4-5/1 2022 (2 föreställningar per dag)
Göteborgs Stadsteater
Producent: Johan ”Red Top” Larsson
Konferencier: Matilda Sjöström
Samtliga foton tagna av Leif Wivatt
För några år sedan skrev jag i Kulturbloggen om en utställning på Göteborgs Stadsmuseum, vars ambition var att spegla stadens vitala musikliv utifrån varje tonårsgenerations sedan 1955. Den invigdes ståtligt i muséets foajé med liveakter representerandes olika eror. Entrébiljetten var modest, vilket nog bidrog till att det var ”fullknökat”. Nu tyckte arrangörer att det blivit dags för en än mer påkostad dokumentation. Vi har och har haft en pulserande och bred musikscen utan direkta skrank, vilket inneburit många fruktbara samarbeten. Vidare har Göteborg gjort sig känt för uppmuntrande klimat, celebra besök från England samt tidigare nordens största arenor både inomhus och utomhus.
Konferencier Matilda Sjöström (träffat henne en gång på Faktum-release i skivstudio, då hon sjöng en låt med sin duo Steget) – artist och tidigare arrangör och skribent – talar om för publiken att alla av betydelse har blivit tillfrågade. Somliga saknades av olika skäl, inklusive att några troligen fått ”kasta in handduken” på grund av corona-smitta. Och några relevanta namn är inte längre är aktiva. Andra som gått bort fick sin rättmätiga tribut.
Ändå en imponerande line up som ”Red Top” från Pustervik raggat ihop. Efter att ha träffat honom upprepade gånger på Unity, kan konstateras att arrangören alls inte bortprioriterar jazz. Dock, på tvåtimmarsgalan på stora scen valdes uteslutande att lyfta fram beatbaserad musik. Den första timman kunde man lyssna på nya talanger, band som nog befinner sig på sina krön just nu. Hörde med ena örat på jazzdoftande hiphop i Foajébaren. Och det blev en kortis tillsammans med tungt malande indierock-tjejerna Telos Vision på Lilla Scen i källaren.
På grund av rådande osäkra pandemiska läge hade vissa åtgärder vidtagits. Givetvis krav på vaccinationsbevis, men också reducerad publikkapacitet (maxtak på 500), begränsad framkomlighet i huset och anlitande av säkerhetsvakter. Märktes att Stadsteaterns akustik inte är idealisk för larmig rockmusik när skiftande stilar och sättningar avlöser varandra i ungefär tiominutersintervaller, vilka förlängdes med matnyttiga intervjuer av konferencier Sjöström, en 80-talist som för egen och publikens räkning, ville veta hur förhållandena var, inklusive eventuella konfliktlinjer, när det begav sig. De hon samtalade med var bland andra Göran Lagerberg, Bernt Andersson – Mats Jönsson, Håkan Sandsjö – Henryk Lipp, Fredrik Sandsten och Mikael Stanne.
Som sagt, susar mer än vanligt i öronen dygnet efter. Redan existerande tinnitus förvärrades, trots öronproppar. Hög volym var inte största bekymret, däremot vass diskant. Och i foajébaren körde man ett skoningslöst bassound, vilket dämpade min entusiasm påtagligt.. Om det nu var på det viset att Stadsteatern använde egna ljudtekniker, kan totalt sett inte godkänt betyg utdelas.. Vilken skillnad mot Beatles-uttolkarna Pepperlands senaste succé.
Öppningen är märklig. Som ett statement om kaxig, kraftfull attityd på Västkusten.. Trumslagare Pontus Torstensson (recenserades i december då han gjorde sitt sista gig med Nynningen) utför ett bombastiskt, stenhårt och om man ska vara uppriktig tämligen intetsägande solo. Värden för aftonen introducerar genom att anse att dessa timmar bör betraktas som festival snarare än föreställning.
Första annonserande akt bestod av smått legendariske Göran Lagerberg på sång och elbas tillsammans med Pepperland. Utan att fungera som husband var de flitigt sysselsatta. Den utflyttade göteborgaren sjunger Tages popdänga Every Raindrop means a lot samt en låt från Blond. Lagerberg har jag haft förmånen att träffa efter klubbkonsert och hört live åtskilliga gånger, då han utgjort förnämligt komp i exempelvis Egba, Kebnekajse, Fläsket brinner, Mikael Ramel Band och Progglådan. I jämförelse är dessa 60-tals låtar trevliga bagateller. Noterar inspirerat gitarrsolo av Micke Isacson, också varit verksam som producent och bollplank. Av någon konstig anledning betonar vår ciceron den vokala insatsen. Berömmer och menar att förmågan är intakt. Sång från Lagerberg är faktiskt en raritet, varför det förmodligen är första gången jag hör hans stämma på scen.
Tilde ersätter Iris Esell i en hyllning till Doris (Svensson), vars floppande album från 1970 Did You Give The World Some Love Today Baby featuring Bernt Egerbladh ingår i boken Tusen svenska klassiker. Snacka om ändring av status! Tilde tar i och gör titellåten rättvisa uppbackad av Pepperland.
Stadsteaterns vridscen är väldigt praktisk när målet är så få pauser som möjligt. Som moduler riggas flera scener parallellt och roteras fram när det är dags. I mellanrummen försiggår inte bara upplysande intervjuer/ samtal, utan också belysande bildspel med fokus på varje decennium.
På 2000-talet har jag sett Nationalteaterns Rockorkester i Halmstad, på Götaplatsen, i Trädgårdsföreningen , i Mölndal och kanske på ytterligare plats. Bekräftas varje gång att de härbärgerar en fantastisk låtskatt. Har ett par gånger stått på gästlista beroende på att jag bjudit på krogen när intervjuer med tidigare medlemmar genomförts. På galan Göteborg Sound (”60 år som levande musikstad”) anförs orkestern av dess grand old man. Vi beskådar Ulf Dageby tillsammans med Håkan Nyberg, Kalle Gustafsson Jenneholm, Håkan Svensson samt Ulf ”vinyl” Stenberg.
Man river av en aggressiv, kompromisslöst stökig version av Barn av vår tid. Dageby nästan vrålar fram sin refräng, Obegripligt att han fyllt 77 år. Svensson markerar konkret sin närvaro genom ett skarpt solo och trumnestor Nyberg driver sin vana trogen upp tempot, vilket i och för sig inte gynnar en ikonisk låt . Skoningslösa, supersnabbt spelande punkarna i Attentat avlöser, frontade av Jönsson i vinröd skinnpaj. Utsöndringen av adrenalin var lika uppenbar hos båda konstellationer. Anmärkningsvärt minst sagt, att den skarpa gränsen mellan progg och punk för en stund upplöses. Rått och larmigt med stora lass av energi från både Nationalteaterns Rockorkester och Attentat (minns jag rätt har jag sett dem på festival i Angered).
Hade stort utbyte av toastande Papa Dee och rytmtillverkare Partillo. Daniel Wahlgren gjorde ett lyckat medley omgiven av samplingar och livetrumbeat. Denne ordvige mikrofon-poet med fäbless för ragamuffin style levererar exempelvis temat i sin hit Ain´t No Stoppin Us Now.
Definitiv höjdpunkt – inbringar största bifallet – uppstår i hyllningen till Freddie Wadling, i Blue For Two-låten Five Days In A Row. vars lätt hypnotiskt mässande utgör stommen. Modigt av de två kvinnorna på synt respektive gitarr i ORCA Sounds att ge sig på att sjunga den ödesmättat draperade, långsamt sugande låten. Andra halvan i Blue For Two (syntmaestro Henryk Lipp), tillika grundare av studion Music A Matic är förstås mannen som ombesörjer att tolkningen ges rätt konturer. Samtidigt som trion spelar pågår i bakgrunden en böljande videoanimation.
Världsmusik införlivas i form av Andra Generation, en kvintett med duktiga och överenergiska saxofonister. Hör enormt klämmiga rytmer utan uppehåll. Bandet och Kebabpizza vävs ihop i en urladdning som tar andan ur en, tenderar att bli helt överväldigande. Förvisso sanslöst groove initierat av styv dragspelare, men deras taktfasta sound är stöpt i samma form.
Fäster mig vid uttalanden om 80-talet från Håkan Sandsjö och Henryk Lipp, vilka trivdes att arbeta i en tid utan dogmatiskt beteende, en tid när det var högt i tak och genrer korsbefruktades. Radiums konstnärliga betydelse framhölls givetvis.
I mitten på 90-talet kom en våg av melodisk death metal, vars rötter står att finna längs en busslinje till Billdal. En av pionjärerna globalt lanserade under termen Gothenburg Sound var Dark Tranquillity. I ett övermått av volym sköljs publiken över av ett sexmannaband frontat av Mikael Stanne ( brukar kuriöst nog delta i vinylträffar på Bengans, vilket jag vet eftersom jag också är med). Häpnadsväckande att de och andra band från samma område kunde göra stora turnéer utomlands. För brutalt för mig, även om intressanta övergångar och fräckt riffande finns med som tongivande beståndsdelar.
Daniel Lemma är en lysande, själfull sångare och skaplig låtskrivare. För några år sedan gjorde han succé på Stadsteatern i ett program om Karin Boye. Varför var inte han med och tolkade Taube i Jane Magnussons ifrågasatta tredelade dokumentär? Njöt varje sekund av lågmäld ballad till ackompanjemang av Stefan Sporsén och Bernt Andersson. Lemma sjöng sin egna melodi Polaroider, från senaste svenskspråkiga albumet. Ett perfekt avskalat framträdande som måste betecknas som en dynamisk fullträff. Just då väldigt bra ljud ska poängteras!
Slowgold (a.k.a Amanda Werne) hyllar tillsammans med mina goda vänner i bluesbandet Ginhouse tragiskt mytomspunna Blues Annika. Från hennes omtalade enda skiva hämtas Ingen känner dig när du är pantad och såld . Bernt Andersson på klaviatur och Bengan Blomgren ( medverkar på nämnda skiva) turas om att vara enastående solister. Rytmsektionen består av batterist Gunnar Petersson och basist Kjell Jansson, kolossalt garvade jazz- och bluesmusikanter. Kvartetten och sångerskan Werne har jag sett många gånger, men inte tidigare sammanförda på scen. Det sjungs och spelas med enorm passion. Vilken inlevelse från Slowgold!
Kontrasterna är legio, spännvidden hisnande. Det bluesösigt ruffiga avlöses av en ensam man med betagande röst och snyggt framtagna ackord på akustisk gitarr. Pratar naturligtvis om José González vars lena framförande av Heartbeats bärs fram av ljuvlig fridfullhet. Vi upplyses om att hans hit skrevs av syskonen Dreijer i The Knife. Sist ut av intervjuobjekt är Fredrik Sandsten (som jag träffat på Nef och fler ställen), som 2012 avslutade sin karriär som trumslagare när Soundtrack Of Our Lives splittrades. I egenskap av anställd på organisationen Göteborg och Co. anser han att musikklimatet är gott i staden, trots de käppar i hjulet som pandemin satt.
Ett par akter i det digra programmet hade utgått, förmodligen av corona-relaterade orsaker. Indierocken från för mig obekanta Virgina and the Flood gjorde inget nämnvärt intryck. Tanken var att samtliga medverkande skulle vara med i finalen vars utvalda melodi var, föga förvånande, Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det momentet kanske ströks på grund av situationen som råder. Varken Håkan Hellström eller Augustifamiljen fanns emellertid på plats. Istället en inte olik röst i ynglingen Elias Nilsson omgiven av Pepperland och en extra musiker på banjo. Trevlig avrundning men som final betraktat ganska lamt. Euforin saknades vilket renderade i ganska matta applåder.
Även om jag som framgått långt ifrån blev överförtjust i varje inslag, summasummarum en värdig kavalkad som med ett inbjudande upplägg visade hur Göteborgsrotad musik lät och låter. Tack till Johan ”red Top” Larsson, referensgruppen, listade fotografer, alla medverkande, chosefria konferenciern med sin förundran som satte in saker i perspektiv och nyrenoverade Stadsteatern och dess personal.