Jazzbaren Unity i Göteborg
3/3 2022
Anmärkningsvärt att detta populära jazzhak är fullsatt en torsdag när Kebnekajse lirar på Valand/ Nef. Uppenbarligen vill folk ta sig ut en knapp månad efter att restriktionerna hävts, tillfälligtvis få avleda tankarna på fasorna som utspelas i Ukraina. Strax efter klockan 19:00 kickar första set igång med pianist och låtskrivare Oskar Lindström, trumslagare Filip Olofsson samt stjärnvärvningen Josef Karnebäck på kontrabas. Skulle vara intressant att få reda på hur många i publiken som kände till trion. Mitt besök var planerat. Citat ur recensionen jag skrev i Orkesterjournalen om Fugue finns publicerade på Lindströms hemsida.
Den prisade jazzpianisten, som också förekommer i folkmusik- och indiepopsammanhang, har därtill hörts live i gnistrande konserter med ASJO (storband under ledning av Ann-Sofi Söderqvist) och Den lille lille band. Karnebäck är något av en doldis fast han kompat flera stora namn. Som engagerad av Stockholms Blåsarsymfoniker och ansvarig för repertoaren på genrefritt evenemang under huvudstadens jazzfestival senast, gjorde han mig salig. Något jag tog upp med honom när jag hängde med musikerna efteråt. Karnebäck och Lindström bor numera båda på Gotland, varför ett samarbete ter sig naturligt även om det ännu inte manifesterats på skiva. Filip Olofsson, ursprungligen från Piteå och för närvarande bosatt i Uppsala, tror jag medverkat på fler album jag recenserat än nämnda Fugue.
Arrangören drar paralleller till Keith Jarret och Abdullah Ibrahim (Dollar Brand). Kompositören å sin sida har framhävt Bobo Stenson och Esbjörns Svensson trios som inspirationskällor. Genom sina medvetna förflyttningar från prydligt till lössläppthet med impro-inslag, finner Oskar Lindström trio sin en egen trygghet. Den utmejslade stilen utgör väsentlig beståndsdel i deras framgång. Rytmiska samspelet med sina avslipade detaljer hänför, är på samma gång luftigt och tajt.
Man inleder med Snoopy. Låter suggestivt, fokuseras initialt på framvällande beat. Porlande, vacker ballad tar vid med intro Av Karnebäck på stråke. Estepona introduceras på trummor, utvecklas till en lättsinnig melodi som exekveras flyhänt Musikernas kreativa lekfullhet uppmuntrar till överraskande infall utan att fotfäste tappas. Höga kvaliteten på melodier hålls intakt. Första halvans avslutning sprider extra mycket eufori. Old Rusty, titeln anspelar på en fyr, består av medryckande groove i olika steg. Temat biter sig fast när samspelet går på högvarv. Olofsson tar för sig. Höjer temperaturen på redan heta Unity genom ett trumsolo vars intensitet successivt ökar.
Andra set startar ömsint. Publikfrieri tyckte en publikröst. Lyckades faktiskt identifiera aftonens enda cover som visade sig vara Here, There And Everywhere . Positiv energi förmedlas, rent av kärleksbudskap från en ung Paul McCartney. Underbart varsamt anslag av Lindström och dennes rytmsektion. Den stillsamma melodin jämte ytterligare cirka fyra låtar ingår inte på Fugue, vars titellåt avlöser Beatles. Renskott har en emotionell anstrykning, kan liknas vid en koral med sin dröjande, optimistiska framtoning. Den förnämlige kompositören lämnar glipor att fylla i, vilket accentuerar känslan av live påtagligt. I Makita Green sker ånyo ett uppfriskande stilbrott. I vad som bör betecknas som en händelserik hit hörs udda taktarter, effektiv bebop-puls och en omtumlande övergång till hetsigare musicerande. Karnebäck står för flera virtuosa inlägg, fast här anför trions exalterade rytmläggare.
I vad som utannonseras som finalnummer förförs man av en sprittande blues betitlad Mikes Field. Gospelartad låt centreras kring elegant pianospel. Blir till en dynamisk fullträff där toner studsar runt. Också extranumret Last Thing Before You Go ingår i kategorin odiskutabla höjdpunkter. Det lyriskt doftande stycket inramas av en slags psalmkontur.
Trots att jag var förberedd häpnar jag över såväl lyhört samspel som hög kvalitet på origiballåtar. Pendlingen mellan nästan stramt och rusig, lite vild atmosfär är synnerligen givande att ta till sig. Ska också betonas hur skönt det är att dyka ner i intim livemusik som tillåter sig att andas, ger utrymme åt det subtila.