Artist: Kanye West
Titel: The Life of Pablo
Betyg: 4
Kanye, detta popvid(er)under med fingertoppkänsla för musikformgivning, samtidigt ett manssvin av bibliska mått som kastar sig med misogyna uttalanden (”I feel that me and Taylor might still have sex / Why? I made that bitch famous.”) och gärna pratar om sig själv i tredje person.
Jag har svårt för personen – hans Twitter-inlägg om Bill Cosbys oskuld var plump provokation och bråket med Wiz Khalifa rena barnsligheter på skrattretande låg nivå. Men som musiker har han haft betydelse. Samtliga av hans sex album har förändrat hip hop-genren i grunden och musiken har fått en generation av brådmogna rapare att våga ställa sig på scen.
Sjunde plattan T.L.O.P skiljer sig från övriga på så sätt att den inte förändrar musiken i samma utsträckning. Istället är T.L.O.P ett hopkok av tidigare alster med 808’s and Heartbreaks autotunade popmelodier, Graduations och College Dropouts direkthet, My Beautiful Dark Twisted Fantasys experiment och egoism och Yeezus falska gnislande. Trots viss spretighet är T.L.O.P ett starkt album. Det är en naturlig fortsättning på framgångssagan Kanye, en artist som vågar utmana normer och som gång på gång lyckas pumpa nytt blod in i en redan levande genre. Med melankoli, tunga syntar, smarta samplingar och ett gediget gästspel ger han oss musik av yppersta kvalitet.
Det är knepig lyssning som kräver sin tid vid högtalarna. Själv kallar Kanye det för sitt stora Gospelalbum. Titeln The Life of Pablo anspelar på aposteln St Paul of Taurus (på spanska Pablo), en viktig medlare av det kristna ordet. Men jag ser kopplingar till en annan Pablo. Likt Picasso målar Kanye surrealistiska målningar av hög verkshöjd. Du kommer knappast närmare abstrakt konst i kommersiell-popmusikkostym.
Det är Chicago-soul, hip hop och house. Kanyes första house-låt Fade är resultatet av ett gott samspel honom, Ty Dolla $ign and Post Malone emellan samt en tung bas. Men var finns gospeln? Inledningsspåret Ultralight Beam är mäktig gospelmusik med femtetten Kanye, Chance the Rapper, The-Dream, Kelly Price och Kirk Franklin som leder väg. Fler låtar lämnar avtryck. No More Parties in LA är snygg old school rap med en kaxig Kendrick Lamar vid mikrofonstativet. Father Stretch My Hands är modern soul med inledningsord av pastor TL Barrett. Popballaden Famous bjuder på dystra tongångar när Rihanna sjunger till ljudet av en dånande kyrkoorgel om kändisskapets mörka sidor. Som snygg avrundning hörs Nancy Sisters reggae-klassiker Bam Bam. Kanye berättar med gott stöd ifrån R&B:ns ledande poet Weeknd om sitt fucked upp-liv i FML. Mer personligt blir det i Father Stretch My Hands Pt. 2 där Kanye förtäljer sin familjs tragiska historia. Wolves är skräckfilmen Gud glömde, en stämningsfull bit där ylande vargar och en operasångerskas röst i hög falsett blir fondtapet till Kanyes lyriska sång. Politiskt laddad är Feedback. Den världsledande hip hop-artisten kommenterar med vrede polisvåldet mot svarta personer – “Hands up, we just doing what the cops taught us/ Hands up, hands up, and the cops shot us.” Egocentrikern Kanye gör sig påmind i Facts, en låt om världssuccén Yeezus, hans eget skomärke. Självupptagen är även “I love Kanye”, en hyllningslåt eller en ironisk kommentar kring artisten som ledsnat på sin persona och alla copy-cats. Tolkningsmöjligheterna är många och det är denna dubbelnatur som gör skivan spännande.
T.L.O.P är proppfylld till bristningsgränsen med gästspel, snygga samplingar, politiska inspel, religiös symbolik och svordomar. Det är ett på samma gång personligt som sexistiskt och egotrippat album, en typisk Kanye. Några hastverk finns med i samlingen, men det stoppar inte denna frigörelse av strikta musiknormer som är The Life of Pablo ifrån att blomma ut. Kanye vet vad han snackar om – “Can you name a genius who isn‘t crazy?”
Text: Petter Stjernstedt
