• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Rise Against återvänder till Sverige, spelar i Fryshuset i mars 2012

24 oktober, 2011 by Redaktionen

Rise Against återvänder till Sverige, spelar i Fryshuset i mars 2012, berättar ett pressmeddelande. Förband är Architects + Touché Amoré och spelningen är 6 mars i Arenan (Fryshuset).

Här är pressmeddelandet:

”If I can’t dance, it’s not my revolution” skrev fritänkaren och anarkisten Emma Goldmann redan 1931 i ett upprört utfall mot idén att frihet från konventioner och fördomar skulle kräva förnekande av liv och glädje.

Amen, Emma. Till och med i rockmusiken har social medvetenhet trist nog alltför ofta inneburit segdraget tjat, och i väldigt många fall extrem musik och extrema uttryck. Inte längre, grabben. För när vi skriver 2011 återvänder melodiska punkrockfenomenet Rise Against till våra breddgrader för att påminna oss om att man inte måste lyssna på råpunk, Billy Bragg eller usla pinsamheter som Chumbawamba för att få smarta, engagerade budskap med sina rockrefränger.

Alla minns hur den ostoppbara antikrigshitten ”Hero of our time” från världsgenombrottet Appeal to reason (2008) gjorde rent hus med alla världens topplistor samtidigt som de lät förstå att punk faktiskt innebär att bry sig. Så har det alltid varit för Rise Against, brottarhits eller inte. Ända sedan hardcoreanstrukna The Unraveling och Revolutions Per Minute kring millennieskiftet, via poppunkiga karriärutvecklarna Siren Song of the Counter Culture och The Sufferer and the Witness, har Rise Against gett oss spring i benen samtidigt med integritet och medvetenhet. Med senaste Billboardfenomenet Endgame kan vi lugnt konstatera att man inte måste vara dum i huvudet för att digga stadiumballader lika mycket som punkrockbomber.

Rise Against ger oss alltså verktygen, låtarna och texterna. Kvar på att göra-listan för att förverkliga drömmen om ett samhälle utan förtryck och utnyttjande? Konserterna. Funkar det live? Med shower så energiska att de kunnat ersätta kärnkraftverk, bjuder Rise Against på socialt medveten allsång som sträcker långfingret mot förtryckarna, gör slarvsylta av kravallstaketen samtidigt som de har riktigt jäkla roligt. När de kommer till Sverige är vi bjudna på deras revolution. Vakna, sömntutor!

6 mars – Stockholm, Arenan (Fryshuset)
Support: Architects + Touché Amoré

Läs även andra bloggares åsikter om Rise Against, Fryshuset, musik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Fryshuset, Musik, Rise Against

Det där var magi, Polly Jean [PJ Harvey i Filadelfiakyrkan, dag 1]

22 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

PJ Harvey, Filadelfiakyrkan
Betyg: 5

I en tid när resten av världen är i gungning, där krig i många delar av världen är en del av vardagen samtidigt som folk på annat håll protesterar mot kapitalismen är det betryggande att se PJ Harvey. Den brittiska sångerskan ingav en känsla av lugn när hon intog scenen på Filadelfiakyrkan i Stockholm för den första av två sedan länge utsålda spelningar.

I min mening tillhör hon dagslägets skickligaste musiker, kanske inte den mest underhållande men med en disciplin och pricksäker perfektion tar hon det trasiga i världen och gör någonting vackert av det. Att hon är den första att vinna det prestigefyllda Mercury Music Prize två gånger är fullt förståeligt.

Ljudet i lokalen var storslaget och ett mer samspelt band får man leta efter. Efter att ha sett henne på en utomhusscen i somras kan jag konstatera att kvällens intima sättning verkligen framhävde Polly Jean från hennes bästa sida. Det var en minimalistiskt snygg ljussättning och akustiken var oklanderlig. Ibland fick hon nästan en änglalik gestalt när hon stod där iförd en gotiskt mörk klänning med fjädrar i håret och den svarta backdroppen i ryggen.

Hon inledde med Let England Shake och spelade därefter samtliga låtar från den nya, kritikerrosade skivan med samma titel. Även de äldre låtarna hon valde att framföra passade bra in i den nya tematiken. Silence från White Chalk var hjärtskärande vacker och tillhörde spelningens absoluta höjdpunkter. När jag blundar kan jag verkligen se henne vandra runt likt en fallen ängel i dystopiska, ödelagda landskap bland föräldralösa, deformerade barn.

Att en artist tjugo-någonting år in i sin karriär kan nå sin kreativa höjdpunkt är något av ett mirakel i sig men PJ Harvey har bevisat att det inte finns något bäst-före-datum för rockstjärnor. Hon har gått ifrån den sofistikierade råheten till att få en mer eterisk och upphöjd persona.

Efter ett generöst antal låtar ropades hon självklart tillbaka in på scen igen för tre extranummer men faktum är att hon, med sin legendariska bakkatalog, gärna hade fått spela lika länge till. Jag hade gärna hört någon låt från Stories from the City, Stories from the Sea men man kan inte få allt. Tänk om man skulle få gåshud i så här många låtar varje gång man gick på konsert.

Följande låtar spelades under kvällen:

Let England Shake
The Words That Maketh Murder
All & Everyone
The Big Guns Called Me Back Again
Written on the Forehead
In the Dark Places
The Devil
Dear Darkness
The Glorious Land
The Last Living Rose
England
Pocket Knife
Bitter Bracnhes
On Battleship Hill
Down by the Water
C’mon Billy
Hanging in the Wire
The Colour of the Earth

The Piano
Angelene
Silence

Här kan du läsa vad några andra medier har tyckt om konserten:

Aftonbladet
SVD

Arkiverad under: Musik Taggad som: Filadelfiakyrkan, PJ Harvey

Bonnie Prince Billy vaggar mig lugn

22 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Wolfroy Goes to Town
Artist: Bonnie Prince Billy
Betyg: 4

Att förstå sig på personen Will Oldham är något man är redo att ge upp snabbt. Som singer/songwriter har han massproducerat skiva på skiva med olika stilar, under olika namn och är inte helt överraskande även skådis. En av hans senare skådespelarinsatser var i Jackass 3D. Sedan 1998 har han gått under artistnamnet Bonnie Prince Billy och en av hans större låtar I See a Darkness har spelats in av självaste Johnny Cash (se YouTube-klippen längst ner i texten).

Wolfroy Goes to Towns avskalade sound kan beskrivas som alternativ country inspirerad av uråldrig amerikansk folkmusik. Bonnie Prince Juniors röst är hypnotiserande hes och skör. Försiktigt och ansamlat tar han sig an tonerna nästan som om det vore första gången han sjöng över huvud taget. I till exempel ”There Will be Spring” känner han sig fram med en sån stark närvaro att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Troligen vill man bara lägga sig ner raklång och låta den bastunga gitarren och dynamiken av hans spröda röst få vandra runt i kroppen.

På flera av spåren gästar singer/songwritern Angel Olsen med stämsång och lyfter bara skivan ännu ett snäpp. ”Wolfroy Goes to Town” bär med sig ett djup som berör och kommer vagga mig till sömns flera frusna höstkvällar framöver.

Bästa spår: ”Quail & Dumplings” och ”There Will be Spring”

Text av Martina Cederqvist som till vardags musikbloggar på whatsthebuzz.blogg.se

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Bonnie Prince Billy, Wolfroy Goes to Town

Recension: Coldplay – Mylo Xyloto

22 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Coldplay
Titel: Mylo Xyloto
Betyg: 3

Mylo Xyloto uttalas my-lo zy-letoe och betyder egentligen ingenting överhuvudtaget. Det är ett dadaistiskt begreppspar myntat av bandmedlemmarna själva. Mylo och Xyloto är skivans två huvudpersoner. De lever i en dystopisk förtryckt stad där de träffas och blir kära i varandra. Det är skivans koncept. Det är minst sagt imponerande att ett band sexton år in i sin karriär fortfarande kan förmå sig vara så ambitiösa.

På sitt femte album låter Coldplay mer som sig själva än någonsin tidigare. Som få andra band har de hittat ett sound som är direkt igenkännbart och Mylo Xyloto är, förutom de elektroniska flörtarna, knappast ett steg i en ny riktning.

Problemet är att det är så detaljrikt, överarbetat och all over the place att vissa melodier och nyanser nästan blir svåra att få grepp om. Många av låtarna hade nog mått bra av att skalas av en aning men det blir alldeles uppenbart att det begreppet inte existerar i Chris Martins värld.

Det är ändå en styrka att ett Coldplay på halvfart kan leverera en såpass ambitiös produkt. Fjorton låtar kan på förhand låta som lite väl maffigt men faktum är att tre utav låtarna, däribland titelspåret, snarare är instrumentella fyrtio-sekunders-klipp innan nästföljande spår kommer igång.

Coldplay har alltid existerat någonstans i gränslandet mellan indie och kommersiell radiomusik, på Mylo Xyloto lutar de snarare åt det senare. Det blir framför allt tydligt i Princess of China, det omtalade samarbetet med Rihanna, som snarare låter som något från Rihannas katalog än en arketypisk Coldplay-låt.

På tidigare album känns det som att Coldplay alltid på något sätt sugit åt sig av omvärlden och låtit sig inspireras av andra musiker och grupper men på Mylo Xyloto får jag intrycket av att de helt enkelt låtit sig inspireras av sig själva vilket jag antar är en naturlig process. Chris Martin är nu trettiofyra år och har kanske accepterat att han förväntas låta på ett visst sätt. Hur som helst är Mylo Xyloto troligtvis årets minst utmanande skiva

Bästa spår: Every Teardrop is a Waterfall

Så här har Aftonbladet skrivit om skivan.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Coldplay, Mylo Xyloto

Kulturbloggen möter Craft Spells

22 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

Tidigare i år släpptes indiegruppen Craft Spells debutplatta Idle Labor. Vi var många som gick i taget och fullkomligt överöste dem med beröm. Nu var det lilla bandet från det stora landet på besök i Stockholm för en spelning på Debaser Slussen och Kulturbloggen mötte upp dem för en pratstund.

Hur träffades ni och vad fick er att bilda bandet?

Alla låtarna var redan inspelade innan bandet ens kom till. Jag hade spelat in skivan hemma hos mina föräldrar i Kalifornien och kände att jag ville kunna framföra låtarna. Jag flyttade till Seattle och sakta men säkert började vi lära känna varandra.

Hände det någonting med låtarna efter att ni blev ett band?

Det är mer underhållande och energiskt nu. Tempot varierar i varenda låt och vi skapar en helt annorlunda atmosfär än den på skivan.

Hur kom ni på bandnamnet?

I college var jag besatt av schamanism och läste allt jag kunde komma över inom ämnet. I stammarna brukade de sjunga sånger för att bota de sjuka och när jag spelade in låtarna kändes det som att jag skapade någonting som skulle få människor att må bra.

Var hittar ni inspiration till er musik?

I det simpla och vackra i livet. När jag gick på college gick jag, precis som alla andra, igenom en massa saker så låtarna handlar till stor del om den moderna människans problem.

När jag såg ert omslag kunde jag inte undgå att föra tankarna till New Order, är det en influens?

Jag lyssnade mycket på New Order när jag växte upp men omslaget är faktiskt ingen referens till Power, Corruption & Lies även om många tror det. Det finns en slags symbolism och tematik som går genom hela skivan. Kärlek och död. Det kändes som att blommorna på omslaget representerade det.

En av låtarna heter Scandinavian Crush så jag måste självklart fråga om den har något med Sverige att göra?

Jag kände en flicka vars föräldrar kom från Skandinavien men jag vet inte specifikt vilket land det var. Det är bara en allmän låttitel.

Hur känns det att komma till Sverige?

Jag är helt uppspelt eftersom en person från Labrador Records ska komma och se oss spela. Det är mitt favoritskivbolag. Han skickade hela deras katalog till mig eftersom han gillade vår skiva.

Har ni hunnit skrivit något nytt material?

Jag har skrivit bitar som förhoppningsvis kommer bli låtar till en EP vi tänkte ge ut i början av nästa år. När turnén turnén är över åker jag hem till mina föräldrar för jag vill spela in låtarna på samma plats som debutskivan. Det verkar som att jag blir betydligt mer produktiv när jag är i San Fransisco, det är en så inspirerande stad. När jag är i Seattle sitter jag bara i mitt rum och blir stenad och lyckas inte åstadkomma någonting överhuvudtaget.

Hur är San Fransisco som stad?

Det är en vacker metropol och troligtvis den mest öppensinnade staden i världen. Ingen är fördomsfull, du ser de skummaste sakerna när de kliver på bussen men det är ingen som oroar sig.

Girls är ett annat San Fransisco-band, är ni bekanta med dem?

Jag har gått på flera av deras konserter och jag tycker det de gör är stort. Dessutom tycks de dela vår förkärlek till blommor. Min flickvän såg dem nyligen i San Fransisco, det var någon slags hemkomstspelning, och hela scenen var fylld med blommor. Vi har tyvärr bara en blomma på scen.

Är det några andra lokala band ni vill lyfta fram till den svenska befolkningen?

Melted Toys och Soft Moon. Sedan finns det massa psykedeliska grupper som min flickvän skickade mig en mixtape med men jag kommer inte ihåg vad de hette.

Vad är era tankar om att spela live och att turnera?

Det är inte alla som får chansen att spela i ett band med människor de trivs med. Det är väldigt roligt men samtidigt lite stressigt. Du vaknar upp på en ny plats varje dag. Saker kan gå överstyr, ibland är det som en tryckkokare. Massor med saker händer under en kort period. Det är som att vi är med om lika mycket som de flesta är med om under en hel livstid inom loppet av en månad.

Vilka är era ambitioner för framtiden?

Att turnera så mycket som möjligt och spela in en ny skiva nästa år. Att träffa nya band och fortsätta med det vi håller på med.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Craft Spells, Debaser Slussen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1290
  • Sida 1291
  • Sida 1292
  • Sida 1293
  • Sida 1294
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in