27-28/12 2021
Ystad
Konserterna andra dagen av festivalen äger rum på Ystad Saltsjöbad, beläget ett par kilometer från centrum med havet in på knuten. Vi sitter i samma spatiösa sal där Jazzradion spelar in sommartid från renommerade Jazzfestivalen (YSJF). Ljudet är lika förträffligt som dagen innan på dragiga Ystad Teater. Och här finns gott om plats för benen i sittriktiga, ändå bekväma stolar. Efter varje akt fanns skivor till försäljning som artisterna signerade. Dessutom kunde festivalens affisch (gjord av Hannah Svensson) inhandlas. Förundras inte över att arrangemanget fungerar smidigt, då jazzföreningen/ kommunen känd för sin gästfrihet, rättmätigt tilldelats flera priser.
JACO KARLZON har man (åtminstone er recensent) taget för given i femton-tjugo år. Av dussintalet album har jag en bra cd från 2011. Sett honom med skiftande sättningar på diverse scener. Meriterade konstellationen 5, kan ha bevittnat hans pianolir i Tolvan Big Band, minns ackompanjerande av Viktoria Tolstoy och förstås med egen trio. På rak arm kan erinras konserter på Skeppsholmen, Liseberg, Dergårdsteatern, Falkenberg och ett par gånger på Nef. Trots internationell berömmelse spelar han lyckligtvis med jämna mellanrum på hemmaplan. Har erhållit två Jazzkatten-utmärkelser och Django d`or. Är klassiskt skolad, fast ändå uppväxt med hårdrock och 80-talets pop. Lockades till jazzens frihetliga uttryck. At framträda inför publik beskriver 51-åringen som det mest ursprungliga tillståndet, en extatisk upplevelse.
Inte bara varit hängiven publik utan därtill recenserat minst två gånger, varför jämförelser blir oundvikliga. Däremot har jag inte hört smålänningen solo tidigare. I motsats till hur han brukar förfara, kompletteras inte spelet på flygeln av någon som helst elektronisk tillsats. Karlzon upplyser publiken om att repertoaren kommer bestämmas på uppstuds utifrån ingångsmelodin On The Horizon. Hör ett långt sjok utan avbrott på cirka femtio minuter. Nämnda lyriska stycke vecklas ut efterhand, omsorgsfullt och varierat. Efteråt får vi veta vad som framförts: Latest Comeback (helt ny låt än så länge inte tillgänglig på skiva), Flowers From The Sky, Fraganzia samt en reflekterande och molldraperad kreation betitlad Ever Changing.
Teman ornamenteras i olika eggande vändningar. Låter genrefritt, jazziga inslag bryter igenom efter att avsevärd tid förflutit. Böljande klanger känns gäckande, är av undanglidande karaktär. Associerar till New Age-aktiga pianisten George Winston. Försjunker i musik laddad med innebörd, kompositioner kongeniala till ödesmättade soundtrack. Attraheras sent omsider av accentuerade rytmer, jämte drömska lågmälda balladen Ever Changing. Är tämligen säker på att i mina enskilda recensioner av Karlzon-konserter står omdömet ”magiskt”. Solokonserten är av annat slag, mer diffus. somliga svävande melodier saknar förmågan att haka tag i mig.
Som väntat skruvas intensiteten upp i vissa passager, ofta pang på utan förvarning. Då transformeras pianistens dramatiska, skickligt iscensatta löpningar till omvälvande eruptioner. Allt material är Karlzon upphovsman till med ett undantag. Den mjukt framskridande pärla som heter Mad World är skriven av duon Tears For Fears (råkar ha en av deras lp). Medryckande refräng! Temat ur I Still Haven´t Found What I´m Looking For, ikonisk U2-låt, kan också skönjas. Då infaller en påtaglig stegring, vars uppfriskande attack kulminerar i Art Of A System.
Extranumret utgörs av ett kärleksfullt alster tillägnat närvarande hustru, en snyggt repetitiv komposition. Karlzon avslöjar i lagom långa mellansnack funderingar kring musicerande och om vad som engagerar honom. Julens mest sedda film på Netflix rekommenderas och självfallet harangeras ljudtekniker och volontärerna i organisationen. Kanske förmätet att komma med randanmärkningar mot en förnämlig instrumentalist jag uppskattar och hört ett antal gånger. Hade emellertid önskat fler uttalat lyriska stycken och konserten skulle vunnit på kortare längd. Uppemot halvannan timmes koncentration blev i mesta laget.
MARIALY PACHECO & RHANI KRIJA bor på var sitt håll I Tyskland. Pianisten och kompositören Pacheco är en passionerad pianist och varmblodig kubanska medan slagverkaren Krija, bördig från Marocko må vara en doldis, dock med synnerligen tungt vägande cv från samarbeten i allehanda genrer. De begår sin premiärspelning i vårt land, med ett leende på läpparna, trots att de tvingats gå upp långt före gryningen för att ta sig till skånska sydkusten. Samarbetet som startade 2013 har resulterat i medverkan från ansedde percussionisten på tre av hennes skivor. Temperamentsfulla Pacheco var den första kvinnan att vinna tävling i solopiano på Montreux Jazzfestival. Hon finns inspelad på elva album inklusive fyra i eget namn. För att visa på spännvidden kan nämnas att hon spelat med både Tommy Emmanuel och Omar Sosa.
Tolv år äldre slagverksmästaren Krija är influerad av traditionella arabiska, nordafrikanska, och andalusiska rytmer. Vidare latin-style, blues, reggae och pop, vilket bidrog till att Sting anlitade honom. Listan på samarbeten innefattar bland många andra Salif Keita, Don Byron, Mary J. Blige, Placido Domingo, Annie Lennox, Chick Corea, WDR Big Band, Vinnie Colaliuta, Natacha Atlas, Al Di Meola, Herbie Hancock och Shaggy (Åtta stycken av de uppräknade har jag hört live). Kubanskt sound kryddad med nordafrikanska mönster i kombination med samtida europeisk jazz utlovas.
Pacheco inleder fartfyllt på egen hand, genom sällsamt suggestivt spel och en fängslande dos aviga toner. Klangerna vibrerar av hetsande nerv och sensuell hetta. När Krija äntrar scen uppstår till att börja med stadig, lugn puls. Detta tillstånd förändras hastigt när en kaskad av rytmer sveper fram. Krija som sitter på en cajon, förfogar i övrigt över ganska avskalad trum- och slagverksutrustning, långt ifrån den de luxe variant Marylin Mazur använde i Lerum tidigare i höstas. Observerar som väntat snabba växlingar i en slags utomeuropeisk världsmusik. Att duon bjuder på minst sagt rafflande interaktioner jämte dynamik på absolut högsta nivå är inte heller överraskande. Man sporrar varandra till stordåd! Renderar i ungefär sjutiofem minuters glädjespridande, inräknat kubanskans charmiga presentationer.
Traditionell låt från Kuba följs av två original, varav det ena skrevs under en period när kompositören var ett hardcorefan till fusionkvartetten Yellowjackets. Fäster mig vid otroligt sprudlande sekvenser och bärkraftiga melodier. Njuter av ett par otyglade solon från Rhani Krija. Bilden överst fångar hans halsbrytande dialog med flyhänte meloditillverkaren vid flygeln, vilket får mig att minnas Airto Moreiras tamburinuppvisning på Ronnie Scott´s 1988. Vi påminns om musikens läkande kraft från en färgstark pianist som säger sig öva på skalor varje dag, upplyser om sin klassiska bakgrund och en utbildning enligt ryskt system.
Kompositören Ernesto Lecuonas gärning hyllas i två nummer signerade denne kuban. Publiken vaggas inledningsvis in i dansant latin vibe, elegant utförd. Hållningen på samma gång stolt och ödmjuk. Tankarna som ligger till grund för deras mest finstämda låt med hit-kvaliteter förmedlas. Den bedårande gåshudsframkallande låten heter Cambodian Smiles. Ordinarie program avslutas med en premiär. Tyckte mig uppfatta att verket aldrig tidigare spelat live, döpts till Tokyo Coy. Intrikata rytmer är bara förnamnet i en kvick komposition vars tema har viss likhet med Spain.
Bifallet från saliga mottagare är påtagligt, vilket belönas med ytterligare minuter magnifik musik. Hänförs av en virvlande sak i salsatappning med smattrande groove initierat av pianissan. Fräckt fyrverkeri, lika förföriskt som förtätat när enormt duktiga musiker utmanar varandra. Omöjligt att rangordna festivalens akter. Antar ändå att det framgått att konserten var enastående. ”Marocuba”-projektet präglas av självständighet, virtuost samspel, gränsöverskridande approach samt uppiggande tvära kast.
IIRO RANTALA råkar jag ha hört i två tidigare solokonserter. Han är både en väldigt underhållande enmansshow och lysande pianist och kompositör. Skivproduktionen för den smått excentriske mannen – född 1970 i Helsingfors – uppgår till omkring tjugotre titlar, beroende på hur man räknar. De har tillkommit i band, trio, duo och som soloverk. I marknadsföringen av ”eventet” som avrundar festivalen, får vi veta att highlights ur tre soloalbum kommer framföras.
I öppningsfasen ett klangrikt flöde. Likt ett finfördelat vattenfall hörs Pecka Pohjola (multiinstrumentalist och basist i bland andra Made in Sweden som påstås ha tackat nej till anbud från Frank Zappa). Pianobetvingaren visar omgående på fler sidor än sin erkänt expressiva läggning. Man kan lätt få för sig att hans rörliga intellekt och yviga personlighet avspeglas i musicerandet, fast det är sannolikt en övertolkning. Bilder tonar upp framför en. Rantala säger att han under pandemin sysslat med låtskrivande. Ger oss fyra välkomponerade exempel med remarkabla hookar och i några fall märks också mörka stråk.
I Another Ragtime märks tecken på att flow uppnåtts.. Därefter går allt pianisten och kompositören företar sig, till synes lekande lätt. Oklanderlig teknik, kvicka presentationer och underbart ombytligt sound som omspänner både prydliga inslag och det genuint påhittiga. Rantala besitter en förunderlig förmåga att skapa solida melodier, varje alster sticker ut.
Dystra och samtidigt vackra Peace lanseras som typisk begravningsmusik. Naturligtvis läggs i den brokiga repertoaren in ett boppigt avsnitt. Den formfulländade allusionen på Bud Powell – i mina öron också Errol Garner – kallas vitsigt för Can You Be Bop? Låter lustigt när den knixiga stilen beskrivs på engelska med finsk brytning: ”dangerous curves, fast and furious”. Freedom ges en extra dimension med preparerad (= handduk) flygel, bildar en förvrängd, ljuddämpande tonal effekt. Minimalism när den är som mest spännande. Ett utkristalliserat sound som stundtals kan leda tanken till utbrott från flamencogitarrist. Fascinerande!
Iiro Rantala berättar att han gjort ett album uteslutande med material signerat John Lennon. Historiken kring Woman framhålls. Inte utan att en blir gråtmild av att höra den vemodiga melodin när man betänker textens innebörd, plus Lennons gruvliga öde. I Rantalas version finns ändå utrymme för upphottade tillägg. Rantala kåserar kort om termen ”swedish sadness” och hur den skiljer sig från den finska varianten. Anledningen är att han tolkar två representanter för detta distinkta sound, En med mig jämnårig musiker jag recenserat ett flertal gånger senaste halvåret, samt en legendar vars biografi jag recenserade i höstas. Syftar på Lars Danielsson och Lars Gullin. Danielssons Hymn påminner en smula om Byssan Lull och från legendaren Gullin hämtas tidiga mästerverket Danny´s Dream i en obunden version med fint, igenkännbart tema.
Hörde My finnish Calender framföras intakt i Trollhättan för ett par år sedan, synkroniserad med video över det omväxlande väder som musiken reflekterar. Från det projektet får vi pampiga, energigivande October avlöst av hitten November, vars ömsinta, inåtblickande melodi kännetecknas av vitala bågar. Pianisten går i mål med Ouvertyren ur Bernstein´s Candide, ett populärt konsertstycke. Noterar kopiöst schwung med fenomenal kontroll, i ett genomarbetat arr från en makalöst inspirerad instrumentalist. ”Ärevarvet” förrättas i subtil noga övervägd anda. Allra sista låt på YWPF blir nämligen Tears For Esbjörn (som jag för drygt tjugo år sedan träffade i samband med spelning i Mölndal). Trollbindande toner förstärker sorgen, förlusten av en hyllad musiker som befann sig mitt i livet.