• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Konsertrecension: Lars Winnerbäck intog Kalmar

9 augusti, 2022 by Gästskribenter

Foto: Maria Laakso Åman

Artist: Lars Winnerbäck med band
Datum: 4 augusti 2022
Plats: Fredrikskans IP
Speltid: 2h20m
Betyg: 5

Foto: Maria Laakso Åman

Det har hunnit gå några dagar sedan konserten i Kalmar men jag är fortfarande uppslukad av upplevelsen. Inramningen var minst sagt lite annorlunda. Fredrikskans ligger omgivet av byggplatser och lyftkranarna som ramar in arenan ger en skön industriell känsla åt spelplatsen. Den södra läktaren var avstängd men norra var öppen för den som ville gå dit och sätta sig. Några hundra besökare valde det alternativet. Resten gjorde sitt bästa för att trycka in sig på den 30 meter långa delen från scenen till staketet som stängslade in alkoholförsäljningen. Den ytan var nog bortåt 60 meter lång, och förstås hela fotbollsplanens bredd. Det var väldigt skönt för andra konsertbesökare, att de som ville fokusera på alkohol och småprat kunde hållas en bra bit bort ifrån oss som vill stå vid kravallstaketet framme vid scenen.

Foto: Maria Laakso Åman

Kärleken som strömmar mot bandet när de äntrar scenen på utsatt tid är stark, nästan så man skulle kunnat känna den i luften om sånt gick. Men jag tror Lars Winnerbäck och bandet upplevde sig varmt välkomnade till Kalmar. De tackade för det välkomnandet med att genomföra en fullpoängare till konsert. Det var glada miner, sköna skratt och uttryck av genuin och varm tacksamhet från musikerna till publiken och tillbaka under hela kvällen.

En handfull låtar från den senaste skivan spelades men det märktes att Winnerbäcks publik är uppdaterad och har lärt sig texterna. Allsång i var och varannan låt, givetvis och av förklarliga skäl, starkast och ihärdigast i de verkliga klassikerna.

Foto: Maria Laakso Åman

Konsertens inledande del var textmässigt vass och tydligt samhällskritisk på ett sätt som jag tycker är viktigt ännu. Efter Hjärter Dams sista sång, med Winnerbäck ensam på scen med akustisk gitarr vrids spelningen till en lustfylld resa där låt på låt lyfts fram som på en eriksgata genom landet på granit och morän. Björn Afzelius skrev i låten Odyssevs: ”En lyckad afton kan det bli rena förbrödringen” och det är vad vi får uppleva på Kalmar FF:s gamla hemmaplan. Förbrödring, försystring, kärlek, glädje och ännu mer glädje.

Vi är några tusen lyckliga själar som vandrar den långa, väldigt långa, vägen förbi byggarbetsplatserna ned mot centrum efter konserten. Lugnt och tryggt går vi meter för meter, jag tror alla har ett nästan fånigt leende på läpparna. En del sjunger på låtar som fastnat extra mycket. Ingen visar minsta tendens till dåligt humör trots den långa trånga vandringen. För hur skulle man kunna vara vresig efter en sådan lycksaliggörande konsert?

Foto: Maria Laakso Åman

Låtlista i Kalmar
Älvens industrier
Själ och hjärta
Dom tomma stegen
Sen du var här
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
Skjutna stad
Blåser bort
Utkast till ett brev
Hjärter Dams sista sång
En tätort på en slätt
Lågsäsong
Åt samma håll
Granit och morän
Om du lämnade mig nu
Elegi
Hugger i sten
För dig
Söndermarken
Extranummer:
Tror jag hittar hem
Elden
Extranummer 2:
När hjulen rullar
Kom ihåg mig

Foto: Maria Laakso Åman
Foto: Maria Laakso Åman
Foto: Maria Laakso Åman

Några rader om det fantastiska bandet han har med sig måste också sägas. Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr, Tomas Hallonsten på klaviatur och trumpet, Therese Johansson på gitarr och sång samt den makalösa trummisen Jonna Löfgren utgör ett så tajt och välspelande band som en artist kan önska. Se dem om du får chansen i sommar. Det är några spelningar kvar innan hösten kommer.

10 augusti i Uppsala, 12/8 i Kristianstad, 13/8 Huskvarna, 19 augusti i Oslo, 20/8 i Lillehammer, 26 augusti på Zinkensdamm i Stockholm och avslutningen den 27/8 i Linköping.
Biljetter hittar du här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Sweden Jazzfestival – Bubbla av spännande musik genererar publikens ovationer /dag 1

9 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Jazzparaden med Gunhild Carling Band – foto Anna Rylander

3-6/8 2022 i Ystad med omnejd

Arrangeras av föreningen Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd (möjliggörs också av sponsorer)

Genom konstnärlige ledaren Jan Lundgrens försorg hade man i sedvanlig ordning komponerat ett stilmässigt högst varierat program, av genomgående synnerligen hög standard. Hela 90 % beläggning uppnåddes och därtill skapades sensationell stämning hos taggad publik, vilket måste ha berott på befrielsen över att förhoppningsvis vara igenom pandemins konsekvenser. Vädret var omväxlande men satte inga käppar i hjulet för arrangörer. Ofattbart nog inga förseningar eller sena återbud på en minst sagt ambitiös festival med familjär prägel och vänliga volontärer. På grund av praktiska orsaker tvingades arrangörerna tidigarelägga konserten med Stacy Kent, vilket snöpligt nog innebar att den missades för min del. Ljudet var oftast ypperligt, flera gånger makalöst bra. Ska noteras att P2 (Jazzradion) var på plats, elva konserter spelades in plus livesändning sista kvällen.

Stor uppslutning under Jazzparaden – foto Anna Rylander

Saxofonisten, kompositören och chefsdirigenten Bob Mintzer var honom ovetandes utsedd till hedersgäst. I egenskap av talesperson för Yellowjackets äntrade han scen på stadens anrika teater som sista akt. Osannolikt vitale Ronnie Gardiner hylades med konsert och titeln hedersambassadör, varför det kändes stort att få en pratstund om främst hans instiftade pris till talangfulla jazztrummisar. Traditionsenligt utses två Jazzambassadörer. Denna gång bestämdes att titeln skulle tilldelas inga mindre än Lill Lindfors och Anders Andersson. Båda hade möjlighet att komma. Publiken applåderade kraftigt upptagna Lindfors närvaro. Många av oss blev starstruck trots nästan-umgänget med stora jazzstjärnor. Med den tidigare landslagsspelaren och nuvarande expertkommentatorn utbyttes åtskilliga tankar om nyss hörda konserter efter att jag presenterat mig på VIP-sammankomst. Han visar sig I likhet med fjolårsambassadör Susanna Alakoski vara en ytterst hängiven lyssnare.

Husbandet som spelade före jamsession tog vid 5/8 – foto Harri Paavolainen

Pop art-naivisten Jennifer Saxell hade gjort årets fina konstverk, vilket skänktes festivalen och användes som omslagsbild. Rekordsumma inbringades på auktionen.. Carling Family gick i täten för den glädjestinna parad som drar igång YSJF, en succéfylld aktivitet fick jag höra efteråt (var då på resande fot). Till ritualerna hör också att extraordinär musiker av blåsinstrument iklär sig rollen som tillfällig Tornväktare, en syssla som sköttes med innovativ bravur av oförliknelige Ale Möller. Vidare spelades under dessa späckade dygn livemusik av jazzig karaktär, på äldreboenden, för barn, till nyfikna flanörer av altsaxofonisten Nicole Johänntgen samt för jam-sugna sena timmar på Ystad Saltsjöbad ( välbesökta och givande evenemang kan intygas). Som cykelburen skribent hanns samtliga huvudakter med att bevakas, bortsett från ett par intressanta satelitkonserter i Löderup.

Ordinarie tornväktare Roland Borg och till höger Ale Möller – foto Harri Paavolainen

ALE MÖLLER och hans beställningsverk XENO MANIA (ungefärlig betydelse: ”glädjen över det okända”) har jag tidigare recenserat både live och på skiva. Bandet på inalles nio personer kreerar på Ystad Saltsjöbad som kunde förutses, en oupphörligt gnistrande och sprakande hybrid av folkmusik och jazz, baserad på beats, hisnande solon och omtumlande övergångar. Halvsekelsjubilerande multiinstrumentalist har slipat sitt mellansnack till fulländning. Berättar att hans kompositioner utgår från fyra hjältar – med hemvist i Dalarna, grekisk by, Bengalen samt i närheten av Dakar – vars påverkan varit omfattande för den fryntlige skåningen. Lustigt nog är inte avdelningarna strikt uppdelade, istället sker raffinerade sammanflätningar. Denna liveupplaga är till sju niondelar identisk med sättningen på skivan. I blåssektionen återfinns Jonas Knutsson, Karin Hammar samt nytillskottet på klarinett Anna Malmström. Rytmsektionen utgörs av Felisia Westberg (alternerar mellan el- och kontrabas), Robin Cochrane på trummor och ballafon samt Liliana Zavala stående bakom sin slagverksarsenal. Johan Graden spelar keyboard medan Erik Rydvall trakterar nyckelharpa. Angivna musiker förekommer i en uppsjö av storartade sammanhang och merparten driver egna band.

foto Markus Fägersten

Möller anför på ett antal sträng- blåsinstrument och dragspel. Noterar att akustiska instrument gifter sig med elförstärkta rytmer. Svindlande kontraster framställs utan att det alls blir tillkrånglat. Psykedeliskt afro-beat kan övergå i underbart vacker melodi. Fröjdas åt alla känslor som kommer i i svang genom växlingar mellan dur och moll och ett oemotståndligt, smittsamt sound. I en sekvens utsätts publiken till och med för halvt hysterisk kakafoni. I en dansant avdelning har den urstyva rytmsektionen fest, publiken hänger på. Medlemmarna på Xeno Mania är fenomenalt sammansvetsade och avvägningen mellan solon, dialoger och ensemblespel fungerar perfekt. I busigt krängande final uppstår crescendon av ystert megasväng. Begränsat utrymme medger inte redovisning om vem som gör vad under spelningen, vill ändå flika in att Möllers flöjtsolo till åminnelse av Tarak Das Baul framkallar gåshud. Genomgående suggestivt tillika konstant dynamiskt, ofta garnerat med explicit skönhet; varför det kan påstås att Möller och hans personal trollbinder. Man lägger ribban extremt högt för YSJF. Måste framhållas att resonansen i lokalen var enastående. (strålande ljudtekniker).

foto Harri Paavolainen

ELLEN ANDERSSON QUINTET nappade på att med en veckas varsel agera ersättare, fylla luckan i programmet. Ser dem för fjärde gången fast första gången med pianist. Recenserade lovordandes senaste skivan för Jazz/ OJ och debuten chockade ju Jazz-Sverige genom att belönas med Gyllene Skivan. Vokalisten sjunger i princip enbart standards med en rökigt beslöjad, flickaktig röst hon är tämligen ensam om i landet. Omger sig med radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, Heine Hansen från Danmark vid flygeln, den av många anlitade Niklas Fernqvist på bas samt lika efterfrågade Johan Löfcrantz Ramsay som inspirerad rytmläggare. Med ett par undantag framförs hela materialet från You Should Have Told Me. Märker skillnad gentemot Ellens ursprungliga sammanvävda grupp. Framför allt präglar, föga förvånande, framfusigt pådrivande publikfriaren bakom trumsetet genom infall av delvis omotiverade kaskader. Och basisten vars instrument initialt var något för högt mixat, ges solistutrymme i bland annat tredje låten. Är dessutom ende ackompanjatör i Honeysuckle Rose med eminent walking-parti.

foto Harri Paavolainen

Tar ett tag för den förnämlige gitarristen Anton Forsberg att komma in i handlingen, den ödmjuke man ansvarig för utformningen av utsökta arr. Once Upon A Summertime (Legrand/ Barclay) med sin magnifika klang och helt bedårande The Thrill Is Gone tillhör två av de mest sofistikerade. Temat i sist nämnda standard tar åhörarna i besittning. Finns fler lysande exempel. Pianisten har tydligen haft fler engagemang i kvintetten, flyter sömlöst in i denna kontext. Levererar granna och uttrycksfulla ackord, inte minst i stick. Det ges sedvanligt generöst utrymme åt instrumentalt ifyllande. I en låt organiseras ett kantigt beat initierat av Ramsay Löfcrantz och Forsberg, vilket gör en upprymd. Låter överlag både lekfullt och seriöst, därtill tajt när det eftersträvas. Snillrikt smidig gitarrist leder övriga i karismatisk slinga. I extranumret plockas effektfullt reverb fram som en stillsam vals och i Blackbird demonstreras ännu en gång vilken näsa han har för undersköna arr. I ”livsfarliga” På Gloomy Sunday bärs melodin fram av pianist och sångens höga toner. Klok avvägning mellan fartfyllda alster och romantiskt släpiga låtar. Mycket gedigen och välformulerad tildragelse!

foto Harri Paavolainen

”CINEMA ITALIA” hette ett projekt av ROSAI GIULIANI & LUCIANO BIONDINI döpt efter album de medverkar på. Duons tolkningar av mer eller mindre berömda soundtrack äger rum fram till tio minuter efter midnatt i Klosterkyrkan. Här finns en torr efterklang som borde gagna altsaxofonist Giuliani med ett tjugotal skivor i bagaget och partnern ackordeonist Biondini. Den senare besökte YSJF 2018 och har i egenskap av efterfrågad musiker förekommit på flera genreöverskridande samarbeten.

Den för mig obekanta duon orsakade min största missräkning under festivalen. Tyvärr kunde alltför få ljuva teman identifieras, vilket berodde på excessivt bruk av tillagda improvisationer. Entusiastisk publik lät sig inte bekommas, men det skar sig i längden med obalansen emellan instrumenten på dragspelets bekostnad. Approachen var onödigt fladdrig och några gånger småstökig i avantgardistisk anda, med ett övermått av gäll diskant. Saxofonistens goda lungkapacitet uppenbaras förvisso i dennes korus av svepande fraser. Ur dragspelet emaneras merparten av önskvärda emotionella dimensioner. De tillfällen ekvilibrium råder uppstår ändå sentimental, ljuv musik. Och då heter kompositören oftast Nino Rota. Hade störst behållning av den andre giganten Ennio Morricones tema till Love Affair vars toner stretchas gripande. Blir lika rörd av romantiken i extranumret, som bör har varit hämtad från samma kompositörs smäktande stråkar ur finalen till Cinema Paradiso.

Arkiverad under: Musik, Recension

Rigmor Gustafsson Kvartett, Fasching in Bloom, 6 aug 2022

7 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen – Moderna museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång – Rigmor Gustafsson
Piano – Jonas Östholm
Bas – Martin Höper

Trummor – Chris Montgomery

Stockholms Jazzfestival, där Rigmor Gustafsson ofta deltagit, beskriver hennes långa varierade karriär med redan tio album utgivna i eget namn. Hon sägs vara en av Sveriges och Europas främsta och mest populära jazzartister. Bland de många priser hon fått är Kungliga Akademiens Jazzpris ett, Sveriges Radios pris Guldkatten ett och dessutom har hon tagit emot medaljen Litteris et artibus från Kungens hand. Hon framträdde i samband med Victorias bröllop, Allsång på Skansen, Så ska det låta och På spåret. Sin första grammis (av tre) fick hon för albumet Alone With You (2007) som innehåller enbart egna kompositioner, vilket även har sålt Guld. Första skivan släppte hon 1996 men ger i dag ut sina album på det tyska skivbolaget ACT. Senaste albumet Come Home (2019) består av egen musik men även verk av andra kvinnor såsom Kate Bush, Joni Mitchell. Sammantaget finns grund för höga förväntningar inför kvällens framträdande, det första jag ser med henne.

Av kulturbloggens intervju 2015 framgår att hon inte kommer från en musikalisk familj utan att den kommunala musikskolan istället betytt mycket för henne. Hon nämner särskilt en förstående gitarrlärare som insåg att intresse för musik kommer via lek och lust.
– Han improviserade och det var så jag lärde mig. Ena dagen var det Idas sommarvisa för att nästa vara ett klassiskt stycke. Jag hade heller ingen aning om vilken musik jag spelade så det där med jazz fattade jag långt senare. Min lärare gav mig kassettband med musik och det var först långt senare som jag fattade att det var jazz.

Det är också sammantaget just lekfullheten som slår mig, denna solbestänkta kväll, som bjöd på uppehåll och ett härligt lugn för publiken i Moderna museets trädgård mitt i självaste Pride-festivalen. Hennes fria, familjära, lediga sätt att chosefritt med alltid egen säker känsla framföra de ofta överraskande tolkningarna, är det som sticker ut. Gustafsson sprider en sällsynt lust och glädje till musik runt om sig. Att hon dessutom bryter på värmländska (som Monika Z) och säger att hon funderar på att sjunga oftare på svenska…(vilket nog fler än jag upplevde ökade närvaron i verken) blir också något som höjer känslan under kvällen.

Kvartetten inledde kvällen med en Joni Mitchell- tolkning Big Yellow Taxi – med stor plats för pianistens distinkta lekfulla solo, för att sedan övergå till den egna låten Call me lonely, väl sjungen och harmoniskt framförd. Men det var när Gustafsson på svenska framförde – och wealade så fritt i – It could happen (försedd med svensk text av Anders Lundin) som glädjen blev stor och igenkänningar till vårt svenska jazz-sång-arv dök upp, i kanske fler än mina tankar. Det humoristiska avbrottet där ett trumsolo fick ta plats blev också extra lekfullt här. När kvintetten sedan fortsatte med Cornelis på svenska ropade publiken frejdigt ”Ja!”, när hon frågade om det här med att svenska var något som passade henne. Men vi fick också höra en fantastisk närvaro i tolkningen av Kate Bush Wathering Hights. Ärofullt kändes det också att ännu inte inspelat material framfördes, i form av Strövtåg i hembygden av Fröding (musik Mando Diao) och Den första gång jag såg dig (ur Fridas visor av Birger Sjöberg). Men kanske var det extranumret Somewhere over the rainbow (där äntligen den fina basisten fick ett längre solo) och i I get along – som känslan var mest med och hon bjöd på sig själv fullt ut. I den snabba låten A different kind kändes också den lediga, drivna och dynamiska jazzrösten hon förmodligen ägt sedan länge.

Rigmor Gustavsson beskriver själv på sin hemsida:

”Sedan jag var liten har jag alltid hittat på melodier och ackordsekvenser. Jag älskar att sitta vid pianot och bara sväva iväg. Det är, och kommer alltid att vara, en betydande del, kanske den största delen, av mitt musikskapande, och är 100 procent lust och glädje. Men jag känner inte att jag alltid måste framföra min egen musik. Å andra sidan måste jag alltid hitta ett förhållande till en låt. Melodin eller harmonin måste vara bra, och jag måste kunna identifiera mig med texten. Först då kan jag vara totalt närvarande i musiken. Och det är det som är viktigast för mig!”

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Konsertrecension: Rammstein på Ullevi

4 augusti, 2022 by Elis Holmström

Rammstein Ullevi 28-07-2022

Betyg: 4
28/07/2022
Ullevi
Arrangör: FKP Scorpio

Att Iron Maiden och Metallica kan fylla Ullevi är begripligt. De har en bred publik och deras musik är tillgänglig, i fallet med Metallica är den dessutom utomordentligt kommersiell. Att ett tyskt industri-metal band kan fylla Sveriges största arena tre kvällar i rad är dock inget annat än surrealistiskt. Rammstein har aldrig gjort några försök att passa in. De spelar mullrande marschmusik. Texterna är uteslutande på tyska och showerna är fyllda av galenskap innehållandes pyromani, explosioner och galna sexlekar.

Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Cirkusar och noga regisserade framträdande brukar sällan ändras men efter att fortsättningen på turnén försenats med två år, tillföljd av pandemin, har Rammstein varit rekordsnabba med ett nytt album. Detta innebär att fyra nya låtar tillkommit. Det finns få artister idag som kan rulla ut nytt material i en livekontext utan att få ett och annat undrandes ögonkast. Adéle är en av de få som hittar sätt att få sitt nya material att framstå lika klassiskt som sitt gamla, i övrigt är nytillskott sällan det mest efterlängtade på en konsert. Och för Rammstein blir mycket av materialet från nya skivan Zeit något av ett sänke för spelningen, framförallt i inledningen.

Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.

Tyvärr återstår två mindre intressanta punkter innan det helt lossnar. Heirate Mich känns något trivial och felplacerad, Zeit – som ersätter den stillsamma Diamant, är bombastisk och storslagen men förtar intensiteten som byggts upp i Mein Herz Brennt. Efter denna lilla svacka är det dock slut på velandet och den tveksamma strukturen vad låtval anbelangar. Efter ett kort litet raveparty där Richard Kruspe leker DJ så ändrar scenen plötsligt färg och ser ut som Mordors portar. Mullret som följer antyder att ett monster snart är på väg att vakna. Och när Kruspe väl slår det första ackordet till Deutschland kan publiken endast kapitulera för en låt som redan nu känns som en permanent klassiker. Härifrån känns konserten lika genialisk som för tre år sedan då bandet körde över all annan konkurrens. De bästa och mest älskade låtarna staplas på varandra och framförs med en enorm kraft och precision. Scenshowen vaknar också till liv, Bruce Springsteens bragd att ha spräckt fundamentet till Ullevi 1985 verkar vara något Rammstein vill efterlikna. Mängden bomber och granater hade gett Kapten Haddock tunghäfta. Även om pyroteknik och explosioner alltid varit en del av hårdrocken, lyckas Rammstein kontextualisera det storslagna och bullrande med en helt unik fingerfärdighet. I Sonne, då halva Ullevi verkar stå i brand, kan man fråga sig om det ens är värt att se något annat hårdrocksband live.

Avslutningen med Ich Will och hymnen Adieu måste upplevas för att förstås. Masspsykosen och galenskaperna på scen vägrar att ta slut, publiken äter ur bandets händer och när Lindemann beordrar Ullevi att sätta händerna mot himmelen verkar hela arenan skaka.

Kanske är showen inte lika perfekt som för tre år sedan. Men även med sina svackor är Rammstein en helt unik akt att se live och kan utan problem tituleras som världens just nu bästa hårdrocksband på scen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: konsertrecension, Rammstein, Rockmusik, Ullevi

Avskalat och trivsamt men utan det där extra som lyfter – Plura & Carla på Villa Belparc

31 juli, 2022 by Mats Hallberg

30/7 2022

Sommarscenen på Villa Belparc i Slottsskogen, Göteborg

. Sommarscenen är en serie på uppemot ett tjugotal konserter utomhus (delvis under tak) med populära artister. Konserterna kan kombineras med supé. Och flera av spelningarna har varit utsålda trots att de kostar en rejäl slant. I goda väderförhållanden är miljön minst sagt inbjudande. Tomt i kalendern och min lust väcktes när jag uppmärksammades om evenemanget. Tyvärr var det ganska tunnsått med publik, vilket måste ha gjort dem besvikna. Vi fick en spelning på cirka sjuttio minuter inklusive några anekdoter.

Har recenserat Plura minst två gånger tidigare för K-bloggen. Då redovisat hur mitt hängivna förhållande till Eldkvarn yttrat sig. Har ett tjog skivor plus boxen Den goda skörden, Pluras mycket läsvärda memoarer, lika läsvärda och rikt illustrerade Den stora landsvägen (texter & historier). Har nog sett gruppen minst ett 15-tal gånger sedan 1980 samt Plura & Carla på duo på Pustervik för drygt femton år sedan. Dessa fakta indikerar förekomsten av inhämtad kunskap och ofrånkomligen därmed förväntningar. Under pandemin inställdes två gånger den spelning + supé som jag köpt biljetter till i Mölnlycke (Hällsnäs). I samband med det evenemanget närde jag förhoppningar om att genomföra intervju . Försökte genom olika kanaler få kontakt, men dessa försök blev resultatlösa. Fick istället hålla till godo med rörande nostalgisk roadtrip med bröderna till Sankt Anna i regi av Tv3 och syskonen Herngren.

Blev väldigt konfys när jag insåg att Plura satte sig i mitten med en elgitarr i famnen. Han flankerades av lillebror Carla och Jonathan Lundin på akustiska gitarrer. Förvånad över att ytterligare gitarr införlivas istället för rytm- eller klaviaturinstrument. Upplägget påverkade givetvis konsertens utformning, var till förfång för oss som går igång på Carlas stundtals extatiska framtoning. Fick ingen klarhet i varför det ”chockartade” skedde. Kan upplysa om att Lundin från Örebro lirat bas i bandet, lett av Axel Jonsson-Stridbeck (son till Plura), det pigga och dynamiska band som backat upp Plura i shower och konserter efter att Eldkvarn tog sin långa paus.

Trion drar igång lite trevande med Vår lilla stad, som jämfört med furiösa liveversionen på cd-boxen mest liknar en skelettartad kontur. Pärlbandet av slagkraftiga låtar får med nödvändighet en väldigt avskalad form, vilken tar fasta på melodins essens och textens budskap. Första intrycket är att Plura verkar vilja förmedla att turnén de är ute på, inte är nog planerad vad beträffar inrepeterad låtlista. Öppningsnumret följs upp av Fulla för kärlekens skull. Känslan av vemod som utgjort ett signifikant drag hos min svenska favoritgrupp avspeglas. Lundin visslar i refrängen. Tillbakablickandet text är stark, tillhör översta skiktet av en omfattande katalog från en makalös låtskrivare. Som bonus förtäljer Plura den numera klassiska anekdoten om hur vännen Mauro Scocco rådissat denna blivande hit. Därpå följer lika medryckande som mollbetonade Ett hus på stranden. Carlas första solistiska inpass tar vid, trevligt nog. Lystmätet efter dylika utvikningar stillas aldrig ordentligt, även om hans figurer i Största skvallret i stan (låt som introduceras ingående på temat provpressningar) uppskattas mycket. Medan Pluras gitarrsound perifert tjänstgör som diffus bottenplatta, uppstår i senast nämnda låt angenäm honky-tonk känsla i vad Carla adderar.

foto från facebooksidan Plura

Två covers görs, kanske inte jätteoriginella val men kan inte erinra mig att Plura gjort dem förut. Först John Holms oförglömligt sorgliga Enskilt rum på Sabbatsberg från dennes kultförklarade debut. Publiken anmodas att basunera ut skivtitel och årtal, vilket man inte lyckas med (försöker göra mig hörd med rätt svar). Går mig inte förbi att huvudpersonen på scen i sitt fraserande försöker imitera tonfallet på originalet. Och i finalsekvensen tolkas Bellman i form av dramat Märk hur vår skugga. Habilt, fungerar som en motvikt till teatralt laddade versioner av Thåström. Kanske lite blodfattigt trots allt. Vi får därtill Mil efter mil med elegant synkade instrument som ju skrevs till Totta Näslund (titeln namnger faktiskt dennes box som jag äger). Som underhållande grädde på moset serveras ett par anekdoter om Tottas person, hans omvittnade tankspriddhet och något buttra attityd.

Carla tar över i två egenkomponerade låtar. Dels Runt solen från albumet Död stjärna i för honom typiskt sprudlande ackordföljder. Dels hans största hit Kungsholmskopplet från prisade Himmelska dagar, en låt med slängig fermitet man roats av massvis gånger live. Carla verkar ha infogat ny nynnande sekvens i vad han kallar en snoa. Publiken är på hugget, ger taktfast respons.

De sentimentala stänk som urskiljer Eldkvarn från andra omtalade svenska band illustreras framgångsrikt i Nerför floden där Pluras stämma ledsagar säkert. I episkt inriktade låt noteras att gitarrerna harmonier krokar i varann alltmer naturligt efterhand. Inne i samma sinnesstämning levereras Kärlekens tunga, (hördes i högtalare på Eldkvarn-samlares begravning varför den för mig förknippas med förlust av god vän). Trodde den skulle lyfta mer. På upploppet accelereras det desto mer. Tempot stegras markant när slagkraftig rockdänga – titellåten från skivan Pojkar, Pojkar,, Pojkar (1979) – tryfferas med reggae-vibe och glider över i Dag Vag-fraser och dylikt. Allra sist tar euforin över. Total kommunikation råder när trion river av Jag är det hjärta från 2005 års album Atlantis.

Kändes tämligen rumphugget att det sedan var slut. Självklart fel att jämföra ett sådant här avskalat format med fullödig spelning av Eldkvarn eller Plura med sonens band. Men nerven i det intima formatet infann sig bara ibland och man ville inte träffa fans efteråt.. En förklaring kan vara att frontmannen gick med käpp, väntar på operation. Osäker på om folk var nöjda. Just för att jag håller låtarna så högt och framför allt saknade Carlas strängbändande på elgitarr, landar jag i ett godkänt betyg. Hade önskat ett annat utfall.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in