Artist: Coldplay
Titel: Mylo Xyloto
Betyg: 3
Mylo Xyloto uttalas my-lo zy-letoe och betyder egentligen ingenting överhuvudtaget. Det är ett dadaistiskt begreppspar myntat av bandmedlemmarna själva. Mylo och Xyloto är skivans två huvudpersoner. De lever i en dystopisk förtryckt stad där de träffas och blir kära i varandra. Det är skivans koncept. Det är minst sagt imponerande att ett band sexton år in i sin karriär fortfarande kan förmå sig vara så ambitiösa.
På sitt femte album låter Coldplay mer som sig själva än någonsin tidigare. Som få andra band har de hittat ett sound som är direkt igenkännbart och Mylo Xyloto är, förutom de elektroniska flörtarna, knappast ett steg i en ny riktning.
Problemet är att det är så detaljrikt, överarbetat och all over the place att vissa melodier och nyanser nästan blir svåra att få grepp om. Många av låtarna hade nog mått bra av att skalas av en aning men det blir alldeles uppenbart att det begreppet inte existerar i Chris Martins värld.
Det är ändå en styrka att ett Coldplay på halvfart kan leverera en såpass ambitiös produkt. Fjorton låtar kan på förhand låta som lite väl maffigt men faktum är att tre utav låtarna, däribland titelspåret, snarare är instrumentella fyrtio-sekunders-klipp innan nästföljande spår kommer igång.
Coldplay har alltid existerat någonstans i gränslandet mellan indie och kommersiell radiomusik, på Mylo Xyloto lutar de snarare åt det senare. Det blir framför allt tydligt i Princess of China, det omtalade samarbetet med Rihanna, som snarare låter som något från Rihannas katalog än en arketypisk Coldplay-låt.
På tidigare album känns det som att Coldplay alltid på något sätt sugit åt sig av omvärlden och låtit sig inspireras av andra musiker och grupper men på Mylo Xyloto får jag intrycket av att de helt enkelt låtit sig inspireras av sig själva vilket jag antar är en naturlig process. Chris Martin är nu trettiofyra år och har kanske accepterat att han förväntas låta på ett visst sätt. Hur som helst är Mylo Xyloto troligtvis årets minst utmanande skiva
Bästa spår: Every Teardrop is a Waterfall
Så här har Aftonbladet skrivit om skivan.
Coldplays klar sämsta skiva hittills.
Det finns dock en handfull bra låtar här, men konstigt vore väl annars.
Chris & Co har några gånger tidigare balanserat farligt nära det löjligt inställsamt banala men oftast kommit undan med det pga en självklar pondus och ett sorts okonstlat ärligt uppsåt.
Men av några spår här på Mylo Xyloto (bla duetten Rihanna) så mår jag rent ut sagt illa, man väljer att sälja ut sig…….dubbelt, varför?!
Ska det föreställa ett modigt/utmanande steg???
Känns lika absurt som om Radiohead skulle tryckt in en duett med Britney på The King Of Limbs.
Med facit i hand så borde kanske Viva la Vida blivit deras sista album, redan där ringde en del varningsklockor.
Till J.P Jones vill jag bara säga att du enligt min mening har helt fel. Coldplay är ett storartat band med flertalet underbara, tänkvärda låtar med unikt sound. Samarbetet med Rihanna tycker jag också är ett smart drag eftersom det låter yngre lyssnare upptäcka bandet. Inget kan ju slå de äldre låtarna ”fix you”, ”the scientist” eller ”viva la vida” men ”paradise”, ”hurts like heaven” och ”every teardrop is a waterfall” hamnar inte långt efter. Jag upptäckte Coldplay genom Mylo Xyloto, innan dess hade jag bara hört ett enstaka låtar av dem. Nu har jag hört alla.
Älska coldplay och ett av deras klart bästa och coolaste album!