Musik

Jazzbaren Unity i Göteborg

3/3 2022

Anmärkningsvärt att detta populära jazzhak är fullsatt en torsdag när Kebnekajse lirar på Valand/ Nef. Uppenbarligen vill folk ta sig ut en knapp månad efter att restriktionerna hävts, tillfälligtvis få avleda tankarna på fasorna som utspelas i Ukraina. Strax efter klockan 19:00 kickar första set igång med pianist och låtskrivare Oskar Lindström, trumslagare Filip Olofsson samt stjärnvärvningen Josef Karnebäck på kontrabas. Skulle vara intressant att få reda på hur många i publiken som kände till trion. Mitt besök var planerat. Citat ur recensionen jag skrev i Orkesterjournalen om Fugue finns publicerade på Lindströms hemsida.

Den prisade jazzpianisten, som också förekommer i folkmusik- och indiepopsammanhang, har därtill hörts live i gnistrande konserter med ASJO (storband under ledning av Ann-Sofi Söderqvist) och Den lille lille band. Karnebäck är något av en doldis fast han kompat flera stora namn. Som engagerad av Stockholms Blåsarsymfoniker och ansvarig för repertoaren på genrefritt evenemang under huvudstadens jazzfestival senast, gjorde han mig salig. Något jag tog upp med honom när jag hängde med musikerna efteråt. Karnebäck och Lindström bor numera båda på Gotland, varför ett samarbete ter sig naturligt även om det ännu inte manifesterats på skiva. Filip Olofsson, ursprungligen från Piteå och för närvarande bosatt i Uppsala, tror jag medverkat på fler album jag recenserat än nämnda Fugue.

Arrangören drar paralleller till Keith Jarret och Abdullah Ibrahim (Dollar Brand). Kompositören å sin sida har framhävt Bobo Stenson och Esbjörns Svensson trios som inspirationskällor. Genom sina medvetna förflyttningar från prydligt till lössläppthet med impro-inslag, finner Oskar Lindström trio sin en egen trygghet. Den utmejslade stilen utgör väsentlig beståndsdel i deras framgång. Rytmiska samspelet med sina avslipade detaljer hänför, är på samma gång luftigt och tajt.

Man inleder med Snoopy. Låter suggestivt, fokuseras initialt på framvällande beat. Porlande, vacker ballad tar vid med intro Av Karnebäck på stråke. Estepona introduceras på trummor, utvecklas till en lättsinnig melodi som exekveras flyhänt Musikernas kreativa lekfullhet uppmuntrar till överraskande infall utan att fotfäste tappas. Höga kvaliteten på melodier hålls intakt. Första halvans avslutning sprider extra mycket eufori. Old Rusty, titeln anspelar på en fyr, består av medryckande groove i olika steg. Temat biter sig fast när samspelet går på högvarv. Olofsson tar för sig. Höjer temperaturen på redan heta Unity genom ett trumsolo vars intensitet successivt ökar.

Andra set startar ömsint. Publikfrieri tyckte en publikröst. Lyckades faktiskt identifiera aftonens enda cover som visade sig vara Here, There And Everywhere . Positiv energi förmedlas, rent av kärleksbudskap från en ung Paul McCartney. Underbart varsamt anslag av Lindström och dennes rytmsektion. Den stillsamma melodin jämte ytterligare cirka fyra låtar ingår inte på Fugue, vars titellåt avlöser Beatles. Renskott har en emotionell anstrykning, kan liknas vid en koral med sin dröjande, optimistiska framtoning. Den förnämlige kompositören lämnar glipor att fylla i, vilket accentuerar känslan av live påtagligt. I Makita Green sker ånyo ett uppfriskande stilbrott. I vad som bör betecknas som en händelserik hit hörs udda taktarter, effektiv bebop-puls och en omtumlande övergång till hetsigare musicerande. Karnebäck står för flera virtuosa inlägg, fast här anför trions exalterade rytmläggare.

I vad som utannonseras som finalnummer förförs man av en sprittande blues betitlad Mikes Field. Gospelartad låt centreras kring elegant pianospel. Blir till en dynamisk fullträff där toner studsar runt. Också extranumret Last Thing Before You Go ingår i kategorin odiskutabla höjdpunkter. Det lyriskt doftande stycket inramas av en slags psalmkontur.

Trots att jag var förberedd häpnar jag över såväl lyhört samspel som hög kvalitet på origiballåtar. Pendlingen mellan nästan stramt och rusig, lite vild atmosfär är synnerligen givande att ta till sig. Ska också betonas hur skönt det är att dyka ner i intim livemusik som tillåter sig att andas, ger utrymme åt det subtila.

Tommy Körberg med band och blåsare ur Bohuslän Big Band

27-28/2 2022 på Stora Teatern i Göteborg

Evenemanget sällar sig den anhopning av turnéer pandemin omintetgjorde. Underbart att den nu kunde genomföras. Blev som väntat en klang och jubelföreställning med ett inspirerat affischnamn, återställd efter att ha befunnit sig i kritiskt tillstånd för ett par år sedan. Senaste gången jag hörde Tommy Körberg (skandalöst att han ännu inte invalts i Swedish Music Hall Of Fame) var när Sjung tills du stupar-showen gavs på Lorensberg. Två fullsatta salonger med förvånansvärt mogen publike roades av en härligt svängande musikfest i strålande ljud. Scenen inramas av kulörta färger. Trots tämligen högt biljettpris är jag förvissad om att alla fans lämnade Stora Teatern belåtna.

Körberg samarbetade med fabulösa BBB för trettiofem år sedan. Och 1985 gjorde storsångaren en gedigen skivproduktion med Tolvan Big Band (finns i min ägo). Konserten där kolossalt duktiga och dito synkade blåsare interfolierades med en garvad Stockholms-gäng, omfattade en blandad repertoar. Med American Songbook avser Körberg såväl standards som beatbaserade låtar ur rockgenren. Sålunda Eagles kontra Rodgers/ Hammerstein! Annorlunda tolkningar vilka nästan samtliga renderade i stort bifall. Någon eller några måste ha spenderat mycket tid på att skriva fantastiska arr, när sådana inte funnits tillgängliga. Dock tillkännagavs inga namn. Inte heller solister presenterades. Däremot gavs publiken en snabb genomgång av vem som spelade vad. I trumpetsektionen vikarierade Jan Berger och bland trombonerna Kristoffer Siggstedt, medan Linus Lindblom gjorde sig hemmastadd i träblåset som senaste anställd. Enda kvinna på scen är Hanne Småvik, ordinarie trombonist.

Körbergs hopplockade band bestod av både kändisar och doldisar. Bortsett från när Fredrik Jonsson (Lisa Nilsson, Sarah Dawn Finer, Emil Ingmar) lirade kontrabas musicerades sittandes. Line-up: omtyckte och flitige Max Schultz (elgitarr), André Ferrari (trummor) som var mycket i ropet för cirka trettio år sedan, Fredrik Jonsson alternerar mellan elbas och kontrabas, klassiskt utbildade Carl Flemsten (piano) samt Niklas Tinnborg (Diggiloo/ musikaler) på diverse keyboards. Visst bidrog de för mig obekanta klaviaturspelarna till attraktivt sound. Deras otacksamma roll då de ljudmässigt ska konkurrera med tryckvågen från blåsarna, pumpande elbas samt pådrivande trumslagare bör dock påpekas.

Har fått reda på att instrumentala öppningsnumret hette Apocalypso, hämtat från album med supertrummis Dave Weckl (hört flera ggr live) och mångsidige Jay Oliver. Energipåslaget från främst blåsarna gav mig Tower of Power-vibbar. Inför folkkäre artistens entré skojas det, vilket motsvaras av Körbergs lika skoningslösa som underhållande mellansnack, något som ju ingår i hans varumärke. Stämbanden värms upp i Harold Arlen´s 30-tals klassiker I Got The World On A String, varpå en mycket lyckad version av My Favourite Things följer. Reslige Mikael Karlsson tar sig fram till solistmikrofon och levererar superbt solo på tenorsax. Karlsson är nog den som förekommer flitigast i solistrollen.

70+ vokalisten med sin oerhört imponerande, mångsidiga karriär förfogar fortfarande över ansenliga röstresurser. Framgår med önskvärd tydlighet även i detta koncept, när sånger från musikaler ratas. Invändningar kan resas mot vissa val, exempelvis Rock Around The Clock, Bruce Springsteens något torftiga Dancing In The Dark och spänna-musklerna-dängan Heartache Tonight. Sist nämnda Eagles-låt har jag på vinyl. Tippar på att det i somliga fall är tonartshöjningen Körberg vill åt och ge sig i kast med. Lyckligtvis stärks pulsen i dessa låtar medelst avsevärt mer konturer. Hör formidabelt sprittande och sugande blåsriff och basgångar som läckert stagar upp. Det rockigt enkla svänget förädlas. Och tveksamheten inför angivna låtar uppvägs med råge av flera exempel på god smak. Syftar på lysande tolkningar av Paul Simon x2, Steely Dan och Michael McDonald. I Last Mall av Donald Fagan uppstod särdeles mysigt gung.

Altsaxofonist Joakim Rolandsson är säker solist i Let There Be Love, en vacker låt som ingick på skivan Körberg gjorde med Tolvan på 80-talet. Musicalmelodin Feeling Good som blivit synonym med Nina Simone, framförs i originellt stuk, vars feature utgår från Niklas Tinnborgs diskreta syntatmosfär. Rullande rytmer accentueras också i fräckt synkoperade Let The Good Times Roll, Louis Jordan´s så kallade jump blues-hit som blev ett paradnummer för B.B King.

Måste jag framhålla en låt extra, utses i benhård konkurrens Keep Your Eye On The Sparrow/ Baretta´s Theme till konsertens klimax. Textens dramatiska laddning framförs med vibrato i nivå med Sammy Davis Jr. Nerven speglas med suverän ackuratess av musikerna. Kreativ lösning att blåsarna assisterar på rasslande rytminstrument.

Andra set inleds instrumentalt genom sprakande storbandskomposition. Njuter av Greetings And Salutations (Thad Jones) som jag råkar ha på liveplatta. BBB demonstrerar att de håller världsklass. Körbergs första insats blir att presentera sina mannar. Sedan tar han sig oklanderligt an All Of Me. Mer spännande då med låtar signerade Paul Simon (har förstås flera skivor) respektive Michael McDonald (äger ett par soloskivor) som varit förgrundsfigur i Doobie Brothers som vår ciceron nämnde.

Trumslagardynamon André Ferrari – lika mångfacetterad musikalisk bakgrund som Körberg – ger sig efter hand rejält till känna. Ihop med elegant spelande basisten Fredrik Jonsson – den musiker som enskilt betyder mest för musikfesten på scen – uträttas stordåd. Apropå exceptionella bedrifter förtjänar Niclas Rydhs remarkabla trombonsolo stort beröm. Aftonens främsta solo enligt åhöraren bredvid mig. Och på slutet hamnade Max Schultz äntligen i centrum. Först med känsligt intro. Därpå under ledning av allas vår huvudperson i upplyftande, bluesig duell gentemot Mikael Karlssons fraser på tenorsax.

Inbjudande, skojfrisk och förstklassig konsert i amerikanska låtskattens tecken, avrundas på bästa tänkbara sätt. Först med Svensktoppshitten Som en bro över mörka vatten (Paul Simon), en smäktande sånguppvisning vars inspelning från 1970 ljöd på min morbrors begravning. Allvarsord flikades in av den annars (själv)ironiske mästersångaren som med bravur deklamerar Stig Dagerman. Allra sist efter publikens ovationer kom inplanerade extranumret Lust till liv ur musikalen Lola, vars text av Björn Ulvaeus på uppmaning uppdaterats. Kolossalt berörande avslutning förstärktes ytterligare av den gripande personliga touchen.