Var: Laxbutiken i Ljungskile under L´Jazz Sommarjazzvecka
När: 28/7 2021
Sommarjazzveckan i Ljungskile har funnits i över trettio år. Bilade dit en gång på 90-talet. Återupptog 2016 mina resor till orten vid kusten söder om Uddevalla. Nu med det självpåtagna uppdraget att i skrift bevaka konserterna. Förra året kunde evenemanget förstås inte genomföras. I år funkade det förträffligt med vissa Corona-justeringar. Det varierade programmet var identiskt med det som hade planerats till ifjol. Fullsatt innebär under rådande omständigheter att publiken uppgick till närmare nittio personer. Minst en av kvällarna viks av hävd till annat än jazz, oftast beatbaserad afrikansk-amerikansk musik.
Klaviaturspelaren och erfarne arrangören Dan Lindén bildade SISTER SOUL 2018 till ett gig på temat tribut till Stevie Wonder. Ska flika in att jag har positiva minnen av Lindén som kapellmästare x 3 (Taubespelen utlokaliserat till Göteborgs Kulturkalas, musikalerna Little Shop of Horrors på Göteborgs Stadsteater samt HAIR på Göteborgs-Operan, musikalerna recenserade i Kulturbloggen) Projektet var planerat som en engångsföreteelse. Tillvägagångssättet: knyta till sig fyra kvinnor vars röster tillhörde favoriterna av alla han jobbat med. Och som framgår på hemsida har han ackompanjerat väldigt många folkkära underhållare, från Helen Sjöholm och Sarah Dawn Finer till Björn Skifs och Sven-Bertil Taube.
Med fysiskt minimalt svängrum frontar två av de fyra ursprungliga inklämda på scen, Lollo Gardtman och Kirsti Lucena, kompletterade av norska Jessica Berge jämte Jennifer Jaarnek. Kan tänka mig att Lindén rekryterat vokalisterna efter att ha anlitat dem i musikaler och allehanda shower. Deras röstomfång tyder på det. Gardtman som sköter merparten presentationer och håller ordning på körschemat, hade jag hört tidigare, inte minst streamade frejdigt svängiga tillställningar med eget band. Var i övrigt ovetande om kvinnornas meriter.. Deras musikaliska uppbackning består av förutom nämnd initiativtagare hans spelkamrater, det vill säga gitarristen Richard Hauer, utsökte elbasisten Martin Olsson (som jag träffat på i många skilda sammanhang, framför allt jazziga) samt bakom trummorna Jacob Linde.
Repertoaren spänner över vidsträckta områden. Nästan alltid förknippas originalen med svarta artister. Ett par undantag utgör Joss Stone och Doobie Brothers. Man inleder och avslutar unisont med Stevie Wonders tidiga fartfyllda dänga Signed, Sealed, Delivered I´m Yours (1970). I övrigt nästan ingen stämsång, utan tjejerna turas om att framföra låtar de valt ut.. Glädjen att äntligen få stå framför publik gick nästan att ta på. Ska skjuta in att jag är förhållandevis förtrogen med åtskilliga av de covers vi hör, har flera av dem i originalversion. Sannolikt huvudförklaringen till att jag rankar konserten som ojämn, samtidigt som den upprepade gånger försätter mig i igenkännandets glädjerus. Men när det gäller genrer som soul, gospel, disco och funk är er recensent kräsen. Bara att erkänna! Av de namn som hyllas har flera hörts live och finns väl representerade i skivsamlingen.
Överlag ett rakt pumpande beat med alltför markerad och uppskruvad bas, vilket medför att musiken inte lämpar sig vidare väl att tillägna sig sittandes och dessutom försvinner nyanserna. Publiken tyckte i alla fall om den euforiska utlevelsen, trots att medelåldern uppskattningsvis var 20-30 år äldre än när de framträdde på Nef i början av fjolåret. Rytmsektion är helt avgörande för att sådana här projekt ska funka. Martin Olsson är en klippa och helt ovärderlig, men hade önskat mer utsmyckningar, ännu mer slapbass och liknande finesser. Trumslagaren har tekniskt lärt sig rätt chops, de mönster och övergångar som driver exempelvis medleyn (SISTER SOUL öser på med kavalkad av hits signerade The king of pop plus Earth, Wind & Fire). Förvisso kompetent, men i mina öron tämligen tråkig och långt ifrån lika slagkraftig groovemaster som Blacknuss-grundaren Martin Jonsson., eller för den delen en mycket funkig, underskattad batterist som ”Lade” Källfelt.
Gitarristen har på sätt och vis en otacksam roll eftersom han inte tillåts kopiera storheter inom soulmusikens fundament som kollegorna George Benson eller Ernie Isley. Antingen kommer kompgitarrsoundet i skymundan för kvinnornas mäktiga röstresurser, eller så solar han och drar på med onödigt mycket effekt. Skönt nog hördes också ett par trevliga licks. Blir kanske för snål i bedömningen. Men ibland låter det för kompakt utan önskvärd svängfaktor. (Den/ det man älskar agar man heter det ju.) En annan väsentlig invändning är att tempot emellanåt är för högt jämfört med originalen. Bandet är förvisso i gott sällskap. Besvärades av att till och med James Brown på äldre dar begick samma försyndelse när hits ”tröskades” igenom (särskilt på Rondo 1993)..
Omdömet ojämnt indikerar att konserten innehöll sekvenser där begärliga krön nåddes. Vill framhålla What Cha Gonna Do For Me, skriven till Chaka Khan av två medlemmar ur Average White Band med sång av Gardtman, otroligt intensiva Somebody Else´s Guy av Jocelyn Brown med Lindéns egentillverkade keyboardintro, en hit av Bruno Mars svängde fett och sticket och passagen efteråt i Sounds And Stuff Like That av universalgeniet Quincy Jones. Den absoluta vokala höjdpunkten stod Kirsti Lucena för när hon framförde doo-wop klassikern All I Could Do Was Cry skriven 1960 av bland andra legendaren Berry Gordy för Etta James (vars Roots Band tillsammans med med den kolossalt kraftfulla kvinnan gjorde en makalös konsert på utomhusfestival i Göteborg 1990). Annars överlastades somliga medryckande melodier, tyngdes av over-the-top syndromet. Röstfantomerna bestämde sig för ofta för att visa allt som fanns i verktygslådan.
Blev kanske för gnällig. Får skylla på att musiken de framför har intresserat mig mycket. Störs till och med av att I Can´t Stand The Rain introduceras som Tina Turners låt. För mig är det tidiga 70-talets original på HI Records med Ann Peebles som gäller. Egentligen beundransvärt att SISTER SOUL gick hem hos en mogen, sittande jazzpublik.