Pulp

Twin Shadow, Linné
Betyg: 3

Nånstans mellan new wave och post-punk hittar vi George Lewis Jr, mannen bakom Twin Shadow, som var först ut på finaldagen av årets upplaga av Way Out West. Med en röst vars vibrato stundtals förde tankarna till en spöklik Morrissey vann han över den publik som orkat ta sig till Slottsskogen vid den här tidpunkten.

Som ett eko från åttiotalet skapar de episka synt-mattorna, de drivande basgångarna och de smarta melodislingorna en ljudbild som kanske egentligen skulle passa bättre på en mörk klubbspelning men som ändå går hem någorlunda väl i solskenet.

Jag skulle inte bli förvånad om vi hittar band som The Smiths, Joy Division och The Psychedelic Furs i Twin Shadows iPod men på något sätt lyckas han med bedriften att klippa ihop influenserna på ett så finurligt sätt att det känns fräscht.

Han passade på att hylla sin kompis Moto Boy samtidigt som han berättade att de inte sovit något natten innan. Bäst var den blytunga versionen av Forget som han avslutade spelningen med.

Noah and the Whale, Azalea
Betyg: 3

Svärmorsdrömmarna i Noah and the Whale gick på Azaleascenen till tonerna av Bohemian Rhapsody och bjöd på en uppvisning i hur feelgood-musik ska låta. Men även om låtarna nästan sitter lika perfekt som Charlie Finks kostym blir det aldrig riktigt utmanande. Det känns som att de hellre strävar efter att knyta samman olika referenspunkter än att vara nyskapande. Som att de är mer hypotetiska än angelägna.

De nämner ofta Lou Reed som en influens men när han dokumenterar vissa grupper av samhället ägnar sig Noah and the Whale snarare åt att berätta historier som tagna ur en film.

Höjdpunkten var när de gjorde en tolkning av Robyns Call Your Girlfriend som var så trogen deras eget sound att det lika gärna kunde ha varit en Noah and the Whale-låt. Eller förresten, höjdpunkten var nog när de avslutade med L.I.F.E.G.O.E.S.O.N som utan tvekan är deras bästa låt.

Pulp, Flamingo
Betyg: 3

Ett återförenat Pulp intog Way Out Wests största scen för att framföra brittpop från det glada nittiotalet. De flesta låtarna handlar om sex men det finns alltid någon form av humoristisk underton och bandets gänglige sångare Jarvis Cocker framstår allt mer som musikvärldens Monthy Python.

Jarvis Cocker ser ut som en lärare och i mellansnacket undervisar han publiken i onödiga men alltjämt charmiga anekdoter som på något sätt är talande för var bandet står idag. Till skillnad från många andra återförenade nittiotalsband vars musik blivit daterad kan Pulp luta sig tillbaka på Jarvis Cockers anmärkningsvärda förmåga att underhålla. Om det finns ett bäst-före-datum för musik så har Pulps troligtvis gått ut för länge sedan men live fungerar det mer än väl.

Som en bonus kom Tom Hobden från Noah and the Whale upp på scen för att spela fiol under sista låten, Common People, och det är ju inget snack om att det var konsertens höjdpunkt.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Linné
Betyg: 4

Ariel Pink är en minst sagt underlig filur men det går inte att komma ifrån att han är fullständigt trollbindande på scen. Tyvärr verkade han inte vara på samma utflippade humör som under spelningen på Debaser Slussen förra året.

De började med Hardcore Pops Are Fun och fyrade därefter av halva senaste skivan Before Today innan spelningen urartade i den lika briljanta som flummiga kakofoni av skrik som bara ett jazzband på syra borde kunna framkalla.

Med Ariel Pink finns det aldrig några förutsättningar då han inte är en musiker på samma villkor som andra. Musiken är bara ett redskap för att komma närmre en värld av galenskap. En anledning att våga släppa kontrollen. Eftersom upplevelsen på något sätt går före musiken ställer det till problem när bandet inte är så där utflippat som de kan vara.

Visst fanns det potential i låtar som Menopause Man, och kanske framförallt avslutande Bright Lit Blue Skies, men den där magin som uppstod under spelningen i Stockholm förra året visade sig i slutändan utebli. Men det var ändå bra spelning.

Foto: Linnea Amling