Här är några fler bilder från Cosmosfesten igår
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Cosmic music group, Strand, musik
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen
Här är några fler bilder från Cosmosfesten igår
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Cosmic music group, Strand, musik
by Redaktionen
Bonnier Amigo music group byter namn till Cosmos music group.
Igårkväll (och en bit in på natten) var det musikparty på Hornstull Strand. Mycket folk och musik.
Lanseringsfester kan vara väldigt, hmmm, lanseringsfestiga. Så var det inte i går kväll. En uppställning band och artister med allt från pop till soul och en publik som definitivt var där för musiken blev jag faktiskt riktigt glatt överraskad.
Sju band och artister inledde med två låtar var. Namnen var nya för mig men helt klart var det inga nybörjare utan riktigt stora band.
Trummor & Orgel
Edith Backlund
Threadstone
The Animation
Magnus Carlsson
John Grant
The Magic Number
Själv skall jag hålla ett särskilt öga på Edith Backlund, Magnus Carlsson och The Magic Number.
Huvudnummret var en hejdundrandes soulsfest med Jasmine Kara. Det var nytt och klassiskt på samma gång. Men framförallt ett sjujäkla drag!
Intressant.se/intressant Läs även andra bloggares åsikter om Konsert, musik, soul, rock, Cosmos music group, poesi, debut
Visst var det en Robyn-effekt på Popaganda 2010, dag 1 fredag 27 augusti. När det blev dags för kvällens höjdpunkt var det fullpackat med folk, förväntningarna vibrerade i luften och byggdes upp av två stora anläggningar med laptop och två trumset som stod på scenen medan ljudteknikerna finslipade det sista inför stjärnans entré.
Jublet ekade när hon sprang in och alla hoppade med i takten och sjöng med. Där jag stod i var det så trångt och alla hoppade och knuffade varandra så jag är egentligen förvånad att ingen blev skadad. Helt klart älskar Popagandapubliken Robyn. Jag är övertygad om att hon kan fylla Globen. Hon är den klarast lysande svenska världsstjärnan just nu.
Belle & Sebastian, kvällens andra höjdpunkt, hade också en medsjungande publik. Allra lyckligast blev nog de fem ungdomar som plockades upp på scen och fick dansa till en låt. Det kommer mer om Belle & Sebastians spelning i ett annat inlägg här i Kulturbloggen. Vi hade ytterligare en recensent på plats och en fotograf.
För att ta dagen lite från början:
Det var soligt och utsålt – första dagen för festivalen Popapganda 2010 i Eriksdalsbadet var helt klart lyckad. Arrangörerna växer och lär sig att planera bättre och bättre. Det började redan när besökarna var på Ringvägen och tog av vägen i backen ner till festivalsområdet, då var det tydligt utmärkt två delar av vägen: en för de som hade hämtat ut sitt band redan och ett för de som skulle byta sin biljett till band.
Fast när det är utsålt och massor av folk fram emot kvällen då räcker förstås toaletterna och serveringarna aldrig till ändå utan det blir många köer.
Men tidigare på dagen gick det snabbt att få sig något att äta eller att dricka.
Först ut på scen var duon ”Navet”, en svensk indieduo som trots att de var på scen redan vid 14.30 fick igång publiken. Elektronisk pop med en sångerska med fin popröst.
I Popagandas beskrivning av bandet står bland annat:
Navet levererar stilsäkra elektroniska rytmer man vill stå stilla till men ändå inte. Efter en sommar med flera stopp på värmeböljande stockholmsscener och en stämningsmättad skivinspelning på Fårö har det blivit dags för bandet att ta klivet upp. Upp på Popagandas scen.
De två tjejerna i ”First Aid Kit” var först ut på Stora Scenen. De är verkligen duktiga. Jag såg dem redan på Popaganda 2008 och då var de en intressant och lovande duo, som har vuxit in i förväntningarna.
”This is head” som körde på Lilla scenen var en ny bekantskap för mig. Det är som alltid på en festival, man hittar alltid ett nytt band att följa.
Malmöbandet ligger nånstans åt psykedelisk pop av typen Spiritualized men också lite rytmer från calypso. De har sångare men ändå är musiken till stor del instrumental.
Jonathan Johansson, den filmstjärnesnygga popkungenmed sin vemodiga pop, var positivt överraskad. Det var första gången som det inte regnade när han spelade på Popaganda. Kanske var det därför spelningen höjde sig något steg sedan förra gången. Fast det ska sägas: Jag har alltid gillat Jonathan Johanssons spelningar.
Två trummisar, två keyboardister och två gitarrister varav Jonathan Johansson själv på en tolvsträngad på de första två låtarna. Till låten ”En annan stad” bytte den ena keyboardist till bas.
Jonathan Johansson berättade att nästa album kommer i februari, det kommer att vara snabbare och mörkare.
Så var det dags för Monarchy på Lilla Scenen: första låten utan gitarrer: enbart keyboard, trummor och sång. BAndmedlemmarna införda masker och vita skjortor, mörk gråblåsvarta kostymer. Vacker sång och bra dansrytm. Två sångarna kunde vara tvillingar, det som syns av hakan nedanför maskerna.
Mystiskt och vackert.
På Popagandas hemsida finns följande information om bandet:
Det var inte U2 eller Kraftwerk som gjorde den första utsändningen av ett live-gig ut i rymden. Brittiska Monarchy hann före alla andra när man i somras åkte till Kennedy Space Centre i Florida för denna udda lansering. Albumet som skulle lanseras har skjutits upp till i början av nästa år, men den konstanta blogghypen fortsätter alltjämt.
Medlemmarna i bandet är fortfarande hemliga och uppträder därför i mask. Frågan är om det kommer att vara möjligt att behålla den fasaden när allmänheten får upp ögonen för sådana perfekta poplåtar som The Phoenix Alive, Gold in The Fire och Black, The Colour of My Heart.
Monarchy gör en av sina första spelningar någonsin på Popaganda, sen är det dags att erövra världen och universum.
Dags för ”Familjen” och jag vet att många gillar dem. Jag säger inte att de är dåliga, men någon gång under en lång dag och lång kväll måste man få i sig något. Så jag hörde dem mest på avstånd, men jag hittade ett bra youtubeklipp från spelningen, som finns här nedan.
Ellie Goulding, en tuff brittisk tjej, någonstans i facket mellan singer/songwriter och pop och rock. Hennes debutalbum “Lights” gick direkt in på den brittiska albumlistans förstaplats.
Sedan kom de tre huvudnumren:
Belle & Sebastian och Robyn på Stora Scenen med Jamaica där emellan på Lilla scenen.
Om det har jag redan bloggat lite och mer kommer, som sagt.
Några bilder från mobiltelefonen och några klipp från Robyns och Familjens spelningar:

Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Stockholm, Robyn, Belle & Sebastian, Monarchy, indie, elektroniskt, popmusik
by Redaktionen

Regissören Vernon Mound avled i morse efter en tids sjukdom, 56 år gammal. Han var
just nu aktuell som regissör för Sunset Boulevard, säsongens stora musikal på
GöteborgsOperan. Tidigare har han på GöteborgsOperan regisserat både operan
Manon Lescaut (2002) och musikalerna Les Misérables (2000) och Miss Saigon
(2004).
– Vi beklagar sorgen djupt och våra tankar är just nu med hans anhöriga. Vernons vision
om Sunset Boulevard var storartad och han har byggt upp ett fantastiskt team för
produktionen omkring sig, säger operachef Lise-Lotte Axelsson.
Repetitionerna inför Sunset Boulevard pågår nu på GöteborgsOperan och premiären
äger rum 16 oktober, som planerat.
– Vernon har betytt mycket för den kommande generationen musikalartister i sin
egenskap av professor och studierektor på högskolan för scen och musik i Göteborg.
Han var en oerhört brinnande, hängiven visionär med stor repertoarkännedom och
internationellt verksam som både opera- och musikalregissör, säger Lise-Lotte Axelsson.
Mina erfarenheter av honom begränsas till musikalen Nine på dåvarande Malmö-Musikteater, och dessutom har jag sett hans version av Giuseppe Verdi´s Il Trovatore eller Trubaduren som vi kanske mest känner den som, på Dalhalla och det var en mycket fin operaupplevelse.
Nästa vår skulle han ha satt upp den nya spännande versionen av Offenbach´s Hoffmanns äventyr på Malmö Opera.
Det är ju alltid tråkigt när någon person dör i förtid och det måste man ju tyvärr konstatera att detta i allra högsta grad gäller Vernon Mound.
Läs även andra bloggares åsikter om Vernon Mound död
by Redaktionen

Ett mycket spännande pressmeddelande fick Kulturbloggen nyss. Det har hittats nytt material av Cornelis Vreeswijk som kommer att finnas med på soundtracket till nya filmen.
Här är pressmeddelandet om detta:
Alla vet att för en film är soundtracket av stor betydelse. För en musikfilm är det centralt. För en musikfilm som dessutom handlar om Cornelis Vreeswijk blir musiken till en karaktär i sig, blir en av huvudrollerna. Det måste låta tidstypiskt, men ändå modernt nog att fungera i en biosalong och inför en biopublik. Så hur skulle man då lyckas med konststycket att få åskådaren att känna sig som att han eller hon satt mitt i studion, precis där och då, när Cornelis mästerverk spelades in?
Inspirerade av hur The Beatles material ljudrestaurerats för ett par år sedan åkte Bosse Frölander (Warner Music) och Magnus Palmborg (Warner/Chappell) till Kumla och begav sig ner i bergrummet för att lokalisera de inspelningstejper som arkiverats där. Och visst fanns där inspelningstejper alltid. Information om vad som fanns på själva tejperna däremot – nja, inte direkt. Hade man tur stod det Cornelis på etiketten, eller kanske ett datum. Slutligen kunde dock tre stora pallar med kartonger sållas ut, och levereras till Atlantisstudion (f.d. Metronomestudion).
I Atlantisstudion fanns sparat inspelningsutrustning från Metronometiden, och teknikern Janne Hansson satte igång med lyssningsarbetet i sällskap av Bosse, Magnus och filmens regissör Amir Chamdin. De gamla rullbandarna, som en gång i tiden spelat in materialet, drogs fram och kopplades in, och sessionerna kunde börja.
Amir berättar:
– När Janne tryckte på knappen var det, bokstavligen, som att sitta i en tidsmaskin. Vi förflyttades 40 år tillbaka i tiden, och jag kände mig som att jag satt precis bakom Cornelis och såg honom rätta till mikrofonstativet, eller byta ställning på pallen som knarrade till. Det var fantastiskt. Han harklade sig, någon ropade tagning, och så satte de igång. Någon minut senare kanske en tvärflöjtist halkade på en ton, eller så missades ett ord, och så avbröts musiken med lite småprat innan en röst ropar Omtagning! och de börjar igen. Det var magiskt. Och för mig som regissör ovärderligt. Det var ett måste att återge den stämningen i filmen för att åskådarna skulle få uppleva samma sak.
Efter att ungefär 300 inspelningstejper á 60 minuter gåtts igenom (där det för övrigt inte var ovanligt att olika artister samsades på samma band – efter en Family Foursession kunde Pugh Rogefeldt komma förbi runt lunch för att testa ett nytt gitarriff, innan Cornelis sedan spelade in på eftermiddagen) stod det dessutom klart att tidigare outgivet låtmaterial fanns på tejperna. Sånger som inte hörts på tiotals år, som kanske bara hördes där och då! Dessutom en mängd alternativa tagningar av klassiker som t ex Ångbåtsblues. Så bland de 20-tal sånger som återfinns på soundtracket är flera alternativa tagningar, samt vissa med sång av filmens huvudrollsinnehavare Hans-Erik ”Hank” Dyvik Husby.
När så ett antal sånger var utvalda började arbetet med att restaurera materialet och sedermera försiktigt avlägsna Cornelis sångstämma så att man kunde använda originalmusiken för Hans-Erik att sjunga till, vilket han gjorde med hjälp av Jack Vreeswijk – för vem är bättre lämpad att guida en sångare som ska sjunga Cornelis sånger än Cornelis egen son, som dessutom skrivit den nykomponerade filmmusiken?
När så Jack och Hans-Erik var klara lämnades alla tejper till Thomas Huhn (Ljudligan) som mixat filmljudet. Nu var det dags för den sista pusselbiten att läggas på plats: att få även musiken i surround 5.1, för att ge biopubliken den där unika upplevelsen av att sitta mitt inne i konsertlokalen eller skrivarlyan och vara precis där, då, när magi skapades.
Från en av Sveriges största artister någonsin, som långt efter sin död är lika aktuell som under sin levnadstid, har man hittat en ovärderlig skatt av outgivet material, av alternativa tagningar, och nu kan det presenteras med modern teknik.
Läs även andra bloggares åsikter om Cornelis, soundtrack, skivnytt