Anton Kristiansson är aktuell med sin debutskiva Och jag. Kulturbloggen passade på att träffa honom i samband med att han skulle uppträda på musiktidningen Gaffas ettårsjubileum på Riche i Stockholm.
Vad hade du för ambitioner när du skrev skivan?
Ambitionen var att sätta rap över någon slags Manchester-indie från 80- eller 90-talet. Skivan är rätt så spretig då jag fortfarande sökte efter ett sound i processen.
Vilka är dina influenser?
Det skiftar men jag lyssnar mycket på Factory-banden Joy Division och Happy Mondays. Rätt så klassisk indiepop men förhoppningsvis kan jag göra något nytt av det.
Har skivan något återkommande tema?
Mig själv vilket skivtiteln syftar till. Vissa grejer har blivit mörka och självutlämnande. Vi får se vad som händer på nästa skiva men den här är väldigt märkt av att det är min debutskiva.
Har du redan nu några idéer om hur nästa skiva kommer bli?
Kanske att den kommer ha en rödare tråd och att jag knyter ihop den rent soundmässigt. När vi jobbade med den här skivan lyssnade vi mycket på acid house i slutet. Det känns som att det är nästa stora grej så vi får se om vi hoppar på det tåget eller hittar något eget.
Hur brukar det gå till när du skriver en låt?
Det är olika från låt till låt. I vissa fall börjar det med en text som vi sedan sätter musik till och i vissa fall börjar det med en idé till någonting musikaliskt. Jag har ju folk runt mig som hjälper till. Textmässigt är det bara jag men till exempel musiken till Atomvinter skrevs av Per Svensson (gitarrist) och Efraim Kent (trummis). Det är rätt så invecklat och alla sätter sin prägel på låtskrivandet så i slutändan brukar det vara rätt så diffust vem som har gjort vad.
Har det påverkat dig som musiker att växa upp i Göteborg?
Indiepopen finns alltid så nära till hands i Göteborg. Du blir liksom indoktrinerad i Broder Daniel och Håkan Hellström oavsett om du vill det eller inte.
Kan du beskriva din egen relation till hiphop-musiken?
Jag började rappa när jag var tretton år för alla jag kände höll på med hiphop på något sätt. Rappen var det ända jag kände att jag kunde bli bra på då jag saknade motoriken för att kunna bli bra på graffiti eller breakdance. När jag blev introducerad till The Smiths började jag lyssna parallellt på hiphop och indie och någon gång för tre år sedan nådde jag en punkt då jag lyssnade mer på indie än hiphop. Då fick jag idén att göra pop men jag ville inte börja om på noll. Rappen måste ju kunna fungera i fler sammanhang än hiphop så jag bestämde mig för att börja rappa över pop.
Foto av Oda Carlsson