ena sidan och folket å andra sidan. Till detta skall man då lägga en kärlekshistoria och övriga komponenter som vanligtvis ingår i operans värld.
Men jag måste erkänna att jag under föreställningens gång hann ändra uppfattning och detta beror inte minst på goda insatser från Torsten Kerl som Rienzi och den finländska sopranen Camilla Nylund, som sjöng Irene. Till detta skall läggas den utomordentliga kören, kanske ett sjuttiotal personer och en fantastisk orkester under ledning av Sebastian Lang-Lessing
Musikaliskt tillhör inte Rienzi det bästa som Wagner har komponerat, ja det är faktiskt så att om någon hade frågat mig efter kompositörens namn så hade i alla fall jag inte tänkt på Richard Wagner. Igenkänningsfaktorn var med andra ord låg.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att besöket ändå var värt en mässa i Berlin för att travestera en fransk kung på femtonhundratalet.
Läs även andra bloggares åsikter om Rienzi, Deutsche Oper Berlin, Wagner Wochen