Ett mycket spännande pressmeddelande fick Kulturbloggen nyss. Det har hittats nytt material av Cornelis Vreeswijk som kommer att finnas med på soundtracket till nya filmen.
Här är pressmeddelandet om detta:
Alla vet att för en film är soundtracket av stor betydelse. För en musikfilm är det centralt. För en musikfilm som dessutom handlar om Cornelis Vreeswijk blir musiken till en karaktär i sig, blir en av huvudrollerna. Det måste låta tidstypiskt, men ändå modernt nog att fungera i en biosalong och inför en biopublik. Så hur skulle man då lyckas med konststycket att få åskådaren att känna sig som att han eller hon satt mitt i studion, precis där och då, när Cornelis mästerverk spelades in?
Inspirerade av hur The Beatles material ljudrestaurerats för ett par år sedan åkte Bosse Frölander (Warner Music) och Magnus Palmborg (Warner/Chappell) till Kumla och begav sig ner i bergrummet för att lokalisera de inspelningstejper som arkiverats där. Och visst fanns där inspelningstejper alltid. Information om vad som fanns på själva tejperna däremot – nja, inte direkt. Hade man tur stod det Cornelis på etiketten, eller kanske ett datum. Slutligen kunde dock tre stora pallar med kartonger sållas ut, och levereras till Atlantisstudion (f.d. Metronomestudion).
I Atlantisstudion fanns sparat inspelningsutrustning från Metronometiden, och teknikern Janne Hansson satte igång med lyssningsarbetet i sällskap av Bosse, Magnus och filmens regissör Amir Chamdin. De gamla rullbandarna, som en gång i tiden spelat in materialet, drogs fram och kopplades in, och sessionerna kunde börja.
Amir berättar:
– När Janne tryckte på knappen var det, bokstavligen, som att sitta i en tidsmaskin. Vi förflyttades 40 år tillbaka i tiden, och jag kände mig som att jag satt precis bakom Cornelis och såg honom rätta till mikrofonstativet, eller byta ställning på pallen som knarrade till. Det var fantastiskt. Han harklade sig, någon ropade tagning, och så satte de igång. Någon minut senare kanske en tvärflöjtist halkade på en ton, eller så missades ett ord, och så avbröts musiken med lite småprat innan en röst ropar Omtagning! och de börjar igen. Det var magiskt. Och för mig som regissör ovärderligt. Det var ett måste att återge den stämningen i filmen för att åskådarna skulle få uppleva samma sak.
Efter att ungefär 300 inspelningstejper á 60 minuter gåtts igenom (där det för övrigt inte var ovanligt att olika artister samsades på samma band – efter en Family Foursession kunde Pugh Rogefeldt komma förbi runt lunch för att testa ett nytt gitarriff, innan Cornelis sedan spelade in på eftermiddagen) stod det dessutom klart att tidigare outgivet låtmaterial fanns på tejperna. Sånger som inte hörts på tiotals år, som kanske bara hördes där och då! Dessutom en mängd alternativa tagningar av klassiker som t ex Ångbåtsblues. Så bland de 20-tal sånger som återfinns på soundtracket är flera alternativa tagningar, samt vissa med sång av filmens huvudrollsinnehavare Hans-Erik ”Hank” Dyvik Husby.
När så ett antal sånger var utvalda började arbetet med att restaurera materialet och sedermera försiktigt avlägsna Cornelis sångstämma så att man kunde använda originalmusiken för Hans-Erik att sjunga till, vilket han gjorde med hjälp av Jack Vreeswijk – för vem är bättre lämpad att guida en sångare som ska sjunga Cornelis sånger än Cornelis egen son, som dessutom skrivit den nykomponerade filmmusiken?
När så Jack och Hans-Erik var klara lämnades alla tejper till Thomas Huhn (Ljudligan) som mixat filmljudet. Nu var det dags för den sista pusselbiten att läggas på plats: att få även musiken i surround 5.1, för att ge biopubliken den där unika upplevelsen av att sitta mitt inne i konsertlokalen eller skrivarlyan och vara precis där, då, när magi skapades.
Från en av Sveriges största artister någonsin, som långt efter sin död är lika aktuell som under sin levnadstid, har man hittat en ovärderlig skatt av outgivet material, av alternativa tagningar, och nu kan det presenteras med modern teknik.
Läs även andra bloggares åsikter om Cornelis, soundtrack, skivnytt