• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Slottsskogen Göteborgs största dansgolv – när Tiësto invaderar Way Out West

14 augusti, 2011 by Redaktionen

Ett namn som verkar ha hamnat lite i skymundan under årets extremt stjärnspäckade uppsätning är den nederländska technogiganten Tiësto. Det är lite glest i publiken framför Azaleascenen när artisten dyker upp bakom dj-utrustningen.

Men efter att publiken har stått paralyserade i någon minut bryter det loss. Det börjar röra sig framför scenen, det strömmar in folk från alla håll och så långt ögat når möts man av dansande besökare. Det syns att Tiësto njuter av sin bedrift. Han skrattar och vinkar och ser utt att njuta av natten minst lika mycket som alla dansande besökare medan han blandar in lite till Imogen Heap och Tinie Tempah i sin mix.

Även om dj-legenden inte spelar på festivalens största scen blir det ett storartat uppträdande med en av festivalens största ljusshower och pyroteknik som ingen annan. Verkligen en minnesvärd spelning som uppskattades av majoriteten, vare sig de älskar techno eller bara råkade hamna där av en tillfällighet.

Arkiverad under: Musik Taggad som: ljusshow, Tiësto

Kanye West på Way Out West

14 augusti, 2011 by Redaktionen

Kanye West, Flamingoscenen
Betyg: 1

Sista kvällen på Way Out West och kvällens huvudakt är ingen mindre än Kanye West. Jag har inte haft några förhoppningar överhuvudtaget. Jag kan inte påstå att jag är ett fan, jag känner mig väldigt neutral till hans musik. Jag har lyssnat på den, men inte mer än så. Den är helt okay, funkar i krigstider.

Efter att ha dansat till Tiesto så glider jag ner mot scenen där Kanye strax ska gå på. 30 minuter innan är det redan tjockt med folk som trängs om att stå längst fram. Musik börjar spruta ur högtalarna och scenen fylls av dansare. Efter en stund kommer Kanye, han står på en lift som höjs upp i skyn där han då inleder spelningen. Publiken tjuter av lycka.

Jag förbereder mig nu för arga kommentarer. Har en känsla av att alla andra kommer ge konserten en femma, mest för att det är Kanye West (duh). Men jag tänker vara ärlig, även om det kanske inte är vad folk vill läsa. För konserten var verkligen inte bra.

Jag blir ledsen över att Way Out West lagt ner, vad jag förmodar, massor med pengar för att få hit en artist som missbrukar vocoder så brutalt att jag bara vill fontänspy över någon. På radion funkar det väl, men live, kom igen. Är hans sångröst verkligen så usel att han måste låta som en skitnödig robot för att det ska gå ihop? Jag trodde Kanye West var en rappare? Att smörlåten han försöker waila sig igenom i början är smärtsam kan jag inte vara ensam om att tycka. Konserten lyfter lite när ”Flashing lights” drar igång, men det ända som egentligen blir bra efter det är alla laserstrålar. Vem gillar inte laser, hello!? *swooshswoosh*

Kanye spelar igenom nästan alla sina hits. Good Life, Homecoming, All of the Lights, Touch the Sky och Through the Wire. Alla är helt okay låtar som går att lyssna på och som har potential att göra en bra hiphopkonsert, men med ljud som låter som en brinnande toaster i en avfallskvarn faller det rätt platt. Ibland lyfter det och blir bra, men sen bara faller det, and I blame vocoder.

Kvällens riktiga botten tycker jag dock är Runaway. Pianoplinket i början skär igenom öronpropparna och har nog skadat mina trumhinnor for life. Att låten sedan känns som en evighet gör inte saken bättre. Blingad till max står Kanye där och sjunger om att skåla med rövhål, nej det går bara inte. Jag skulle aldrig skåla med Kanye West.

Så, dags att börja skriva negativa kommentarer, ”det var bäst, du fattar ju ingenting”. Yeah, yeah. Höjdpunkten på konserten var Stronger, fast den var mest bra för att jag fick en anledning att dansa robotdansen. (Vill bara tillägga att det inte är säkert att Kanye använt sig av just vocoder, det kan ha varit autotune hehe.)

Bild: Alexx Loizou

Relaterat: Göteborgsposten, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kanye West, Way Out West

Twin Shadow, Noah and the Whale, Pulp och Ariel Pink’s Haunted Graffiti på Way Out West

14 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Twin Shadow, Linné
Betyg: 3

Nånstans mellan new wave och post-punk hittar vi George Lewis Jr, mannen bakom Twin Shadow, som var först ut på finaldagen av årets upplaga av Way Out West. Med en röst vars vibrato stundtals förde tankarna till en spöklik Morrissey vann han över den publik som orkat ta sig till Slottsskogen vid den här tidpunkten.

Som ett eko från åttiotalet skapar de episka synt-mattorna, de drivande basgångarna och de smarta melodislingorna en ljudbild som kanske egentligen skulle passa bättre på en mörk klubbspelning men som ändå går hem någorlunda väl i solskenet.

Jag skulle inte bli förvånad om vi hittar band som The Smiths, Joy Division och The Psychedelic Furs i Twin Shadows iPod men på något sätt lyckas han med bedriften att klippa ihop influenserna på ett så finurligt sätt att det känns fräscht.

Han passade på att hylla sin kompis Moto Boy samtidigt som han berättade att de inte sovit något natten innan. Bäst var den blytunga versionen av Forget som han avslutade spelningen med.

Noah and the Whale, Azalea
Betyg: 3

Svärmorsdrömmarna i Noah and the Whale gick på Azaleascenen till tonerna av Bohemian Rhapsody och bjöd på en uppvisning i hur feelgood-musik ska låta. Men även om låtarna nästan sitter lika perfekt som Charlie Finks kostym blir det aldrig riktigt utmanande. Det känns som att de hellre strävar efter att knyta samman olika referenspunkter än att vara nyskapande. Som att de är mer hypotetiska än angelägna.

De nämner ofta Lou Reed som en influens men när han dokumenterar vissa grupper av samhället ägnar sig Noah and the Whale snarare åt att berätta historier som tagna ur en film.

Höjdpunkten var när de gjorde en tolkning av Robyns Call Your Girlfriend som var så trogen deras eget sound att det lika gärna kunde ha varit en Noah and the Whale-låt. Eller förresten, höjdpunkten var nog när de avslutade med L.I.F.E.G.O.E.S.O.N som utan tvekan är deras bästa låt.

Pulp, Flamingo
Betyg: 3

Ett återförenat Pulp intog Way Out Wests största scen för att framföra brittpop från det glada nittiotalet. De flesta låtarna handlar om sex men det finns alltid någon form av humoristisk underton och bandets gänglige sångare Jarvis Cocker framstår allt mer som musikvärldens Monthy Python.

Jarvis Cocker ser ut som en lärare och i mellansnacket undervisar han publiken i onödiga men alltjämt charmiga anekdoter som på något sätt är talande för var bandet står idag. Till skillnad från många andra återförenade nittiotalsband vars musik blivit daterad kan Pulp luta sig tillbaka på Jarvis Cockers anmärkningsvärda förmåga att underhålla. Om det finns ett bäst-före-datum för musik så har Pulps troligtvis gått ut för länge sedan men live fungerar det mer än väl.

Som en bonus kom Tom Hobden från Noah and the Whale upp på scen för att spela fiol under sista låten, Common People, och det är ju inget snack om att det var konsertens höjdpunkt.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Linné
Betyg: 4

Ariel Pink är en minst sagt underlig filur men det går inte att komma ifrån att han är fullständigt trollbindande på scen. Tyvärr verkade han inte vara på samma utflippade humör som under spelningen på Debaser Slussen förra året.

De började med Hardcore Pops Are Fun och fyrade därefter av halva senaste skivan Before Today innan spelningen urartade i den lika briljanta som flummiga kakofoni av skrik som bara ett jazzband på syra borde kunna framkalla.

Med Ariel Pink finns det aldrig några förutsättningar då han inte är en musiker på samma villkor som andra. Musiken är bara ett redskap för att komma närmre en värld av galenskap. En anledning att våga släppa kontrollen. Eftersom upplevelsen på något sätt går före musiken ställer det till problem när bandet inte är så där utflippat som de kan vara.

Visst fanns det potential i låtar som Menopause Man, och kanske framförallt avslutande Bright Lit Blue Skies, men den där magin som uppstod under spelningen i Stockholm förra året visade sig i slutändan utebli. Men det var ändå bra spelning.

Foto: Linnea Amling

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ariel Pink, Ariel Pink's Haunted Gaffiti, noah and the whale, Pulp, Twin Shadow, Way Out West

Yuck väckte liv i 90-talet och The Avett Brothers stod för dagens sensation

13 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Yuck, Park Lane
Betyg: 4

Yuck överöste oss med gitarr-riff vassare än någonting annat på den här planeten. Direkt i första tonen av öppningslåten The Wall kunde vi som valt att skippa WU LYF till förmån för denna fantastiska kvartett känna av 90-talsvibbarna. Det är lika mycket garage som post-punk och låtar som Holing Out och Get Away för onekligen tankarna till band som Smashing Pumpkins och Dinosaur Jr.

Trots att Yuck enbart har en skiva i bagaget kändes det som att de bjöd på en hitkavalkad. Styrkan ligger i de lika lättillgängliga som massiva riffen. Du behöver liksom bara höra en låt en gång för att veta att du tycker om den och därefter känns det som att låtarna alltid varit där.

De spelade även två b-sidor varav den ena, Milkshake, tillägnades Prince som hade uppträtt i Slottsskogen några timmar tidigare.

Daniel Blumberg (sång och fet gitarr) och Max Bloom (ännu fetare gitarr) spelade tidigare i ett band som hette Cajun Dance Party men oavsett vilken lycklig slump som förde Yuck samman – då medlemmarna känns som en rätt så osannolik skara människor – är jag överlycklig att ha sett dem på en scen i Göteborg och efter rundgångs-avslutningen, långt bortom någon form av tillåten decibel-skala, är jag nästan lika exalterad som jag var efter Warpaint kvällen innan.

Här är låtlistan:

The Wall
Holing Out
Shook Down
Georgia
Suicide Policeman
Milkshake
Get Away
The Base of a Dream is Empty
Rubber

The Avett Brothers, Flamingo
Betyg: 3

Bröderna Avett och deras multi-instrumentalister till medmusiker bjöd på en inlevelsefull spelning i dagsljuset och det faktum att trumslagaren satt och tuggade på ett grässtrå samtidigt som han slog på trummorna visar att det knappast kan bli mer helgjutet amerikanskt än så här.

Den ena brodern spelade banjo och det fem man starka bandet bestod bland annat av en cellist vilket gav upphov till dagens, möjligtvis med undantag från Fleet Foxes, bredaste ljudbild.

Såhär i efterhand, efter en stunds reflektion, anser jag att The Avett Brothers stod för festivaldagens största sensation. De gick på scenen som underdogs men klev av som vinnare. Jag vet inte hur många av de tusentals människor som stod i publiken som redan var invigda men nu vet alla vilka bröderna de är.

Personligen tyckte jag det var bäst mot slutet när de plockade fram elgitarrerna. Allsången i sista låten I And Love And You avrundade en fin början på världens kanske bästa fredag genom tiderna.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Stay Out West, The Avett Brothers, Way Out West, Yuck

Trivium – In waves: gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet

13 augusti, 2011 by Redaktionen

Artist: Trivium
Titel: In waves
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 10/8 2011

Allting började, som för många andra musiker – i tonåren. Efter att ha förenats i att ha samma stora musikaliska förebilder – Metallica, bildades Trivium 2000. Sedan dess har bandets popularitet ökat från att spela på lokala syltor, till att vara förband åt vår tids största metalband som In Flames nu i höst och även Iron Maiden Förrförra albumet, Ascendancy (2005) hyllades av flera stora tidningar som Kerrang, Metal Hammer och Revolver som årets album. Albumet efter, Shogun (2008) älskades även det över hela världen och kom upp på första plats på UK Rock Chart.. Bandet är idag ett av de största inom Metalcore/trash-genren och släpper nu sitt femte, gigantiska studioalbum: In Waves, där första singeln även har samma namn.

Trycket från press och fansen inför bandsläppet har varit otroligt stort, och första släppta låten ”In Waves” läckte redan ut 27 Maj, som var flera veckor innan utsatt releasedatum. Med det mäktiga introspåret ”Capizing The Sea” (som faktiskt bara är ett typiskt övergångsspår, men ack så mäktigt) går över till plattans centraliserade ”In Waves” får vi en explosionsartad start på albumet.

Redan efter fem minuter av den nya platten är nog både kritiker och fans som jag själv nöjda. Tillhörande den första singeln finns också en mycket påkostad video, som påminner oss om att bandet är signade under en utav metalscenernas största skivbolag, Roadrunner records. Albumets kvalitet bygger inte bara på mycket tid istudion, utan också mycket för-och-efter arbete. Bandet säger själva att målet med den nya plattan, var helt enkelt att göra den bästa hittils, vilket Trivium också lyckas med.

“Things are great and its definitely preparing us for our next record which is what we have been prepping for and we have been writing for it.“It’s going to be and has to be the best record we have ever done. Every record we say that but this is going to be definitive, this is going to be the one.”
// Matt Heafy – gitarrist & sång.

Bandet berättar att målet också var att få varenda låt på nya plattan ihågkommen, vilket är mycket sällsynt och kräver mycket musikalisk finslipning. Men de lyckats faktiskt. Vid andra genomlyssningen känner jag redan igen de flesta utan låtarna, och efter ett par genomlyssningen, börjar roligt nog även min flickvän att sjunga med, som inte ens aktivt har lyssnat. Ett annat mästervärk på skivan är ”Black”,som får dig att ryckas med efter bara några takter i den stenhårda rytmen, men även att sjunga med i refrängen.

När jag ser dem tillsammans med In Flames i år, kommer jag, liksom alla andra fans, komma ihåg och medryckas av Trivium förmåga att göra allting – perfekt. Andra låtar som inte får missas: Watch the World Burn, Inception of the Dead, eller förresten – gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet.

Läs även andra bloggares åsikter om Trivium, recension, musik, rockmusik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Rockmusik, skivrecension, trivium

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1321
  • Sida 1322
  • Sida 1323
  • Sida 1324
  • Sida 1325
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in