Var: Laxbutiken i Ljungskile (konsert ingående i L´Jazz Sommarjazzvecka)
När: 30/7 2021
Hörde föregående vecka flera lyckade konserter på samma ställe. Börjar så smått vänja mig vid den svindlande livekänslan efter den mörka perioden av uppskjutna publika evenemang. Inte helt lätt att sortera alla intryck. Var med om både välbekanta tongångar och nya upplevelser. En kväll tangerade nästan succén samma grupp ”ställde till med” för fem år sedan. Inledande konsert kommer säkerligen definieras som en av årets främsta. Och aftonen efter Bohusläns omfattande översvämningar, arrangerades en spelning med Bill Öhrströms band vars genomslag var av den magnitud, att vad de uträttade bäst bör värderas som magiskt. Några oförglömliga timmar som går vid sidan om futtiga rankinglistor. Tacksam när det händer.
Bill Öhrström är vid 78 års ålder en institution i svensk musikliv värd en biografi. Sångare och munspelare som frontat olika upplagor av glödheta bluesbaserade band. I Bill´s Boogie Band, det mest berömda, lirade tre storheter: Bosse Skoglund, Kenny Håkansson och Jukka Tolonen. Därutöver anställd på skivbolag, slagverkare (exempelvis på Beatwave av Per Cussion, vinyl i min ägo) och på 60-talet startade han mytomspunna klubben Filips. Som om det inte vore nog har han jobbat som modell samt ingått äktenskap med två kvinnor i kulturbranschen, varav han musicerat med en av dem (Lisa Ekdahl). Såg hans eminenta Boogie Band på 80-talet både på Skeppsholmen och klassiska haket Dojan. I nutid har jag med stort nöje bevistat konserter i hans namn på Nef och i Falkenberg. Och Live ´n´Lively In Helsinki snurrade på skivtallriken för inte länge sedan. Tidigare i sommar uppmärksammade Kulturbloggen en duett han sjungit in med Monica Törnell.
Vilka ingår i BILL ÖHRSTRÖMS BLUES INTO JAZZ? Jo trumslagaren André Borgström, gitarristen Max Schultz, på piano finns Stefan Nilsson och basar i dubbel mening gör Patrik Boman. Sist nämnde doldis håller nämligen reda på alla akustiska basgångar förutom att han arrangerat gruppens material; vilket innebär att han tituleras kapellmästare. Lite tveksam till om jag tidigare lyssnat på trumslagaren, vars framtoning är överraskande diskret.. I övrigt är manskapet stjärnspäckat så det förslår med otroligt mångsidiga musikanter. Har hört dem ett antal gånger live, i synnerhet Max Schultz i både större sättningar och smågrupper. Lustigt att alla i kvintetten är hemmahörande i de fem församlingarna på Södermalm, vilket vi upplyses om av herr Öhrström.
I underhållande mellansnack kommenterar åldermannen i sällskapet bandets ringrostighet, luftar vissa farhågor för ”halvsenilitet” och hänvisar till väsentligt äldre fenomenet Owe Thörnqvist. Därutöver några intressanta anekdoter. Han är känd för sin raspigt uttrycksfulla sång, vilken numera har en patina som gör att han stundom förvandlar sig till angenäm crooner. Samtliga låtar framförs föga förvånande på engelska.
Svängfaktorn är ofta på kokpunkten. Det låter sanslöst tajt. Att kapaciteten till kopiöst grooviga passager fanns, visste troligen den entusiastiska publiken på förhand.. Fast sättet varpå det skedde noterade våra trumhinnor med oreserverad glädje. Istället för att överskölja oss i volymstarkt beat á la Bill´s Boogie Band för drygt trettio år sedan, spelas det finfördelat akustiskt, bortsett från den för genren omistliga elgitarren. Ljudteknikern bemästrar lika utmärkt som musikerna att lyfta fram spektrat av skiftande valörer. Tack vare sin smarta strategi, möjligen enligt anvisningar från bandledare och kapellmästare, ikläder sig rytmdomptören bakom sitt trumset en nyckelroll. Utan att någonsin tumma på sitt uppdrag frilägger Borgström utrymme för medmusikanterna. Ett intelligent grepp att mejsla fram sådan här emotionell musik på denna detaljnivå.
Kombinationen av sofistikerat sound och en pådrivande öppna-spjäll-attityd, renderade i ögonblick av ståpäls, något som förstärktes genom ett knippe underbara solon. Repertoaren bestod överlag av en mix av gammal hederlig rythm & blues, alternativt standards från förra seklets första decennier jämte besläktade original signerade Öhrström. Temperaturhöjaren Let The Good Times Roll inleder medan en tidlös, smeksam standardlåt om Sweet Sue avrundade om jag har ordning på anteckningarna.
En anledning till att konserten blev fantastisk måste poängteras. Syftar på kapellmästarens betydelse. Fick efteråt reda på att skivbolagsdirektör (pb 7) Boman spelat med Öhrström i omgångar sedan 90-talet. Dels skriver han för denna grupp fullkomligt delikata arr, dels fogar han läckert in sitt basspel i deras sound och tilldelar sig själva åtskilliga läckra solon – flera i fruktbart samarbete med trumslagare Bergström. Patrik Boman tilldrar sig publikens odelade uppmärksamhet utan att ägna sig åt iögonfallande, smattrande ståbas-teknik, praktiserar istället finlir á la Ron Carter när blickarna vänds mot honom. Dessutom bidrar han till det infernaliskt pulserande svänget utan antydan till att showa, varför jag vill relatera till legendaren John Entwistle (inga jämförelser i övrigt). Har alltid blivit enormt tillfredsställd av konstellationer han varit ledare för, varför genistämpeln känns naturlig.. En värdering som accentueras efter aftonen i Bohuslän. I What´s New noteras strålande träffsäkra kommentarer från basisten.
´Den fängslande resa de tar oss med på innehåller inga som helst svackor. Övergången mellan Spoosin´ och I Chose To Sing The Blues blir till en hisnande skön kontrast. I sist nämnda mästerverk briljerar Schultz med snyggt riffande. Associerar hans stilistiskt fulländade spel i denna konsert till exempelvis Robert Cray. En annat helgjutet Ray Charles-nummer där bandet tänder på alla cylindrar är boogie woogie-influerade, snabbfotade Mess Around med Schultz som anförare. Skenbart okomplicerat och makalöst ösigt!
Öhrström betonar på ett övertygande sätt åtskilliga låtars karaktär med sitt munspel. Värt att upprepa hur framgångsrikt konceptet att varva ner fungerar. Deras förkärlek för maximalt släpiga konturer ökar behållningen, underlättar för solisterna och skänker publiken rysningar. Min tes illustreras perfekt av den lågmälda tolkningen av Willow Weep For Me.
Stefan Nilsson har jag haft viss koll på ända sedan 1978 då jag såg Kornet på klassiska klubben Errols. Mest känd för bredare publik är pianisten med sitt osvikliga melodisinne för alla omtyckta soundtrack och Brel-skivan med Tommy Körberg. Att på nära håll studera hur hans fingrar beslutsamt rör sig snabbt över klaviaturen och i samma moment höra resultatet, är en sagolik ynnest. Andra set som pågår anmärkningsvärt länge, öppnar med en Ellington-komposition som Nilsson utvunnit bluesigt tema ur. Oavsett stil eller tempo är löpningarna formidabla från denne uppenbara injektion. Märkts att Nilsson stortrivs som solist. Han sätta en hisnande hög standard på musik som vetter åt själfull blues, boogie, shuffle, tidig jazz, gränstrakterna av rockabilly och dylikt.
Inför konserten omtalas Max Schultz som en av Europas främsta gitarrister. Tänker inte på honom på det sättet, å andra sidan visar det sig att omdömet näppeligen bör ifrågasättas efter hans insatser i Laxbutiken vid havet. Handlar inte om att bevisa att man blixtsnabbt kan gå loss, ägna sig åt ”shredding”, vilket kan förefalla vara meningslös sysselsättning. Handlar om spännande ackordföljder, rätt toner, hur strängar böjs och volym avpassas efter rådande omständigheter. Rutinerade gitarristen vet exakt hur han ska förmedla starka känslor, utveckla ett tema solistiskt eller förstärka narrativet i en låt. Åtminstone vid ett tillfälle när samtliga på scen har flow stakar han ut riktningen.
Sammanfattningsvis en på alla vis generös och glimrande spelning i ett mycket näringsrikt ljudlandskap. Bill Öhrström och det stjärngarnityr som utgör BLUES INTO JAZZ visar sällsynt god dagsform. Lusten till att få lira inför publik igen var påtaglig. Tror konserten kommer bli ett minne för livet.