Tommy Körberg med band och blåsare ur Bohuslän Big Band
27-28/2 2022 på Stora Teatern i Göteborg
Evenemanget sällar sig den anhopning av turnéer pandemin omintetgjorde. Underbart att den nu kunde genomföras. Blev som väntat en klang och jubelföreställning med ett inspirerat affischnamn, återställd efter att ha befunnit sig i kritiskt tillstånd för ett par år sedan. Senaste gången jag hörde Tommy Körberg (skandalöst att han ännu inte invalts i Swedish Music Hall Of Fame) var när Sjung tills du stupar-showen gavs på Lorensberg. Två fullsatta salonger med förvånansvärt mogen publike roades av en härligt svängande musikfest i strålande ljud. Scenen inramas av kulörta färger. Trots tämligen högt biljettpris är jag förvissad om att alla fans lämnade Stora Teatern belåtna.
Körberg samarbetade med fabulösa BBB för trettiofem år sedan. Och 1985 gjorde storsångaren en gedigen skivproduktion med Tolvan Big Band (finns i min ägo). Konserten där kolossalt duktiga och dito synkade blåsare interfolierades med en garvad Stockholms-gäng, omfattade en blandad repertoar. Med American Songbook avser Körberg såväl standards som beatbaserade låtar ur rockgenren. Sålunda Eagles kontra Rodgers/ Hammerstein! Annorlunda tolkningar vilka nästan samtliga renderade i stort bifall. Någon eller några måste ha spenderat mycket tid på att skriva fantastiska arr, när sådana inte funnits tillgängliga. Dock tillkännagavs inga namn. Inte heller solister presenterades. Däremot gavs publiken en snabb genomgång av vem som spelade vad. I trumpetsektionen vikarierade Jan Berger och bland trombonerna Kristoffer Siggstedt, medan Linus Lindblom gjorde sig hemmastadd i träblåset som senaste anställd. Enda kvinna på scen är Hanne Småvik, ordinarie trombonist.
Körbergs hopplockade band bestod av både kändisar och doldisar. Bortsett från när Fredrik Jonsson (Lisa Nilsson, Sarah Dawn Finer, Emil Ingmar) lirade kontrabas musicerades sittandes. Line-up: omtyckte och flitige Max Schultz (elgitarr), André Ferrari (trummor) som var mycket i ropet för cirka trettio år sedan, Fredrik Jonsson alternerar mellan elbas och kontrabas, klassiskt utbildade Carl Flemsten (piano) samt Niklas Tinnborg (Diggiloo/ musikaler) på diverse keyboards. Visst bidrog de för mig obekanta klaviaturspelarna till attraktivt sound. Deras otacksamma roll då de ljudmässigt ska konkurrera med tryckvågen från blåsarna, pumpande elbas samt pådrivande trumslagare bör dock påpekas.
Har fått reda på att instrumentala öppningsnumret hette Apocalypso, hämtat från album med supertrummis Dave Weckl (hört flera ggr live) och mångsidige Jay Oliver. Energipåslaget från främst blåsarna gav mig Tower of Power-vibbar. Inför folkkäre artistens entré skojas det, vilket motsvaras av Körbergs lika skoningslösa som underhållande mellansnack, något som ju ingår i hans varumärke. Stämbanden värms upp i Harold Arlen´s 30-tals klassiker I Got The World On A String, varpå en mycket lyckad version av My Favourite Things följer. Reslige Mikael Karlsson tar sig fram till solistmikrofon och levererar superbt solo på tenorsax. Karlsson är nog den som förekommer flitigast i solistrollen.
70+ vokalisten med sin oerhört imponerande, mångsidiga karriär förfogar fortfarande över ansenliga röstresurser. Framgår med önskvärd tydlighet även i detta koncept, när sånger från musikaler ratas. Invändningar kan resas mot vissa val, exempelvis Rock Around The Clock, Bruce Springsteens något torftiga Dancing In The Dark och spänna-musklerna-dängan Heartache Tonight. Sist nämnda Eagles-låt har jag på vinyl. Tippar på att det i somliga fall är tonartshöjningen Körberg vill åt och ge sig i kast med. Lyckligtvis stärks pulsen i dessa låtar medelst avsevärt mer konturer. Hör formidabelt sprittande och sugande blåsriff och basgångar som läckert stagar upp. Det rockigt enkla svänget förädlas. Och tveksamheten inför angivna låtar uppvägs med råge av flera exempel på god smak. Syftar på lysande tolkningar av Paul Simon x2, Steely Dan och Michael McDonald. I Last Mall av Donald Fagan uppstod särdeles mysigt gung.
Altsaxofonist Joakim Rolandsson är säker solist i Let There Be Love, en vacker låt som ingick på skivan Körberg gjorde med Tolvan på 80-talet. Musicalmelodin Feeling Good som blivit synonym med Nina Simone, framförs i originellt stuk, vars feature utgår från Niklas Tinnborgs diskreta syntatmosfär. Rullande rytmer accentueras också i fräckt synkoperade Let The Good Times Roll, Louis Jordan´s så kallade jump blues-hit som blev ett paradnummer för B.B King.
Måste jag framhålla en låt extra, utses i benhård konkurrens Keep Your Eye On The Sparrow/ Baretta´s Theme till konsertens klimax. Textens dramatiska laddning framförs med vibrato i nivå med Sammy Davis Jr. Nerven speglas med suverän ackuratess av musikerna. Kreativ lösning att blåsarna assisterar på rasslande rytminstrument.
Andra set inleds instrumentalt genom sprakande storbandskomposition. Njuter av Greetings And Salutations (Thad Jones) som jag råkar ha på liveplatta. BBB demonstrerar att de håller världsklass. Körbergs första insats blir att presentera sina mannar. Sedan tar han sig oklanderligt an All Of Me. Mer spännande då med låtar signerade Paul Simon (har förstås flera skivor) respektive Michael McDonald (äger ett par soloskivor) som varit förgrundsfigur i Doobie Brothers som vår ciceron nämnde.
Trumslagardynamon André Ferrari – lika mångfacetterad musikalisk bakgrund som Körberg – ger sig efter hand rejält till känna. Ihop med elegant spelande basisten Fredrik Jonsson – den musiker som enskilt betyder mest för musikfesten på scen – uträttas stordåd. Apropå exceptionella bedrifter förtjänar Niclas Rydhs remarkabla trombonsolo stort beröm. Aftonens främsta solo enligt åhöraren bredvid mig. Och på slutet hamnade Max Schultz äntligen i centrum. Först med känsligt intro. Därpå under ledning av allas vår huvudperson i upplyftande, bluesig duell gentemot Mikael Karlssons fraser på tenorsax.
Inbjudande, skojfrisk och förstklassig konsert i amerikanska låtskattens tecken, avrundas på bästa tänkbara sätt. Först med Svensktoppshitten Som en bro över mörka vatten (Paul Simon), en smäktande sånguppvisning vars inspelning från 1970 ljöd på min morbrors begravning. Allvarsord flikades in av den annars (själv)ironiske mästersångaren som med bravur deklamerar Stig Dagerman. Allra sist efter publikens ovationer kom inplanerade extranumret Lust till liv ur musikalen Lola, vars text av Björn Ulvaeus på uppmaning uppdaterats. Kolossalt berörande avslutning förstärktes ytterligare av den gripande personliga touchen.