Musik

4-5/1 2022 (2 föreställningar per dag)

Göteborgs Stadsteater

Producent: Johan ”Red Top” Larsson

Konferencier: Matilda Sjöström

Samtliga foton tagna av Leif Wivatt

För några år sedan skrev jag i Kulturbloggen om en utställning på Göteborgs Stadsmuseum, vars ambition var att spegla stadens vitala musikliv utifrån varje tonårsgenerations sedan 1955. Den invigdes ståtligt i muséets foajé med liveakter representerandes olika eror. Entrébiljetten var modest, vilket nog bidrog till att det var ”fullknökat”. Nu tyckte arrangörer att det blivit dags för en än mer påkostad dokumentation. Vi har och har haft en pulserande och bred musikscen utan direkta skrank, vilket inneburit många fruktbara samarbeten. Vidare har Göteborg gjort sig känt för uppmuntrande klimat, celebra besök från England samt tidigare nordens största arenor både inomhus och utomhus.

Konferencier Matilda Sjöström (träffat henne en gång på Faktum-release i skivstudio, då hon sjöng en låt med sin duo Steget) – artist och tidigare arrangör och skribent – talar om för publiken att alla av betydelse har blivit tillfrågade. Somliga saknades av olika skäl, inklusive att några troligen fått ”kasta in handduken” på grund av corona-smitta. Och några relevanta namn är inte längre är aktiva. Andra som gått bort fick sin rättmätiga tribut.

Ändå en imponerande line up som ”Red Top” från Pustervik raggat ihop. Efter att ha träffat honom upprepade gånger på Unity, kan konstateras att arrangören alls inte bortprioriterar jazz. Dock, på tvåtimmarsgalan på stora scen valdes uteslutande att lyfta fram beatbaserad musik. Den första timman kunde man lyssna på nya talanger, band som nog befinner sig på sina krön just nu. Hörde med ena örat på jazzdoftande hiphop i Foajébaren. Och det blev en kortis tillsammans med tungt malande indierock-tjejerna Telos Vision på Lilla Scen i källaren.

På grund av rådande osäkra pandemiska läge hade vissa åtgärder vidtagits. Givetvis krav på vaccinationsbevis, men också reducerad publikkapacitet (maxtak på 500), begränsad framkomlighet i huset och anlitande av säkerhetsvakter. Märktes att Stadsteaterns akustik inte är idealisk för larmig rockmusik när skiftande stilar och sättningar avlöser varandra i ungefär tiominutersintervaller, vilka förlängdes med matnyttiga intervjuer av konferencier Sjöström, en 80-talist som för egen och publikens räkning, ville veta hur förhållandena var, inklusive eventuella konfliktlinjer, när det begav sig. De hon samtalade med var bland andra Göran Lagerberg, Bernt Andersson – Mats Jönsson, Håkan Sandsjö – Henryk Lipp, Fredrik Sandsten och Mikael Stanne.

Som sagt, susar mer än vanligt i öronen dygnet efter. Redan existerande tinnitus förvärrades, trots öronproppar. Hög volym var inte största bekymret, däremot vass diskant. Och i foajébaren körde man ett skoningslöst bassound, vilket dämpade min entusiasm påtagligt.. Om det nu var på det viset att Stadsteatern använde egna ljudtekniker, kan totalt sett inte godkänt betyg utdelas.. Vilken skillnad mot Beatles-uttolkarna Pepperlands senaste succé.

Öppningen är märklig. Som ett statement om kaxig, kraftfull attityd på Västkusten.. Trumslagare Pontus Torstensson (recenserades i december då han gjorde sitt sista gig med Nynningen) utför ett bombastiskt, stenhårt och om man ska vara uppriktig tämligen intetsägande solo. Värden för aftonen introducerar genom att anse att dessa timmar bör betraktas som festival snarare än föreställning.

Första annonserande akt bestod av smått legendariske Göran Lagerberg på sång och elbas tillsammans med Pepperland. Utan att fungera som husband var de flitigt sysselsatta. Den utflyttade göteborgaren sjunger Tages popdänga Every Raindrop means a lot samt en låt från Blond. Lagerberg har jag haft förmånen att träffa efter klubbkonsert och hört live åtskilliga gånger, då han utgjort förnämligt komp i exempelvis Egba, Kebnekajse, Fläsket brinner, Mikael Ramel Band och Progglådan. I jämförelse är dessa 60-tals låtar trevliga bagateller. Noterar inspirerat gitarrsolo av Micke Isacson, också varit verksam som producent och bollplank. Av någon konstig anledning betonar vår ciceron den vokala insatsen. Berömmer och menar att förmågan är intakt. Sång från Lagerberg är faktiskt en raritet, varför det förmodligen är första gången jag hör hans stämma på scen.

Tilde ersätter Iris Esell i en hyllning till Doris (Svensson), vars floppande album från 1970 Did You Give The World Some Love Today Baby featuring Bernt Egerbladh ingår i boken Tusen svenska klassiker. Snacka om ändring av status! Tilde tar i och gör titellåten rättvisa uppbackad av Pepperland.

Stadsteaterns vridscen är väldigt praktisk när målet är så få pauser som möjligt. Som moduler riggas flera scener parallellt och roteras fram när det är dags. I mellanrummen försiggår inte bara upplysande intervjuer/ samtal, utan också belysande bildspel med fokus på varje decennium.

På 2000-talet har jag sett Nationalteaterns Rockorkester i Halmstad, på Götaplatsen, i Trädgårdsföreningen , i Mölndal och kanske på ytterligare plats. Bekräftas varje gång att de härbärgerar en fantastisk låtskatt. Har ett par gånger stått på gästlista beroende på att jag bjudit på krogen när intervjuer med tidigare medlemmar genomförts. På galan Göteborg Sound (”60 år som levande musikstad”) anförs orkestern av dess grand old man. Vi beskådar Ulf Dageby tillsammans med Håkan Nyberg, Kalle Gustafsson Jenneholm, Håkan Svensson samt Ulf ”vinyl” Stenberg.

Man river av en aggressiv, kompromisslöst stökig version av Barn av vår tid. Dageby nästan vrålar fram sin refräng, Obegripligt att han fyllt 77 år. Svensson markerar konkret sin närvaro genom ett skarpt solo och trumnestor Nyberg driver sin vana trogen upp tempot, vilket i och för sig inte gynnar en ikonisk låt . Skoningslösa, supersnabbt spelande punkarna i Attentat avlöser, frontade av Jönsson i vinröd skinnpaj. Utsöndringen av adrenalin var lika uppenbar hos båda konstellationer. Anmärkningsvärt minst sagt, att den skarpa gränsen mellan progg och punk för en stund upplöses. Rått och larmigt med stora lass av energi från både Nationalteaterns Rockorkester och Attentat (minns jag rätt har jag sett dem på festival i Angered).

Hade stort utbyte av toastande Papa Dee och rytmtillverkare Partillo. Daniel Wahlgren gjorde ett lyckat medley omgiven av samplingar och livetrumbeat. Denne ordvige mikrofon-poet med fäbless för ragamuffin style levererar exempelvis temat i sin hit Ain´t No Stoppin Us Now.

Definitiv höjdpunkt – inbringar största bifallet – uppstår i hyllningen till Freddie Wadling, i Blue For Two-låten Five Days In A Row. vars lätt hypnotiskt mässande utgör stommen. Modigt av de två kvinnorna på synt respektive gitarr i ORCA Sounds att ge sig på att sjunga den ödesmättat draperade, långsamt sugande låten. Andra halvan i Blue For Two (syntmaestro Henryk Lipp), tillika grundare av studion Music A Matic är förstås mannen som ombesörjer att tolkningen ges rätt konturer. Samtidigt som trion spelar pågår i bakgrunden en böljande videoanimation.

Världsmusik införlivas i form av Andra Generation, en kvintett med duktiga och överenergiska saxofonister. Hör enormt klämmiga rytmer utan uppehåll. Bandet och Kebabpizza vävs ihop i en urladdning som tar andan ur en, tenderar att bli helt överväldigande. Förvisso sanslöst groove initierat av styv dragspelare, men deras taktfasta sound är stöpt i samma form.

Fäster mig vid uttalanden om 80-talet från Håkan Sandsjö och Henryk Lipp, vilka trivdes att arbeta i en tid utan dogmatiskt beteende, en tid när det var högt i tak och genrer korsbefruktades. Radiums konstnärliga betydelse framhölls givetvis.

I mitten på 90-talet kom en våg av melodisk death metal, vars rötter står att finna längs en busslinje till Billdal. En av pionjärerna globalt lanserade under termen Gothenburg Sound var Dark Tranquillity. I ett övermått av volym sköljs publiken över av ett sexmannaband frontat av Mikael Stanne ( brukar kuriöst nog delta i vinylträffar på Bengans, vilket jag vet eftersom jag också är med). Häpnadsväckande att de och andra band från samma område kunde göra stora turnéer utomlands. För brutalt för mig, även om intressanta övergångar och fräckt riffande finns med som tongivande beståndsdelar.

Daniel Lemma är en lysande, själfull sångare och skaplig låtskrivare. För några år sedan gjorde han succé på Stadsteatern i ett program om Karin Boye. Varför var inte han med och tolkade Taube i Jane Magnussons ifrågasatta tredelade dokumentär? Njöt varje sekund av lågmäld ballad till ackompanjemang av Stefan Sporsén och Bernt Andersson. Lemma sjöng sin egna melodi Polaroider, från senaste svenskspråkiga albumet. Ett perfekt avskalat framträdande som måste betecknas som en dynamisk fullträff. Just då väldigt bra ljud ska poängteras!

Slowgold (a.k.a Amanda Werne) hyllar tillsammans med mina goda vänner i bluesbandet Ginhouse tragiskt mytomspunna Blues Annika. Från hennes omtalade enda skiva hämtas Ingen känner dig när du är pantad och såld . Bernt Andersson på klaviatur och Bengan Blomgren ( medverkar på nämnda skiva) turas om att vara enastående solister. Rytmsektionen består av batterist Gunnar Petersson och basist Kjell Jansson, kolossalt garvade jazz- och bluesmusikanter. Kvartetten och sångerskan Werne har jag sett många gånger, men inte tidigare sammanförda på scen. Det sjungs och spelas med enorm passion. Vilken inlevelse från Slowgold!

Kontrasterna är legio, spännvidden hisnande. Det bluesösigt ruffiga avlöses av en ensam man med betagande röst och snyggt framtagna ackord på akustisk gitarr. Pratar naturligtvis om José González vars lena framförande av Heartbeats bärs fram av ljuvlig fridfullhet. Vi upplyses om att hans hit skrevs av syskonen Dreijer i The Knife. Sist ut av intervjuobjekt är Fredrik Sandsten (som jag träffat på Nef och fler ställen), som 2012 avslutade sin karriär som trumslagare när Soundtrack Of Our Lives splittrades. I egenskap av anställd på organisationen Göteborg och Co. anser han att musikklimatet är gott i staden, trots de käppar i hjulet som pandemin satt.

Ett par akter i det digra programmet hade utgått, förmodligen av corona-relaterade orsaker. Indierocken från för mig obekanta Virgina and the Flood gjorde inget nämnvärt intryck. Tanken var att samtliga medverkande skulle vara med i finalen vars utvalda melodi var, föga förvånande, Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det momentet kanske ströks på grund av situationen som råder. Varken Håkan Hellström eller Augustifamiljen fanns emellertid på plats. Istället en inte olik röst i ynglingen Elias Nilsson omgiven av Pepperland och en extra musiker på banjo. Trevlig avrundning men som final betraktat ganska lamt. Euforin saknades vilket renderade i ganska matta applåder.

Även om jag som framgått långt ifrån blev överförtjust i varje inslag, summasummarum en värdig kavalkad som med ett inbjudande upplägg visade hur Göteborgsrotad musik lät och låter. Tack till Johan ”red Top” Larsson, referensgruppen, listade fotografer, alla medverkande, chosefria konferenciern med sin förundran som satte in saker i perspektiv och nyrenoverade Stadsteatern och dess personal.

27-28/12 2021

Ystad

Konserterna andra dagen av festivalen äger rum på Ystad Saltsjöbad, beläget ett par kilometer från centrum med havet in på knuten. Vi sitter i samma spatiösa sal där Jazzradion spelar in sommartid från renommerade Jazzfestivalen (YSJF). Ljudet är lika förträffligt som dagen innan på dragiga Ystad Teater. Och här finns gott om plats för benen i sittriktiga, ändå bekväma stolar. Efter varje akt fanns skivor till försäljning som artisterna signerade. Dessutom kunde festivalens affisch (gjord av Hannah Svensson) inhandlas. Förundras inte över att arrangemanget fungerar smidigt, då jazzföreningen/ kommunen känd för sin gästfrihet, rättmätigt tilldelats flera priser.

JACO KARLZON har man (åtminstone er recensent) taget för given i femton-tjugo år. Av dussintalet album har jag en bra cd från 2011. Sett honom med skiftande sättningar på diverse scener. Meriterade konstellationen 5, kan ha bevittnat hans pianolir i Tolvan Big Band, minns ackompanjerande av Viktoria Tolstoy och förstås med egen trio. På rak arm kan erinras konserter på Skeppsholmen, Liseberg, Dergårdsteatern, Falkenberg och ett par gånger på Nef. Trots internationell berömmelse spelar han lyckligtvis med jämna mellanrum på hemmaplan. Har erhållit två Jazzkatten-utmärkelser och Django d`or. Är klassiskt skolad, fast ändå uppväxt med hårdrock och 80-talets pop. Lockades till jazzens frihetliga uttryck. At framträda inför publik beskriver 51-åringen som det mest ursprungliga tillståndet, en extatisk upplevelse.

Inte bara varit hängiven publik utan därtill recenserat minst två gånger, varför jämförelser blir oundvikliga. Däremot har jag inte hört smålänningen solo tidigare. I motsats till hur han brukar förfara, kompletteras inte spelet på flygeln av någon som helst elektronisk tillsats. Karlzon upplyser publiken om att repertoaren kommer bestämmas på uppstuds utifrån ingångsmelodin On The Horizon. Hör ett långt sjok utan avbrott på cirka femtio minuter. Nämnda lyriska stycke vecklas ut efterhand, omsorgsfullt och varierat. Efteråt får vi veta vad som framförts: Latest Comeback (helt ny låt än så länge inte tillgänglig på skiva), Flowers From The Sky, Fraganzia samt en reflekterande och molldraperad kreation betitlad Ever Changing.

Teman ornamenteras i olika eggande vändningar. Låter genrefritt, jazziga inslag bryter igenom efter att avsevärd tid förflutit. Böljande klanger känns gäckande, är av undanglidande karaktär. Associerar till New Age-aktiga pianisten George Winston. Försjunker i musik laddad med innebörd, kompositioner kongeniala till ödesmättade soundtrack. Attraheras sent omsider av accentuerade rytmer, jämte drömska lågmälda balladen Ever Changing. Är tämligen säker på att i mina enskilda recensioner av Karlzon-konserter står omdömet ”magiskt”. Solokonserten är av annat slag, mer diffus. somliga svävande melodier saknar förmågan att haka tag i mig.

Som väntat skruvas intensiteten upp i vissa passager, ofta pang på utan förvarning. Då transformeras pianistens dramatiska, skickligt iscensatta löpningar till omvälvande eruptioner. Allt material är Karlzon upphovsman till med ett undantag. Den mjukt framskridande pärla som heter Mad World är skriven av duon Tears For Fears (råkar ha en av deras lp). Medryckande refräng! Temat ur I Still Haven´t Found What I´m Looking For, ikonisk U2-låt, kan också skönjas. Då infaller en påtaglig stegring, vars uppfriskande attack kulminerar i Art Of A System.

Extranumret utgörs av ett kärleksfullt alster tillägnat närvarande hustru, en snyggt repetitiv komposition. Karlzon avslöjar i lagom långa mellansnack funderingar kring musicerande och om vad som engagerar honom. Julens mest sedda film på Netflix rekommenderas och självfallet harangeras ljudtekniker och volontärerna i organisationen. Kanske förmätet att komma med randanmärkningar mot en förnämlig instrumentalist jag uppskattar och hört ett antal gånger. Hade emellertid önskat fler uttalat lyriska stycken och konserten skulle vunnit på kortare längd. Uppemot halvannan timmes koncentration blev i mesta laget.

MARIALY PACHECO & RHANI KRIJA bor på var sitt håll I Tyskland. Pianisten och kompositören Pacheco är en passionerad pianist och varmblodig kubanska medan slagverkaren Krija, bördig från Marocko må vara en doldis, dock med synnerligen tungt vägande cv från samarbeten i allehanda genrer. De begår sin premiärspelning i vårt land, med ett leende på läpparna, trots att de tvingats gå upp långt före gryningen för att ta sig till skånska sydkusten. Samarbetet som startade 2013 har resulterat i medverkan från ansedde percussionisten på tre av hennes skivor. Temperamentsfulla Pacheco var den första kvinnan att vinna tävling i solopiano på Montreux Jazzfestival. Hon finns inspelad på elva album inklusive fyra i eget namn. För att visa på spännvidden kan nämnas att hon spelat med både Tommy Emmanuel och Omar Sosa.

Tolv år äldre slagverksmästaren Krija är influerad av traditionella arabiska, nordafrikanska, och andalusiska rytmer. Vidare latin-style, blues, reggae och pop, vilket bidrog till att Sting anlitade honom. Listan på samarbeten innefattar bland många andra Salif Keita, Don Byron, Mary J. Blige, Placido Domingo, Annie Lennox, Chick Corea, WDR Big Band, Vinnie Colaliuta, Natacha Atlas, Al Di Meola, Herbie Hancock och Shaggy (Åtta stycken av de uppräknade har jag hört live). Kubanskt sound kryddad med nordafrikanska mönster i kombination med samtida europeisk jazz utlovas.

Pacheco inleder fartfyllt på egen hand, genom sällsamt suggestivt spel och en fängslande dos aviga toner. Klangerna vibrerar av hetsande nerv och sensuell hetta. När Krija äntrar scen uppstår till att börja med stadig, lugn puls. Detta tillstånd förändras hastigt när en kaskad av rytmer sveper fram. Krija som sitter på en cajon, förfogar i övrigt över ganska avskalad trum- och slagverksutrustning, långt ifrån den de luxe variant Marylin Mazur använde i Lerum tidigare i höstas. Observerar som väntat snabba växlingar i en slags utomeuropeisk världsmusik. Att duon bjuder på minst sagt rafflande interaktioner jämte dynamik på absolut högsta nivå är inte heller överraskande. Man sporrar varandra till stordåd! Renderar i ungefär sjutiofem minuters glädjespridande, inräknat kubanskans charmiga presentationer.

Traditionell låt från Kuba följs av två original, varav det ena skrevs under en period när kompositören var ett hardcorefan till fusionkvartetten Yellowjackets. Fäster mig vid otroligt sprudlande sekvenser och bärkraftiga melodier. Njuter av ett par otyglade solon från Rhani Krija. Bilden överst fångar hans halsbrytande dialog med flyhänte meloditillverkaren vid flygeln, vilket får mig att minnas Airto Moreiras tamburinuppvisning på Ronnie Scott´s 1988. Vi påminns om musikens läkande kraft från en färgstark pianist som säger sig öva på skalor varje dag, upplyser om sin klassiska bakgrund och en utbildning enligt ryskt system.

Kompositören Ernesto Lecuonas gärning hyllas i två nummer signerade denne kuban. Publiken vaggas inledningsvis in i dansant latin vibe, elegant utförd. Hållningen på samma gång stolt och ödmjuk. Tankarna som ligger till grund för deras mest finstämda låt med hit-kvaliteter förmedlas. Den bedårande gåshudsframkallande låten heter Cambodian Smiles. Ordinarie program avslutas med en premiär. Tyckte mig uppfatta att verket aldrig tidigare spelat live, döpts till Tokyo Coy. Intrikata rytmer är bara förnamnet i en kvick komposition vars tema har viss likhet med Spain.

Bifallet från saliga mottagare är påtagligt, vilket belönas med ytterligare minuter magnifik musik. Hänförs av en virvlande sak i salsatappning med smattrande groove initierat av pianissan. Fräckt fyrverkeri, lika förföriskt som förtätat när enormt duktiga musiker utmanar varandra. Omöjligt att rangordna festivalens akter. Antar ändå att det framgått att konserten var enastående. ”Marocuba”-projektet präglas av självständighet, virtuost samspel, gränsöverskridande approach samt uppiggande tvära kast.

IIRO RANTALA råkar jag ha hört i två tidigare solokonserter. Han är både en väldigt underhållande enmansshow och lysande pianist och kompositör. Skivproduktionen för den smått excentriske mannen – född 1970 i Helsingfors – uppgår till omkring tjugotre titlar, beroende på hur man räknar. De har tillkommit i band, trio, duo och som soloverk. I marknadsföringen av ”eventet” som avrundar festivalen, får vi veta att highlights ur tre soloalbum kommer framföras.

I öppningsfasen ett klangrikt flöde. Likt ett finfördelat vattenfall hörs Pecka Pohjola (multiinstrumentalist och basist i bland andra Made in Sweden som påstås ha tackat nej till anbud från Frank Zappa). Pianobetvingaren visar omgående på fler sidor än sin erkänt expressiva läggning. Man kan lätt få för sig att hans rörliga intellekt och yviga personlighet avspeglas i musicerandet, fast det är sannolikt en övertolkning. Bilder tonar upp framför en. Rantala säger att han under pandemin sysslat med låtskrivande. Ger oss fyra välkomponerade exempel med remarkabla hookar och i några fall märks också mörka stråk.

I Another Ragtime märks tecken på att flow uppnåtts.. Därefter går allt pianisten och kompositören företar sig, till synes lekande lätt. Oklanderlig teknik, kvicka presentationer och underbart ombytligt sound som omspänner både prydliga inslag och det genuint påhittiga. Rantala besitter en förunderlig förmåga att skapa solida melodier, varje alster sticker ut.

Dystra och samtidigt vackra Peace lanseras som typisk begravningsmusik. Naturligtvis läggs i den brokiga repertoaren in ett boppigt avsnitt. Den formfulländade allusionen på Bud Powell – i mina öron också Errol Garner – kallas vitsigt för Can You Be Bop? Låter lustigt när den knixiga stilen beskrivs på engelska med finsk brytning: ”dangerous curves, fast and furious”. Freedom ges en extra dimension med preparerad (= handduk) flygel, bildar en förvrängd, ljuddämpande tonal effekt. Minimalism när den är som mest spännande. Ett utkristalliserat sound som stundtals kan leda tanken till utbrott från flamencogitarrist. Fascinerande!

Iiro Rantala berättar att han gjort ett album uteslutande med material signerat John Lennon. Historiken kring Woman framhålls. Inte utan att en blir gråtmild av att höra den vemodiga melodin när man betänker textens innebörd, plus Lennons gruvliga öde. I Rantalas version finns ändå utrymme för upphottade tillägg. Rantala kåserar kort om termen ”swedish sadness” och hur den skiljer sig från den finska varianten. Anledningen är att han tolkar två representanter för detta distinkta sound, En med mig jämnårig musiker jag recenserat ett flertal gånger senaste halvåret, samt en legendar vars biografi jag recenserade i höstas. Syftar på Lars Danielsson och Lars Gullin. Danielssons Hymn påminner en smula om Byssan Lull och från legendaren Gullin hämtas tidiga mästerverket Danny´s Dream i en obunden version med fint, igenkännbart tema.

Hörde My finnish Calender framföras intakt i Trollhättan för ett par år sedan, synkroniserad med video över det omväxlande väder som musiken reflekterar. Från det projektet får vi pampiga, energigivande October avlöst av hitten November, vars ömsinta, inåtblickande melodi kännetecknas av vitala bågar. Pianisten går i mål med Ouvertyren ur Bernstein´s Candide, ett populärt konsertstycke. Noterar kopiöst schwung med fenomenal kontroll, i ett genomarbetat arr från en makalöst inspirerad instrumentalist. ”Ärevarvet” förrättas i subtil noga övervägd anda. Allra sista låt på YWPF blir nämligen Tears For Esbjörn (som jag för drygt tjugo år sedan träffade i samband med spelning i Mölndal). Trollbindande toner förstärker sorgen, förlusten av en hyllad musiker som befann sig mitt i livet.