• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Lana Del Rey – Born to Die

28 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Lana Del Rey
Titel: Born to Die
Betyg: 3

Under 2011 skapade hon en hajp som var omöjlig att leva upp till. Video Games blev ett internetfenomen som delade musikvärlden i två läger – antingen älskade du henne eller så avskydde du henne – men ingen lämnades oberörd. Ibland var det till och med svårt att höra musiken för alla åsikter – och de tystnade knappast i takt med att att skivsläppet nalkades. Ett halvdant uppträdande på Saturday Night Live fick alla kritiker att vakna till liv.

Det är ingen tvekan om att det ligger någonting anmärkningsvärt i hennes förmåga att vrida upp dramatiken till max i sina orkestralt episka popnummer – samtidigt som hon stundtals låter rätt så uttråkad – vilket Video Games, och inte minst titelspåret Born to Die, är goda exempel på.

Om det på förhand fanns många frågetecken lämnar skivan oss med fler frågor än den besvarar – den största frågan är om Lana Del Rey inte bara är en roll, ett porträtt av den amerikanska drömmens uppgång och fall, en självdestruktiv Nancy Sinatra-figur som influerats av hiphopens estetik?

I Carmen sjunger hon ”She says he don’t want to be like me / Looking for fun, getting high for free” medan den röda klänningen hon tar på i Summertime Sadness under resten av skivan tycks falla av fler gånger än vad vi är intresserade av. Till viss del faller skivan just på denna överdrivna benägenhet att bevisa att hon kan anta rollen som ”bad girl”. Det funkar i smarta kärleksskildringen Video Games, är charmigt i Born to Die, Blue Jeans och National Anthem (vars intro inte helt osökt för tankarna till The Verve-klassikern Bittersweet Symphony) men blir övertydligt i längden. Tyvärr är Lana Del Rey som seriefigur ofta mer intressant än Lana Del Rey som musiker.

Bästa spår: Video Games

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Born to Die, Lana Del Rey

Skivrecension: Tribes – Baby

28 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Tribes
Titel: Baby
Betyg: 5

En tillfixad variant av 90-talsrufset, det är inte den ovårdade frillan efter en vårdslös natt, utan den framför-spegeln-stiliserade. Nej, jag tar tillbaka det, jag tar tillbaks det. Det är rent, polerat, men lyssna på Johnny Lloyds röst: där har ni tillräckligt med smutsighet i ljudbilden, tillräckligt med noise. Nej, är jag helt borta? Hans röst svävar bland grusiga moln. Grusiga moln? Var är jag? Han har en särskild ton som är orgasmisk för många inklusive mig (lyssna när han sjunger ”same” på ”Corner Of An English Field”). Det är värt att skaffa skivan bara för den tonen. 

Vad är det med denna eleganta pop som förvirrar mig? Jag menar rock. Jag är bildad i amerikansk 80-talshardcore och alternativ rock: varför låter inte detta som R.E.M eller Pixies? Alls? Eller jo, är inte ”We Were Children” Pixies-låten på skivan? Någon har plockat upp att riffet låter som ”Where Is My Mind” och gjort jämförelsen, men en mer uppenbar jämförelse är brittisk som kvartetten själva: Beatles. Nu är jag ute och cyklar, det är ju Oasis jag borde jämföra med! Nej, nu lägger jag ner jämförelserna.

Det låter inte som något av de fuzzrock/grunge-imiterande banden som ploppar upp titt som tätt heller. Visst, jag hör det där Kim Deal-basdrivet också, och de medryckande distriffen, men till skillnad från andra referenspunkter inom den sfären är popsensibiliteten slående – klockren – och det är alltså ingen förvrängd, perverterad popkänsla som hos Nirvana. Nej, herregud, detta låter inte alls som Nirvana. Var är jag? Lägg ner jämförelserna. Det är något annat bakom dem. Men vad?

Grejen är att det som lurar mig är helt enkelt att Baby är en lyckad och väl genomförd popskiva. Jag har hackat upp mig på 60/70-talet, på den sidan jag försummade när jag fastnade i protopunk/punk/postpunkträsket först, så fastän min analyserande hjärnhalva vill trycka in det i en 80/90/00-tals kategori säger magen nej: detta är mer rotat i den gamla skolan. Det är musik som är problematiskt för en kritiker att bearbeta, den är så enkelt vacker. Så jävla bekant. Min vännina Donna sa att den är trälig och jag kände för att banka ett vedträ i huvudet på henne. Har genuin på blivit något tråkigt? Hell no. Skriket vid ”I’m not in love with you/ This time it’s plain to see” på mitt favoritspår ”Halfway Home” (ja, du känner på dig rätt, den har folk/countryvibbar) är som ett perfekt rockögonblick, men sen kommer den förstärkta refrängen, och allt ordnar upp sig i mitt upprörda huvud: detta är ju klassisk pop. Och tro fan att nästa låt bekräftar det.

”Sappfo” är så old school det kan bli idag. Men britterna har alltid lyckats att förankra sin pop tydligt i traditionen, i alla fall de stora. Och när väl ett brittiskt band fått till det igen befruktar ljudet de omkringliggande länderna och 10 000 indieband kommer till. Det märks att vi har att göra med ett stort band eftersom de har denna kvalitén. Baby är inte en originell platta, men ställ den vid sidan om Coldplays senaste misslyckande och du begriper nog hur rätt den träffar. Och föresten, Baby är det perfekta namnet. Ett ord som är så överanvänt att det tappat sin mening, en hel genre av musik som dött av stelhet, är återuppväckt utan att man för den skull uppfunnit ett nytt ord: Baby är betydelsefullt igen, popen är betydelsefull som den är. Det är ingen retroskiva, det är inte pastische… osv. Men vad är det? Det är Tribes, det är en skiva jag diggar i en tid då jag knappt diggar det jag diggar. Nu svamlar jag nog lika förälskat som den första Kings of Leon recensenten. Det visade sig ju vara ett halvt rättfärdigat svammel i alla fall. Men jag kommer stå vid mitt ord. Och yes, jag är förälskad. Förhoppningsvis är jag inte bara lättförälskad inatt utan att det håller i. Det tror jag.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Baby, Tribes

Kulturbloggen möter Hederos & Hellberg

27 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Vi har mött upp Mattias Hellberg som utgör ena halvan av Hederos & Hellberg i samband med deras spelning på Södra Teatern i Stockholm. Duon, som lade ner 2003, har återuppstått och gav nyligen ut liveskivan Bless Me. Vi fick bland annat veta vilka ingredienser som är nödvändiga för en bra cover.

Om jag har förstått det rätt så det här en tillfällig återförening, stämmer det?

Nej, det har felaktigt lanserats som det av bokningsbolag. Vi har återuppstått och kommer att spela när tid finns men vi har ju massa annat att göra också.

Kan du förklara lite närmare varför ni valde att ge ut den här liveskivan?

Det kändes som en bra grej att göra för att visa att vi är tillbaka. Det är konserten från Konserthuset i Göteborg 2003 som skulle ha varit sista spelningen. Vi fick gallra lite, av de 27 låtar som spelades hamnade 17 på skivan.

Tänker ni spela något nytt material på den här turnén?

Inga nyskrivna egna låtar men vi har valt ut lite nya covers som vi sakta men säkert börjat hitta en Hederos & Hellberg-form på. Vi repade i två dagar innan vi åkte ut på turnén eftersom vi måste känna på låtarna och se om vi kan hitta något som känns som vårt. Alla låtar funkade inte men några fick vi till. Bland annat tre nya covers och några låtar från mina soloplattor.

Vad är det som utmärker en Hederos & Hellberg-låt?

Det vet jag inte – vi har väl något sorts sound, ett lunk, som vi får ihop vi två. Om vi hittar det märker vi det snabbt och om vi inte hittar det märker vi det också snabbt. Vi har vår lilla värld som vi går in i. Något som vi kan förvalta på ett bra sätt. I början var vi rätt nojiga över att folk skulle se oss som ett coverband men nu har vi släppt det. Det finns så många bra låtar att plocka fram och det roliga med de tre nya låtarna är att det inte är allmängods. Låtar som för mig är hits men som inte är allmänt jättekända. Det var så vi började. Tanken och meningen var att spela låtar vi tyckte om på vårt eget sätt.

Är det annorlunda att framföra andras låtar eller ställer ni kravet att ni ska göra dem till era egna?

För att lyckas med en cover måste man på något sätt få in den i sin egen sfär men man känner en större stolthet av att framföra något man har skrivit själv. Det funkade bra på andra skivan Together in the Darkness som till hälften bestod av eget och hälften var covers. Många tyckte de låtarna vi hade skrivit själva stack ut och var mer intressanta än coverlåtarna. Det är en utmaning att spela låtar av andra och plocka in eget men hittills känns det som att det har funkat.

Vilken var den första covern ni gjorde?

Pale Blue Eyes av Velvet Underground var den första vi bestämde oss för att tolka. Guilty av Randy Newman var en annan tidig. Men det var en hel del där i början som var hey baberiba. Vi var inte så finkänsliga då. Vi kunde spela allt möjligt konstigt.

Hur går selektionen till när ni väljer ut låtar?

Det är jag som har valt ut i princip allt. Det har blivit så eftersom jag som sångare måste känna mig bekväm och kunna relatera till texterna. Dessutom köper jag fler skivor än Martin. Han lyssnar också på mycket musik men det är jag som är den flitigare skivköparen.

Är det någon särskild cover du är mest stolt över?

Concrete Jungle av Bob Marley eftersom det känns som vi omvandlat reggaen till vårt eget. Den var det faktiskt Martin som föreslog när vi satt i en studio i Värmland och kollade på en dokumentär om Marley. Han försvann ner i källaren och lite senare ropade han ner mig och hade kommit på idén till arrangemanget. No Fun tycker jag naturligtvis också om eftersom den blivit så omskriven. Vi har tagit originalet till en annan värld. Jag vet att Iggy Pop har hört den och tycker om den.

Hur viktigt är det att förändra en cover från originalet?

Det är inget självändamål att ändra låten helt och hållet. Det är inte något konstnärligt statement precis. För oss handlar det mest att skala bort alla instrument och hålla oss till ett piano eller trumorgel som blivit allt vanligare på sistone. Banjo är också ett nytt inslag i vår musik.

Hur skiljer sig Hederos & Hellberg årgång 2003 gentemot de som går på Södra Teaterns scen ikväll?

Lite har hänt, vi har ju båda spelat mycket med annat. Jag har sjungit i olika sammanhang så förhoppningsvis har jag utvecklat rösten. Förut var jag kanske mer begränsad och höll mig i samma läge. Nu har min röst något vidare omfång och jag vågar mer helt enkelt

Vilka planer har ni när den här turnén är över?

Just nu har vi inte riktigt någon plan. Soundtrack of Our Lives släpper nytt i april så Martin kommer vara rätt så upptagen med det. Förhoppningsvis kan vi spela lite i sommar, kanske på någon festival. Sedan tänkte vi försökte göra en höstturné och förhoppningsvis släppa en platta nästa år.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Bless Me, Hederos & Hellberg, Södra teatern

Vinn biljetter till Chairlift på Debaser Slussen

27 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Kulturbloggen ger dig chansen att vinna två biljetter till Chairlifts spelning på Debaser Slussen den 14:e februari. Bandets senaste skiva belönades med en fyra hos oss.

För att vara med och tävla, besvara följande fråga i ett mail till kulturbloggen[snabel-a]gmail.com:

Vilken Chairlift-låt har använts i en Apple-reklam?

Vinnare meddelas senast fredagen den 10:e februari via mail.

Arkiverad under: Musik

A Place to Bury Strangers till Stockholm i april

27 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Den 20:e april. Lägg datumet på minnet. Då kommer det mest högljudda popbandet i hela USA – A Place to Bury Strangers – till Stockholm för en spelning på Hornstull Strand.

Så här skriver WWDIS på sin hemsida:

Att ha oljud och stark volym som självändamål kan tyckas som ett billigt sätt att täcka upp för bristen av musikaliska kvaliteter. Till detta kan vi bara säga ”fuck jävla off”. A Place To Bury Strangers har sedan de plogade ner sitt vita oljud djupt ner i våra skallar visat att inget kunde vara mer osant; de till bristningsgränser distade mattorna av behaglig ambiens och ogenerat våld har genererat kult på kult som förstår deras musikaliska expertis.

Maskiner och människor i säng med varandra har skapat ett monster vi slänger oss i armarna på. De första tonerna vi hörde för några år sedan var en molotov av gigantiska reverb, sönderslitna gitarrsträngar och vansinnigt vackra hookar. Rundgång förvandlades till melodier och den mekaniska pulsen rev itu vår ryggrad. Ekon från kollegerna på Mute (Grinderman, Can, Liars) var som en konversation vänner emellan och lika trasigt som vi förväntade oss att det skulle vara, blev det. Om den själv-betitlade album-debuten var en skiva man kanske inte visste att man längtade efter så var ”Exploding Head” allt som ockuperade hjärnan månaderna innan den klev ut på marknaden. Det dröjer länge mellan släppen men nu är en ny EP på väg, ”Onwards To The Wall”. Vår hjärna kan inte sluka ny fakta förrän den är ute.

A Place To Bury Strangers våldförde sig på Way Out Wests publik för några år sedan. Nu är det dags igen, dock på Strand i Stockholm, men ni som frekventerar What We Do Is Secret kan sätta förväntningarna högt.

21.00-03.00. 120 kr. Ej förköp. Ej ursäkter. Ej husdjur.
Efter midnatt: entré 60 kr.
På scen kl 22.30

Arkiverad under: Musik Taggad som: A Place to Bury Strangers, Strand, WWDIS

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1250
  • Sida 1251
  • Sida 1252
  • Sida 1253
  • Sida 1254
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in