Girls nya musikvideo till My Ma från San Fransisco-bandets senaste album Father, Son, Holy Ghost är delvis sorgsen och delvis besynnerlig. Du kan se musikvideon här:
Musik
Kulturbloggen möter Wilco
Chicago-baserade gruppen Wilcos musik beskrivs ofta som alternativ country men arton år och åtta album in i sin karriär har de fortsatt utvecklas i ofta lika fascinerande som oväntade riktningar. I augusti spelar gruppen på Göteborgsfestivalen Way Out West. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp basisten John Stirratt, som vid sidan av sångaren Jeff Tweedy är bandets enda kvarvarande originalmedlem, inför spelningen på Annexet i Stockholm.
Över åren verkar det som att ni blivit mer experimentella, hur viktig är egentligen den experimentella aspekten i ert låtskrivande?
Ju fler år som gått desto mer har vi vågat experimentera. Första skivan A.M. var rätt så traditionell men redan på vår andra skiva var det en del experimenterande. Låtar som Misunderstood gav oss självförtroende att våga experimentera. På Yankee Hotel Foxtrot-skivan var vi snarare mer rekonstruerande i vårt tillvägagångssätt. Vi hade låtarna innan vi spelade in sångpartier vilka vi ändrade låtarna utefter. Art of Almost från nya skivan innehåller också det där elementet att vi lagt till bitar i efterhand. Det är både roligare och mer tidskrävande att skriva låtar så. I bandets nuvarande uppsättning finns det så många atmosfärer som kan skapas på det sättet.
Hur skulle du säga att Wilcos nuvarande uppsättning ställer sig mot sina föregångare?
Det är svårt för mig att säga. Delvis eftersom jag är en helt annorlunda person nu. Vi är alla mer erfarna och vi är definitivt bättre live. Jag är stolt över allt bandet har åstadkommit men jag är mest stolt över det senaste.
Tror du att miljön i er hemstad Chicago haft någon inverkan på er musik?
Klimatet är ganska likt Skandinavien, så det är kallare än många andra delar av USA. Det är även en hård stad, så det enda du kan göra är att skriva musik. Innerstaden har fin arkitektur men resten är inte så trevligt. Det är mycket kriminalitet. Musiken är ett sätt för oss att isolera oss mot allt det.
Vad inspirerar er till att skriva musik?
Nuförtiden är det framförallt det faktum att jag kunnat leva på det så länge. Det finns inget annat jag kan göra. Hela min tillvaro går ut på att skriva musik antingen till Wilco eller mitt och Pat Sansones Peter, Bjorn & John-influerade sidoprojekt The Autumn Defense.
Är det samma influenser som när ni startade?
Vi har alltid varit influerade av olika saker men min skivsamling har definitivt vuxit sig större. Ofta försöker jag gå tillbaka till skivor jag lyssnade på när jag var yngre men jazzen – inte minst Don Cherry – är något som inte ens fanns på min världskarta för femton år sedan. Men hur jag skriver låtar verkar inte ha förändrats, det är framför allt hur jag spelar bas som influerats.
Kan du beskriva arbetsprocessen bakom senaste skivan?
Först och främst tillät vi oss själva att ta mer tid på oss. Idéer vi inte riktigt hann med att färdigställa på förra skivan resulterade i låtar som Art of Almost så The Whole Love är en mer fulländad version av vad vi ville åstadkomma med Wilco (The Album).
Hur kom ni på skivans titel?
Först var tanken att skivan skulle heta Get Well Soon Everybody men för att den titeln skulle fungera behövdes en speciell artwork som vi inte fick tillåtelse att använda oss av. Så vi bytte titel till The Whole Love eftersom Jeff gillade hur man inom amerikansk rätt säger att man ska ”ge hela kärleken” vid bekännelser. Dessutom var låten Whole Love den första vi spelade in.
I sommar spelar ni på Way Out West. Även Billy Bragg och Feist som ni samarbetat med tidigare är klara. Tror du vi kommer få se något gemensamt uppträdande?
Wow, spelar Billy Bragg också? När vi släppte Mermaid Avenue hann vi bara ge en konsert eftersom vi skulle påbörja inspelningen av Summerteeth. Dessutom skulle Woody Guthrie ha fyllt hundra i år så det skulle vara kul att göra något ihop med Billy Bragg. Och om Feist spelar samma dag som oss kanske hon kan sjunga på den låten.
Vilka är dina ambitioner nuförtiden?
Att bli större. Det är fantastiskt att kunna spela på sådana här ställen men det känns som att vi sakta men säkert blir lite större för varje år. Det skulle vara kul om det kunde fortsätta på det viset. Idag tjänar man ju inte längre några pengar på skivorna och med tanke på att vi anställt så många omkring oss vore det kul om det kunde fortsätta gå runt.
Hur tycker du musikindustrin har förändrats sedan ni började?
Den har slutat existera. Det har kanske kanske aldrig varit en vacker plats men förr i tiden brukade det flyta runt pengar. Folk kunde bli signade. Jag vet inte hur det är i Europa men i USA förblir musiken bara en hobby om du inte säljer tillräckligt mycket merchandise på dina spelningar, så tyvärr är det musikerna som är de första som glöms bort. Jag var på vårt skivbolag Warners kontor i Los Angeles nyligen och där var parkeringsplatsen fortfarande fylld av lyxiga bilar. Skivbolagscheferna tjänar fortfarande löjligt mycket pengar.
Hur tror du musikindustrin kommer utvecklas den närmsta framtiden?
Skivbolagen kommer hitta nya sätt att profitera men för den typiska musikern blir det värre. Streamingtjänster som Spotify har gjort att musik blivit så gott som gratis. Nu när folk vant sig vid att inte behöva betala för musik kommer de inte vilja börja behöva göra det igen. Musikbranschen kommer att överleva, jag hoppas bara det blir på ett sätt som gynnar musikerna.
Finns det några nya band du gillar?
Vi turnerade med White Denim och de är helt fantastiska. Som att Meat Puppets möter Godflesh. Ett jammande och blytungt gitarrband bestående av duktiga, unga musiker.
Relaterat: SVD
Text: Jonatan Södergren
Foto: Emma Andersson
Skivrecension: Linnea Olsson – Ah!
Artist: Linnea Olsson
Titel: Ah!
Betyg: 3
Skivbolag: Götterfunk Productions
Release: 15 februari 2012
Cellisten och basisten Linnea Olsson har tidigare turnerat med artister som Ane Brun, Nina Kinert och Frida Hyvönen. I februari 2012 kom hennes debutskiva, Ah! En slags popmusik baserad på cello och röst i varierad sammansättning.
Och det är verkligen varierad sammansättning, skivans elva spår är mycket olika varandra vilket inte gör den sämre, dock relativt svårlyssnad. Det växlar mellan söt pop som i ”Dinosaur” och ”Giddy Up” och drömska helt cellobaserade stycken som ”Ocean” och ”Goodbye”.
Dock blir det, när Linnea låter rösten leda, stundvis riktigt bra pop och hon har en vacker röst, de hesa luftiga tonerna i ”Guilt” för bl.a. tankarna till Leslie Feist. Dock är det är inte mest sången som imponerar utan istället Linneas cellospel och hennes loop-pedal. Riktigt grymt låter det i bland annat ”Ah!” och ”Dinosaur”.
Text: Linda Thelander
Cool video när Sofia grejar och pedalar i Sofiakyrkan i Stockholm med låten ”Dinosaur”:
Officiell video till samma låt:
Läs även andra bloggares åsikter om Linnea Olsson, popmusik, skivrecension
Wilco och Mazzy Star till Way Out West
Way Out West har fyllt på med ytterligare fyra band: Wilco, Mazzy Star, Factory Floor och Madeon.
Wilco är ett amerikanskt rockband från Chicago, Illinois. Bandet bildades 1995 ur spillrorna av alternativ-countrybandet Uncle Tupelo, med Jeff Tweedy som huvudsaklig låtskrivare. Gruppens musik hade ursprungligenen likheter med Uncle Tupelos men har sedan utvecklats mer mot alternativ rock. Redan 2009 spelade Wilco på Way Out West, så för många är detta ett kärt återseende.
Återförenade Mazzy Star, med skönsjungande Hope Sandoval i spetsen, släpper nytt i år. Du minns säkert låten Fade Into You och att se dem i Göteborg i sommar kan inte bli annat än magiskt.
Thåström på Cirkus
Thåström, Cirkus
Betyg: 4
Utan förband och så när som på utsatt tid inleder Thåström den första av fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm med titelspåret från nya skivan Beväpna dig med vingar. Redan då slås jag av den kompromisslöst ångestfyllda tyngd och den sylvassa precision som gör att Thåström – inte minst på senare dagar – blivit nästintill oövervinnerlig. Det går liksom inte att komma ifrån att hans namn ständigt kommer förbli ett grundläggande stycke svensk musikhistoria. Till och med att se de nerviga handrörelserna på scen är rätt så respektingivande.
I min mening är det texterna som är Thåströms främsta vapen. Om han tidigare var mer politisk och ifrågasättande av olika samhälleliga aspekter – vilket han visserligen fortfarande är – känns det som att han på senare tid blivit mer subtil samtidigt som han börjat ta upp mer personliga ämnen som ofta kan tolkas på en mängd olika sätt. En av de nya låtar som berör mest är Samarkanda där de olika musikaliska referenserna duggar tätt. Som lyssnare har du ju naturligtvis din unika relation till såväl ”John Cales fiol på Venus in Furs” som till ”när Whitney sjunger Dolly”. Av den anledningen beror ju ditt intryck av låten till viss del på dina egna associationer till de andra låtarna och platserna som det refereras till. Just det gör låten så levande och personlig som bara ett verk av en verkligt skicklig textförfattare kan vara. Syntharnas kusliga undertoner gör bara att de hesa – ibland likt en svensk Lou Reed mer pratande än sjungande – orden går ännu mer på djupet.
Två timmar är en rätt lagom konsertlängd och ja, den gamle rockräven kan än. Inte överraskande tänder publiken till lite extra under Imperiet-klassikerna Du ska va president, Rock’n’roll e död och – kanske framför allt – Kriget med sig själv.
Foto: Emma Andersson

