Det där var magi, Polly Jean [PJ Harvey i Filadelfiakyrkan, dag 1]

PJ Harvey, Filadelfiakyrkan
Betyg: 5

I en tid när resten av världen är i gungning, där krig i många delar av världen är en del av vardagen samtidigt som folk på annat håll protesterar mot kapitalismen är det betryggande att se PJ Harvey. Den brittiska sångerskan ingav en känsla av lugn när hon intog scenen på Filadelfiakyrkan i Stockholm för den första av två sedan länge utsålda spelningar.

I min mening tillhör hon dagslägets skickligaste musiker, kanske inte den mest underhållande men med en disciplin och pricksäker perfektion tar hon det trasiga i världen och gör någonting vackert av det. Att hon är den första att vinna det prestigefyllda Mercury Music Prize två gånger är fullt förståeligt.

Ljudet i lokalen var storslaget och ett mer samspelt band får man leta efter. Efter att ha sett henne på en utomhusscen i somras kan jag konstatera att kvällens intima sättning verkligen framhävde Polly Jean från hennes bästa sida. Det var en minimalistiskt snygg ljussättning och akustiken var oklanderlig. Ibland fick hon nästan en änglalik gestalt när hon stod där iförd en gotiskt mörk klänning med fjädrar i håret och den svarta backdroppen i ryggen.

Hon inledde med Let England Shake och spelade därefter samtliga låtar från den nya, kritikerrosade skivan med samma titel. Även de äldre låtarna hon valde att framföra passade bra in i den nya tematiken. Silence från White Chalk var hjärtskärande vacker och tillhörde spelningens absoluta höjdpunkter. När jag blundar kan jag verkligen se henne vandra runt likt en fallen ängel i dystopiska, ödelagda landskap bland föräldralösa, deformerade barn.

Att en artist tjugo-någonting år in i sin karriär kan nå sin kreativa höjdpunkt är något av ett mirakel i sig men PJ Harvey har bevisat att det inte finns något bäst-före-datum för rockstjärnor. Hon har gått ifrån den sofistikierade råheten till att få en mer eterisk och upphöjd persona.

Efter ett generöst antal låtar ropades hon självklart tillbaka in på scen igen för tre extranummer men faktum är att hon, med sin legendariska bakkatalog, gärna hade fått spela lika länge till. Jag hade gärna hört någon låt från Stories from the City, Stories from the Sea men man kan inte få allt. Tänk om man skulle få gåshud i så här många låtar varje gång man gick på konsert.

Följande låtar spelades under kvällen:

Let England Shake
The Words That Maketh Murder
All & Everyone
The Big Guns Called Me Back Again
Written on the Forehead
In the Dark Places
The Devil
Dear Darkness
The Glorious Land
The Last Living Rose
England
Pocket Knife
Bitter Bracnhes
On Battleship Hill
Down by the Water
C’mon Billy
Hanging in the Wire
The Colour of the Earth

The Piano
Angelene
Silence

Här kan du läsa vad några andra medier har tyckt om konserten:

Aftonbladet
SVD