• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Dollykollot på Berns

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Det är en till en början blygsam respons Dollykollot möts av när de kliver upp på scenen. Några avlägsna applåder som Nina Persson skämtar bort. ”Ni får applådera så mycket ni vill, hela kvällen”

Så drar spelningen igång, klädda som Dolly Parton från olika tidsperioder och med support i form av Vindla String Quartet och systrarna Savbrant, uppvisar artisterna i kvintetten sina unika sångtalanger när de turas om att framföra sina tolkningar av Dolly Partons låtar, samt en hel del eget material.

Artisterna Imponerar stort, speciellt Cecilia Nordlund med sitt stämningshöjande humör och Helena Josefsson med sin makalöst starka röst när hon sjunger acapella under Little Sparrow.

Även gästartisterna får en chans att glänsa. Linnea Henriksson, känd från förra årets upplaga av Idol, och Jill Johnson gör ett utmärkt jobb med att komplettera kanske den mest spännande Dolly Parton hyllningen någonsin.

När bandet spelat klart är det en mycket varmare respons från publiken än i början. Nu jublar alla efter ett extranummer och tvingar till sist Dollykollot att återvända för även ett andra extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Dolly Parton, Dollykollot, Nina Persson

Kurt Vile bjöd på årets bästa klubbspelning

27 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Kurt Vile and the Violators, Hornstull Strand
Betyg: 5

Jag vet inte hur många av de som tog sig till Strand för att se musikvärldens nya älskling Kurt Vile som hade varit på Popaganda tidigare under dagen, men jag är säker på att alla som var där var överens om att det här var dagens höjdpunkt.

Den forne War on Drugs-gitarristen började med att framföra Blackberry Song på egen hand innan kompbandet The Violators kom in under Runner Ups. Det bjöds på en bra blandning av låtar från senaste skivan Smoke Ring for My Halo och äldre material.

Philadelphiasonen Kurt Vile är en artist som är lätt att omfamna. Det är som hjärtat i sin natur har en plats ämnad honom. Han har ett uttryck som är fullständigt unikt och hans förmåga att skriva låtar som inte bara har en fin melodi utan som går hela vägen in i benmärgen är i en klass för sig. Utan tvekan är han en av vår tids mest intressanta låtskrivare.

Svett, trängsel och halkvtaskigt ljud är nödvändiga ingredienser för en klubbspelning men stämningen och lyckan som infinner sig i publikhavet går inte att jämföra med någon annan typ av spelning. Det enda jag kan klaga på är att Kurt Vile ibland tog lite för lång tid på sig att stämma gitarren mellan låtarna.

Följande låtar spelades under kvällen:

Blackberry Song
Runner Ups
Overnite Religion
Jesus Fever
On Tour
Freeway
Ghost Town
Hunchback
Freak Train
Society is My F
riend
Peeping Tomboy

Arkiverad under: Musik Taggad som: Horsntull Strand, Kurt Vile, Kurt Vile and The Violators, WWDIS

Me And My Army, Cults, Henrik Berggren och Serenades på Popaganda

27 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Me And My Army, stora scenen
Betyg: 3

Jag har sett Kleerup och hans armé ett antal gånger vid det här laget. Jag börjar känna mig rätt så bekant med deras uppträdanden. Ibland händer det till och med att jag nästan förstår vad den svårtydda frontmannen försöker säga i mellansnacken.

För den som ännu inte är bekant med Me And My Army skulle jag beskriva deras musik som en lättsmält blandning av akustisk pop och folkrock med snitsiga elpianomelodier.

Problemet med spelningen på Popaganda är att det känns mer som ett soundcheck än en regelrätt spelning. Det tänder till lite i låtar som The Only One, Epilogue och avslutande Chemicals men överlag känns det inte som att varken bandet eller publiken är tillräckligt peppad för att det ska bli så bra som det skulle kunna ha blivit.

Cults, lilla scenen
Betyg: 4

Någonstans mellan electro och noise pop hittar vi New York-baserade Cults som bjöd på lika ljuvlig som skränig popmagi i solskenet när de intog Popagandas minsta scen. Jag skulle gå så långt som till att säga att de stod för dagens festivalhöjdpunkt.

Det var bra drag redan i inledande Abducted och det var ingen tvekan om att de gjorde sitt starka låtmaterial rättvisa även denna dag.

Med ena foten i sextiotalets perfekta låtsnickeri skriver de låtar som skulle göra de flesta gamla girl groups gröna av avundsjuka. Men de verkar även ha pretentioner och stilmässiga pretentioner – om ecstasy hade funnits på sextiotalet hade Beach Boys låtit ungefär så här.

Gitarrerna är skräniga och syntarna, i kombination med de reverbdränkta trummorna, bidrar med djup och atmosfär. Över allt skrammel ligger givetvis Madeline Follins ljusa och sockersöta stämma samt de, om möjligt, ännu sötare xylofonslingorna.

Henrik Berggren, stora scenen
Betyg: 3

Mascaran rann längs de gråtande flickornas kinder. Allt var som det ska när den forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren klev på Popagandas största scen. Hans soloskiva släpps som bekant ”i framtiden” så fokus låg på de klassiska BD-låtarna.

Henrik Berggren, som vanligt klädd i svart, såg ut som någonting mellan en sorgsen clown och en stjärngosse. Han backades enbart upp av en trumpetist och en bakgrundssångare. Det var vackert och minimalistiskt. Ändå dröjde det enda tills When We Were Winning innan jag blev riktigt berörd.

Till skillnad från spelningen på Peace and Love tidigare i år så var det någonting i luften som var annorlunda. Det blev helt enkelt inte lika ödesmättat i solskenet och låtarna kom inte riktigt till sin rätta.

Serenades, lilla scenen
Betyg: 3

Markus Krunegård och Adam Olenius (från Shout Out Louds) nya projekt Serenades känns allt mer som ett band kapabelt att stå på egna ben. Debutskivan Criminal Heaven släpptes för inte så länge sedan och nu spelade de alltså precis innan Arcade Fire. Det går bra nu.

När de gick på scenen hade skymningen lagt sig över Eriksdalsbadet. Kanske hade deras finurliga musik passat bättre i solskenet (men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk). De levererade ett gediget set och hade en helt annan säkerhet än tidigare gånger jag sett dem.

Deras egna jullåt Come Home hade sköna New Order-vibbar och stråkpartierna i Birds, som är deras största hit, var om möjligt mer helgjutna än vanligt. Dessutom var de troligtvis det band under dagen som var bäst på att använda rökmaskiner för att skapa stämning.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Broder Daniel, Cults, Henrik Berggren, Kleerup, Me and My Army, Popaganda, Serenades

Arcade Fire, Saint Etienne, The Go! Team och Is Tropical på Popaganda

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Saint Etienne, det urbrittiska syntpopbandet, gör en ganska konturlös spelning på Popaganda. Till deras försvar måste sägas att alla omständigheter talar emot dem. För det första, ljudet, men även den tidiga starttiden, det ljuvliga vädret och annat som talar emot bandet som tagit vemodet till elektroniken.

Som man nästan lärt sig att förvänta sig på festivaler är ljudet till en början under all kritik. Det tar sig något, men genom hela konserten är det för lågt. Kanske är det anpassat för diverse myndigheters hälsokrav, men är det så måste konsert- och festivalarrangörer fundera på hur de kan göra bättre ljud på utespelningar.

Bandets musik är inte heller anpassad till tidiga festivalspelningar och resultatet blir därefter, lite avmätt och småtrevligt, men inte mer.

Sångerskan Sarah Cracknell, dagen till ära i paljettklänning, undrar om det är solljuset som gör publiken något blasé. Under konsertens slut deklarerar hon istället att det nog är att folk inte hunnit dricka tillräckligt mycket öl än. Och kanske hade det funkat bättre om publiken var med bättre på noterna, det bränner inte riktigt till någon gång, Som mest i Neil Young-covern Only Love Can Break Your Heart och avslutande Kisses.

På den mindre scenen spelar Is Tropical med sitt stökiga och vassa ljud. De baserar sitt sound på taggigt och tydligt utspel med trummorna i centrum. I den mer gitarrdrivna I’ll Take My Chances får bandet ett något mjukare ljud, och den The Cure-doftande låten får igång stora delar av publiken.

Bandet är tillräckligt bra för att få ett par tusen sensommarnjutande stockholmare att hoppa framför en medelstor festivalscen, men när de inte nyttjar tempot blir låtarna lätt lika varandra och den kända modellen där synt och elektronika får samsas med en klassisk tight rocksättning funkar inte rakt igenom. Med en till skiva och mer låtmaterial kan bandet säkert växa, även live.

The Go! Team, även de från Storbritannien, är mer ett klassiskt festivalband. De är publikfriande och eklektiska. De är dubbelt så många på scen som Is Tropical, sex stycken, varav två man på trummor. Här är det utspel och party som eftersöks. Publikkontakten är direkt, men kanske inte så fylld av pondus.

Återigen är det låtmaterial som saknas, det smått bisarra mellanspelet med tuggummipop där sångerskan sjunger inte så lite falskt, är ett bottennapp. Inte så mycket bättre är det därpå följande rapmetalliknande försöket till vändning. Det blir lite för mycket variation, lite för löst i kanterna.

De avslutande låtarna visar dock vad bandet kan, om de fokuserar lite. Här levereras publikfriande, tillgänglig partymusik, lätt att dansa till. Det är rock med sväng, funkinslag, med Ninja på pratsång och halvhygglig rap. Tyvärr är bandet utöver sångerskan lite anonyma och de når inte riktigt fram.

 

Fredagskvällens huvudakt, Arcade Fire, inleder med ett av de allt vanligare videointrona. Detta ganska fånigt och fantasilöst. Om The Go! Team var många på slås de med råge av det breda rockbandet som bland instrumenten har både dragspel och fiol.

Bandet är i slutet av en lång Europaturné och det märks så att säga i båda ändarna. Bandet är mycket tight och låtarma sitter ofta klockrent, men det är inte alltid med den största peppen. Dessutom är sångaren Win Butlers röst, åtminstone till en början, mycket svag. Det tar sig dock, liksom ljudet som återigen är alldeles för lågt.

Det är en lite knepig konsert, det blir en det där totala röjet som man kanske hade hoppats på, bandets låtar är inte riktigt av den utlevande karaktären. Bandet hade kunnat utnyttja de tempoväxlingar som karakteriserar Arcade Fire.

I de bästa stunderna är det dock riktigt bra, en storslagen Intervention med orgelpipor projicerade på videoskärmen tillhör kvällens höjdpunkter. Likaså gör extranumret Wake Up som bandet dedikerar till sina ”bröder och systrar i Norge”. Sammanfattningsvis en bra konsert av ett rutinerat band, som inte når upp till de höjder de hade kunnat göra. De höjder som många hade förväntat.

Relaterat från Popaganda:
Expressen 1, Expressen 2 och Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Eriksdalsbadet, Arcade Fire, St Etienne

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arcade Fire, Eriksdalsbadet, Musik, Musikfestival, Popaganda, St Etienne

Intervju med Idde Schultz

27 augusti, 2011 by Redaktionen

En eftermiddag i sensommarens Stockholm träffade Kulturbloggen Idde Schultz för att prata om hennes musik och aktuella projekt  med Sulo på både teater och skiva.

Idde är född 1963 och berättar att hon började sjunga redan i tolvårsåldern. Rösten har hon utvecklat på egen hand förutom lite sånglektioner för att finslipa detaljerna. Hon jobbar deltid som sånglärare, det är få som kan försörja sig på sin musik. Hon har samarbetat med kända och mindre kända artister, körat, spelat in soloplattor och haft en varierande karriär. Hon har sjungit med systern Irma i Zzzang Tumb och Docenterna. Sjungit med Staffan Hellstrand, i Hovet med Lars Winnerbäck och gjort två fina skivor med Anna Stadling (som Idde också körat med i Docenterna) med svensk popmusik och visor plus ett par soloalbum.

Debutalbumet, Idde Schultz (1995) producerades av Staffan Hellstrand som också skrivit de flesta låtarna. Där märks det tydligt att Idde både kan välja låtar som passar henne och framföra dem med sin högst personliga glöd. Det bekräftas också i hennes fortsatta produktion.

 

Idde är inte främst en singer/song writer. Det är inte hennes grej, helt enkelt. Hon jämför med Sulo ”som skriver låtar hela tiden”. Däremot har hon förmågan att göra sånger och texter till sina egna. Hennes styrka är tolkningar och att hitta in i låtarna. Och hon gillar att samarbeta. När hon berättar om inspirationen hon får av att jobba med andra kan man förstå att Idde Schultz karriär handlar lika mycket om möten med människor som musiken.

Hon lyser upp när hon berättar om Ulf Stureson som skrivit En plats i solen (från Hjärtat fullt med Anna Stadling) och beskriver honom som en av de artister som inspirerat henne. Låten handlar om hans hemstad Alfta i Hälsingland. Idde skulle säkert  kunna ha en liknande historia om varenda låt hon någonsin spelat in. Personligt.

Senaste årens samarbete med Sulo började med en förfrågan om hon ville köra på Ur ett brev (2010) med  tonsatta dikter av Per Ragnar. Det ledde till att Sulo och Idde gjorde plattan ihop och att nya gemensamma projekt tog form.

Nu väntar vi på skivan Kocksgatan revisited som bygger på Ernst Brunners roman Kocksgatan som dessutom sätts upp som musikteater på Boulevardteatern  (premiär 11 november 2011). Skivan är aktuella under september 2011.

 

 Idde Schultz på Spotify

Idde och Sulo

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Intervju, Idde Schultz, musik, Idde och Sulo, Boulevardteatern

 

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Boulevardteatern, Idde och Sulo, Idde Schultz, Intervju, Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1314
  • Sida 1315
  • Sida 1316
  • Sida 1317
  • Sida 1318
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in