Musik

Var: Laxbutiken i Ljungskile (konsert ingående i L´Jazz Sommarjazzvecka)

När: 30/7 2021

Hörde föregående vecka flera lyckade konserter på samma ställe. Börjar så smått vänja mig vid den svindlande livekänslan efter den mörka perioden av uppskjutna publika evenemang. Inte helt lätt att sortera alla intryck. Var med om både välbekanta tongångar och nya upplevelser. En kväll tangerade nästan succén samma grupp ”ställde till med” för fem år sedan. Inledande konsert kommer säkerligen definieras som en av årets främsta. Och aftonen efter Bohusläns omfattande översvämningar, arrangerades en spelning med Bill Öhrströms band vars genomslag var av den magnitud, att vad de uträttade bäst bör värderas som magiskt. Några oförglömliga timmar som går vid sidan om futtiga rankinglistor. Tacksam när det händer.

Bill Öhrström är vid 78 års ålder en institution i svensk musikliv värd en biografi. Sångare och munspelare som frontat olika upplagor av glödheta bluesbaserade band. I Bill´s Boogie Band, det mest berömda, lirade tre storheter: Bosse Skoglund, Kenny Håkansson och Jukka Tolonen. Därutöver anställd på skivbolag, slagverkare (exempelvis på Beatwave av Per Cussion, vinyl i min ägo) och på 60-talet startade han mytomspunna klubben Filips. Som om det inte vore nog har han jobbat som modell samt ingått äktenskap med två kvinnor i kulturbranschen, varav han musicerat med en av dem (Lisa Ekdahl). Såg hans eminenta Boogie Band på 80-talet både på Skeppsholmen och klassiska haket Dojan. I nutid har jag med stort nöje bevistat konserter i hans namn på Nef och i Falkenberg. Och Live ´n´Lively In Helsinki snurrade på skivtallriken för inte länge sedan. Tidigare i sommar uppmärksammade Kulturbloggen en duett han sjungit in med Monica Törnell.

Vilka ingår i BILL ÖHRSTRÖMS BLUES INTO JAZZ? Jo trumslagaren André Borgström, gitarristen Max Schultz, på piano finns Stefan Nilsson och basar i dubbel mening gör Patrik Boman. Sist nämnde doldis håller nämligen reda på alla akustiska basgångar förutom att han arrangerat gruppens material; vilket innebär att han tituleras kapellmästare. Lite tveksam till om jag tidigare lyssnat på trumslagaren, vars framtoning är överraskande diskret.. I övrigt är manskapet stjärnspäckat så det förslår med otroligt mångsidiga musikanter. Har hört dem ett antal gånger live, i synnerhet Max Schultz i både större sättningar och smågrupper. Lustigt att alla i kvintetten är hemmahörande i de fem församlingarna på Södermalm, vilket vi upplyses om av herr Öhrström.

I underhållande mellansnack kommenterar åldermannen i sällskapet bandets ringrostighet, luftar vissa farhågor för ”halvsenilitet” och hänvisar till väsentligt äldre fenomenet Owe Thörnqvist. Därutöver några intressanta anekdoter. Han är känd för sin raspigt uttrycksfulla sång, vilken numera har en patina som gör att han stundom förvandlar sig till angenäm crooner. Samtliga låtar framförs föga förvånande på engelska.

Svängfaktorn är ofta på kokpunkten. Det låter sanslöst tajt. Att kapaciteten till kopiöst grooviga passager fanns, visste troligen den entusiastiska publiken på förhand.. Fast sättet varpå det skedde noterade våra trumhinnor med oreserverad glädje. Istället för att överskölja oss i volymstarkt beat á la Bill´s Boogie Band för drygt trettio år sedan, spelas det finfördelat akustiskt, bortsett från den för genren omistliga elgitarren. Ljudteknikern bemästrar lika utmärkt som musikerna att lyfta fram spektrat av skiftande valörer. Tack vare sin smarta strategi, möjligen enligt anvisningar från bandledare och kapellmästare, ikläder sig rytmdomptören bakom sitt trumset en nyckelroll. Utan att någonsin tumma på sitt uppdrag frilägger Borgström utrymme för medmusikanterna. Ett intelligent grepp att mejsla fram sådan här emotionell musik på denna detaljnivå.

Kombinationen av sofistikerat sound och en pådrivande öppna-spjäll-attityd, renderade i ögonblick av ståpäls, något som förstärktes genom ett knippe underbara solon. Repertoaren bestod överlag av en mix av gammal hederlig rythm & blues, alternativt standards från förra seklets första decennier jämte besläktade original signerade Öhrström. Temperaturhöjaren Let The Good Times Roll inleder medan en tidlös, smeksam standardlåt om Sweet Sue avrundade om jag har ordning på anteckningarna.

En anledning till att konserten blev fantastisk måste poängteras. Syftar på kapellmästarens betydelse. Fick efteråt reda på att skivbolagsdirektör (pb 7) Boman spelat med Öhrström i omgångar sedan 90-talet. Dels skriver han för denna grupp fullkomligt delikata arr, dels fogar han läckert in sitt basspel i deras sound och tilldelar sig själva åtskilliga läckra solon – flera i fruktbart samarbete med trumslagare Bergström. Patrik Boman tilldrar sig publikens odelade uppmärksamhet utan att ägna sig åt iögonfallande, smattrande ståbas-teknik, praktiserar istället finlir á la Ron Carter när blickarna vänds mot honom. Dessutom bidrar han till det infernaliskt pulserande svänget utan antydan till att showa, varför jag vill relatera till legendaren John Entwistle (inga jämförelser i övrigt). Har alltid blivit enormt tillfredsställd av konstellationer han varit ledare för, varför genistämpeln känns naturlig.. En värdering som accentueras efter aftonen i Bohuslän. I What´s New noteras strålande träffsäkra kommentarer från basisten.

´Den fängslande resa de tar oss med på innehåller inga som helst svackor. Övergången mellan Spoosin´ och I Chose To Sing The Blues blir till en hisnande skön kontrast. I sist nämnda mästerverk briljerar Schultz med snyggt riffande. Associerar hans stilistiskt fulländade spel i denna konsert till exempelvis Robert Cray. En annat helgjutet Ray Charles-nummer där bandet tänder på alla cylindrar är boogie woogie-influerade, snabbfotade Mess Around med Schultz som anförare. Skenbart okomplicerat och makalöst ösigt!

Öhrström betonar på ett övertygande sätt åtskilliga låtars karaktär med sitt munspel. Värt att upprepa hur framgångsrikt konceptet att varva ner fungerar. Deras förkärlek för maximalt släpiga konturer ökar behållningen, underlättar för solisterna och skänker publiken rysningar. Min tes illustreras perfekt av den lågmälda tolkningen av Willow Weep For Me.

Stefan Nilsson har jag haft viss koll på ända sedan 1978 då jag såg Kornet på klassiska klubben Errols. Mest känd för bredare publik är pianisten med sitt osvikliga melodisinne för alla omtyckta soundtrack och Brel-skivan med Tommy Körberg. Att på nära håll studera hur hans fingrar beslutsamt rör sig snabbt över klaviaturen och i samma moment höra resultatet, är en sagolik ynnest. Andra set som pågår anmärkningsvärt länge, öppnar med en Ellington-komposition som Nilsson utvunnit bluesigt tema ur. Oavsett stil eller tempo är löpningarna formidabla från denne uppenbara injektion. Märkts att Nilsson stortrivs som solist. Han sätta en hisnande hög standard på musik som vetter åt själfull blues, boogie, shuffle, tidig jazz, gränstrakterna av rockabilly och dylikt.

Inför konserten omtalas Max Schultz som en av Europas främsta gitarrister. Tänker inte på honom på det sättet, å andra sidan visar det sig att omdömet näppeligen bör ifrågasättas efter hans insatser i Laxbutiken vid havet. Handlar inte om att bevisa att man blixtsnabbt kan gå loss, ägna sig åt ”shredding”, vilket kan förefalla vara meningslös sysselsättning. Handlar om spännande ackordföljder, rätt toner, hur strängar böjs och volym avpassas efter rådande omständigheter. Rutinerade gitarristen vet exakt hur han ska förmedla starka känslor, utveckla ett tema solistiskt eller förstärka narrativet i en låt. Åtminstone vid ett tillfälle när samtliga på scen har flow stakar han ut riktningen.

Sammanfattningsvis en på alla vis generös och glimrande spelning i ett mycket näringsrikt ljudlandskap. Bill Öhrström och det stjärngarnityr som utgör BLUES INTO JAZZ visar sällsynt god dagsform. Lusten till att få lira inför publik igen var påtaglig. Tror konserten kommer bli ett minne för livet.

Var: Laxbutiken i Ljungskile under L´Jazz Sommarjazzvecka

När: 28/7 2021

Sommarjazzveckan i Ljungskile har funnits i över trettio år. Bilade dit en gång på 90-talet. Återupptog 2016 mina resor till orten vid kusten söder om Uddevalla. Nu med det självpåtagna uppdraget att i skrift bevaka konserterna. Förra året kunde evenemanget förstås inte genomföras. I år funkade det förträffligt med vissa Corona-justeringar. Det varierade programmet var identiskt med det som hade planerats till ifjol. Fullsatt innebär under rådande omständigheter att publiken uppgick till närmare nittio personer. Minst en av kvällarna viks av hävd till annat än jazz, oftast beatbaserad afrikansk-amerikansk musik.

Klaviaturspelaren och erfarne arrangören Dan Lindén bildade SISTER SOUL 2018 till ett gig på temat tribut till Stevie Wonder. Ska flika in att jag har positiva minnen av Lindén som kapellmästare x 3 (Taubespelen utlokaliserat till Göteborgs Kulturkalas, musikalerna Little Shop of Horrors på Göteborgs Stadsteater samt HAIR på Göteborgs-Operan, musikalerna recenserade i Kulturbloggen) Projektet var planerat som en engångsföreteelse. Tillvägagångssättet: knyta till sig fyra kvinnor vars röster tillhörde favoriterna av alla han jobbat med. Och som framgår på hemsida har han ackompanjerat väldigt många folkkära underhållare, från Helen Sjöholm och Sarah Dawn Finer till Björn Skifs och Sven-Bertil Taube.

Med fysiskt minimalt svängrum frontar två av de fyra ursprungliga inklämda på scen, Lollo Gardtman och Kirsti Lucena, kompletterade av norska Jessica Berge jämte Jennifer Jaarnek. Kan tänka mig att Lindén rekryterat vokalisterna efter att ha anlitat dem i musikaler och allehanda shower. Deras röstomfång tyder på det. Gardtman som sköter merparten presentationer och håller ordning på körschemat, hade jag hört tidigare, inte minst streamade frejdigt svängiga tillställningar med eget band. Var i övrigt ovetande om kvinnornas meriter.. Deras musikaliska uppbackning består av förutom nämnd initiativtagare hans spelkamrater, det vill säga gitarristen Richard Hauer, utsökte elbasisten Martin Olsson (som jag träffat på i många skilda sammanhang, framför allt jazziga) samt bakom trummorna Jacob Linde.

Repertoaren spänner över vidsträckta områden. Nästan alltid förknippas originalen med svarta artister. Ett par undantag utgör Joss Stone och Doobie Brothers. Man inleder och avslutar unisont med Stevie Wonders tidiga fartfyllda dänga Signed, Sealed, Delivered I´m Yours (1970). I övrigt nästan ingen stämsång, utan tjejerna turas om att framföra låtar de valt ut.. Glädjen att äntligen få stå framför publik gick nästan att ta på. Ska skjuta in att jag är förhållandevis förtrogen med åtskilliga av de covers vi hör, har flera av dem i originalversion. Sannolikt huvudförklaringen till att jag rankar konserten som ojämn, samtidigt som den upprepade gånger försätter mig i igenkännandets glädjerus. Men när det gäller genrer som soul, gospel, disco och funk är er recensent kräsen. Bara att erkänna! Av de namn som hyllas har flera hörts live och finns väl representerade i skivsamlingen.

Överlag ett rakt pumpande beat med alltför markerad och uppskruvad bas, vilket medför att musiken inte lämpar sig vidare väl att tillägna sig sittandes och dessutom försvinner nyanserna. Publiken tyckte i alla fall om den euforiska utlevelsen, trots att medelåldern uppskattningsvis var 20-30 år äldre än när de framträdde på Nef i början av fjolåret. Rytmsektion är helt avgörande för att sådana här projekt ska funka. Martin Olsson är en klippa och helt ovärderlig, men hade önskat mer utsmyckningar, ännu mer slapbass och liknande finesser. Trumslagaren har tekniskt lärt sig rätt chops, de mönster och övergångar som driver exempelvis medleyn (SISTER SOUL öser på med kavalkad av hits signerade The king of pop plus Earth, Wind & Fire). Förvisso kompetent, men i mina öron tämligen tråkig och långt ifrån lika slagkraftig groovemaster som Blacknuss-grundaren Martin Jonsson., eller för den delen en mycket funkig, underskattad batterist som ”Lade” Källfelt.

Gitarristen har på sätt och vis en otacksam roll eftersom han inte tillåts kopiera storheter inom soulmusikens fundament som kollegorna George Benson eller Ernie Isley. Antingen kommer kompgitarrsoundet i skymundan för kvinnornas mäktiga röstresurser, eller så solar han och drar på med onödigt mycket effekt. Skönt nog hördes också ett par trevliga licks. Blir kanske för snål i bedömningen. Men ibland låter det för kompakt utan önskvärd svängfaktor. (Den/ det man älskar agar man heter det ju.) En annan väsentlig invändning är att tempot emellanåt är för högt jämfört med originalen. Bandet är förvisso i gott sällskap. Besvärades av att till och med James Brown på äldre dar begick samma försyndelse när hits ”tröskades” igenom (särskilt på Rondo 1993)..

Omdömet ojämnt indikerar att konserten innehöll sekvenser där begärliga krön nåddes. Vill framhålla What Cha Gonna Do For Me, skriven till Chaka Khan av två medlemmar ur Average White Band med sång av Gardtman, otroligt intensiva Somebody Else´s Guy av Jocelyn Brown med Lindéns egentillverkade keyboardintro, en hit av Bruno Mars svängde fett och sticket och passagen efteråt i Sounds And Stuff Like That av universalgeniet Quincy Jones. Den absoluta vokala höjdpunkten stod Kirsti Lucena för när hon framförde doo-wop klassikern All I Could Do Was Cry skriven 1960 av bland andra legendaren Berry Gordy för Etta James (vars Roots Band tillsammans med med den kolossalt kraftfulla kvinnan gjorde en makalös konsert på utomhusfestival i Göteborg 1990). Annars överlastades somliga medryckande melodier, tyngdes av over-the-top syndromet. Röstfantomerna bestämde sig för ofta för att visa allt som fanns i verktygslådan.

Blev kanske för gnällig. Får skylla på att musiken de framför har intresserat mig mycket. Störs till och med av att I Can´t Stand The Rain introduceras som Tina Turners låt. För mig är det tidiga 70-talets original på HI Records med Ann Peebles som gäller. Egentligen beundransvärt att SISTER SOUL gick hem hos en mogen, sittande jazzpublik.