Kurt Vile släppte i år den fantastiska skivan Smoke Rings for My Halo, nu har han spelat in en musikvideo till ett av spåren Jesus Fever.
Kurt Vile
Musik
I gränslandet mellan hiphop och indie – en intervju med debutanten Anton Kristiansson
Anton Kristiansson är aktuell med sin debutskiva Och jag. Kulturbloggen passade på att träffa honom i samband med att han skulle uppträda på musiktidningen Gaffas ettårsjubileum på Riche i Stockholm.
Vad hade du för ambitioner när du skrev skivan?
Ambitionen var att sätta rap över någon slags Manchester-indie från 80- eller 90-talet. Skivan är rätt så spretig då jag fortfarande sökte efter ett sound i processen.
Vilka är dina influenser?
Det skiftar men jag lyssnar mycket på Factory-banden Joy Division och Happy Mondays. Rätt så klassisk indiepop men förhoppningsvis kan jag göra något nytt av det.
Har skivan något återkommande tema?
Mig själv vilket skivtiteln syftar till. Vissa grejer har blivit mörka och självutlämnande. Vi får se vad som händer på nästa skiva men den här är väldigt märkt av att det är min debutskiva.
Har du redan nu några idéer om hur nästa skiva kommer bli?
Kanske att den kommer ha en rödare tråd och att jag knyter ihop den rent soundmässigt. När vi jobbade med den här skivan lyssnade vi mycket på acid house i slutet. Det känns som att det är nästa stora grej så vi får se om vi hoppar på det tåget eller hittar något eget.
Hur brukar det gå till när du skriver en låt?
Det är olika från låt till låt. I vissa fall börjar det med en text som vi sedan sätter musik till och i vissa fall börjar det med en idé till någonting musikaliskt. Jag har ju folk runt mig som hjälper till. Textmässigt är det bara jag men till exempel musiken till Atomvinter skrevs av Per Svensson (gitarrist) och Efraim Kent (trummis). Det är rätt så invecklat och alla sätter sin prägel på låtskrivandet så i slutändan brukar det vara rätt så diffust vem som har gjort vad.
Har det påverkat dig som musiker att växa upp i Göteborg?
Indiepopen finns alltid så nära till hands i Göteborg. Du blir liksom indoktrinerad i Broder Daniel och Håkan Hellström oavsett om du vill det eller inte.
Kan du beskriva din egen relation till hiphop-musiken?
Jag började rappa när jag var tretton år för alla jag kände höll på med hiphop på något sätt. Rappen var det ända jag kände att jag kunde bli bra på då jag saknade motoriken för att kunna bli bra på graffiti eller breakdance. När jag blev introducerad till The Smiths började jag lyssna parallellt på hiphop och indie och någon gång för tre år sedan nådde jag en punkt då jag lyssnade mer på indie än hiphop. Då fick jag idén att göra pop men jag ville inte börja om på noll. Rappen måste ju kunna fungera i fler sammanhang än hiphop så jag bestämde mig för att börja rappa över pop.
Foto av Oda Carlsson
Bilder från Umeå Open
Här är lite olika bilder som Kulturbloggens fotograf Sara Ghazanfari tog under inomhusfestivalen Umeå Open som bjöd på uppträdanden från bland annat Säkert!, Bob Hund och Håkan Hellström.
Skivrecension: The Human League – Never let me go EP
Artist: The Human League
Titel: Never let me go EP
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 23 februari
The Human Leagues senaste album Credo är inte av så dålig kvalitet att det inte finns ljuspunkter på det, tyvärr är ju Never let me go inte en av dem. Kan en bra mix rädda en medioker låt?
På släppet finns fem versioner:
1. Never let me go – Italoconnection Radio Mix
2. Never let me go – Single Version
3. Never let me go – Italoconnection Extended Remix
4. Never let me go – Aeroplane Remix
5. Never let me go – DJ Pierre’s Afro Acid Remix
Första och andra remixen är tacksamt korta och klockar in på strax över 3 minuter styck, det är väl det positiva med dem.
Tredje mixen breder ut sig över fem och en halvminutersstrecket och brer på med längre instrumentala passager och kryddar med klyschiga discoljud men utvecklar annars inte låten.
Aeroplane Remix går längre, snudd på 8 minuter lång och lyfter spåret ett par snäpp. Plöstligt känns det som om vi är på det där dansgolvet The Human League vill att vi ska befinna oss på, det doftar både modern dansmusik och rökig 70-talsklubb utan att skämmas. Det svänger och den ganska mediokra refrängen hålls tacksamt tillbaka i mixen.
DJ Pierre slutligen kör på i acid house-anda och ger låten ett hårdare anslag av både trummor och basgång och försöker gå steget längre åt danshållet än Aeroplane-remixen men det låter väldigt ansträngt.
EPn finns på både iTunes och Spotify för de som vill lyssna genast.
Bästa remix: Aeroplane
Brutalt, förföriskt och gudomligt – en recension av Mogwais spelning på Debaser Medis
Vad: Mogwai
Var: Debaser Medis
När: 3 april 2011
Till ytan kanske de ser ut som vilka fotbollshuliganer från Skottland som helst men de besitter en nästintill gudomlig förmåga att skapa universella ljudbilder. Vackert men fult, brutalt men förföriskt och progressivt utan att vara pretentiöst. Det är något utomjordiskt med Mogwais instrumentala rock som gör att den saknar begränsningar när det gäller att fånga känslor som är större än livet.
Med sig i bagaget hade de sitt sjunde album Hardcore Will Never Die, But You Will som släpptes tidigare i år.
Flera av låtarna som spelades under kvällen backades upp av kryptiska, klaustrofobiska och repetitiva filmklipp på en bildskärm som passade förvånansvärt bra ihop med bandets redan visuella musik.
I livesammanhang är Mogwai betydligt mer brutala än vad de är på skiva skiva men musiken är alltjämt lika förförisk. Få band har samma auktoritet och vitalitet som Stuart Braithwaites glada mannar från Glasgow.
Förhoppningsvis får du som missade denna magiska spelning chansen att se dem på en svensk festival i sommar.
Här kan du läsa intervjun vi gjorde med bandet inför släppet av deras senaste skiva.