Chicago-baserade gruppen Wilcos musik beskrivs ofta som alternativ country men arton år och åtta album in i sin karriär har de fortsatt utvecklas i ofta lika fascinerande som oväntade riktningar. I augusti spelar gruppen på Göteborgsfestivalen Way Out West. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp basisten John Stirratt, som vid sidan av sångaren Jeff Tweedy är bandets enda kvarvarande originalmedlem, inför spelningen på Annexet i Stockholm.
Över åren verkar det som att ni blivit mer experimentella, hur viktig är egentligen den experimentella aspekten i ert låtskrivande?
Ju fler år som gått desto mer har vi vågat experimentera. Första skivan A.M. var rätt så traditionell men redan på vår andra skiva var det en del experimenterande. Låtar som Misunderstood gav oss självförtroende att våga experimentera. På Yankee Hotel Foxtrot-skivan var vi snarare mer rekonstruerande i vårt tillvägagångssätt. Vi hade låtarna innan vi spelade in sångpartier vilka vi ändrade låtarna utefter. Art of Almost från nya skivan innehåller också det där elementet att vi lagt till bitar i efterhand. Det är både roligare och mer tidskrävande att skriva låtar så. I bandets nuvarande uppsättning finns det så många atmosfärer som kan skapas på det sättet.
Hur skulle du säga att Wilcos nuvarande uppsättning ställer sig mot sina föregångare?
Det är svårt för mig att säga. Delvis eftersom jag är en helt annorlunda person nu. Vi är alla mer erfarna och vi är definitivt bättre live. Jag är stolt över allt bandet har åstadkommit men jag är mest stolt över det senaste.
Tror du att miljön i er hemstad Chicago haft någon inverkan på er musik?
Klimatet är ganska likt Skandinavien, så det är kallare än många andra delar av USA. Det är även en hård stad, så det enda du kan göra är att skriva musik. Innerstaden har fin arkitektur men resten är inte så trevligt. Det är mycket kriminalitet. Musiken är ett sätt för oss att isolera oss mot allt det.
Vad inspirerar er till att skriva musik?
Nuförtiden är det framförallt det faktum att jag kunnat leva på det så länge. Det finns inget annat jag kan göra. Hela min tillvaro går ut på att skriva musik antingen till Wilco eller mitt och Pat Sansones Peter, Bjorn & John-influerade sidoprojekt The Autumn Defense.
Är det samma influenser som när ni startade?
Vi har alltid varit influerade av olika saker men min skivsamling har definitivt vuxit sig större. Ofta försöker jag gå tillbaka till skivor jag lyssnade på när jag var yngre men jazzen – inte minst Don Cherry – är något som inte ens fanns på min världskarta för femton år sedan. Men hur jag skriver låtar verkar inte ha förändrats, det är framför allt hur jag spelar bas som influerats.
Kan du beskriva arbetsprocessen bakom senaste skivan?
Först och främst tillät vi oss själva att ta mer tid på oss. Idéer vi inte riktigt hann med att färdigställa på förra skivan resulterade i låtar som Art of Almost så The Whole Love är en mer fulländad version av vad vi ville åstadkomma med Wilco (The Album).
Hur kom ni på skivans titel?
Först var tanken att skivan skulle heta Get Well Soon Everybody men för att den titeln skulle fungera behövdes en speciell artwork som vi inte fick tillåtelse att använda oss av. Så vi bytte titel till The Whole Love eftersom Jeff gillade hur man inom amerikansk rätt säger att man ska ”ge hela kärleken” vid bekännelser. Dessutom var låten Whole Love den första vi spelade in.
I sommar spelar ni på Way Out West. Även Billy Bragg och Feist som ni samarbetat med tidigare är klara. Tror du vi kommer få se något gemensamt uppträdande?
Wow, spelar Billy Bragg också? När vi släppte Mermaid Avenue hann vi bara ge en konsert eftersom vi skulle påbörja inspelningen av Summerteeth. Dessutom skulle Woody Guthrie ha fyllt hundra i år så det skulle vara kul att göra något ihop med Billy Bragg. Och om Feist spelar samma dag som oss kanske hon kan sjunga på den låten.
Vilka är dina ambitioner nuförtiden?
Att bli större. Det är fantastiskt att kunna spela på sådana här ställen men det känns som att vi sakta men säkert blir lite större för varje år. Det skulle vara kul om det kunde fortsätta på det viset. Idag tjänar man ju inte längre några pengar på skivorna och med tanke på att vi anställt så många omkring oss vore det kul om det kunde fortsätta gå runt.
Hur tycker du musikindustrin har förändrats sedan ni började?
Den har slutat existera. Det har kanske kanske aldrig varit en vacker plats men förr i tiden brukade det flyta runt pengar. Folk kunde bli signade. Jag vet inte hur det är i Europa men i USA förblir musiken bara en hobby om du inte säljer tillräckligt mycket merchandise på dina spelningar, så tyvärr är det musikerna som är de första som glöms bort. Jag var på vårt skivbolag Warners kontor i Los Angeles nyligen och där var parkeringsplatsen fortfarande fylld av lyxiga bilar. Skivbolagscheferna tjänar fortfarande löjligt mycket pengar.
Hur tror du musikindustrin kommer utvecklas den närmsta framtiden?
Skivbolagen kommer hitta nya sätt att profitera men för den typiska musikern blir det värre. Streamingtjänster som Spotify har gjort att musik blivit så gott som gratis. Nu när folk vant sig vid att inte behöva betala för musik kommer de inte vilja börja behöva göra det igen. Musikbranschen kommer att överleva, jag hoppas bara det blir på ett sätt som gynnar musikerna.
Finns det några nya band du gillar?
Vi turnerade med White Denim och de är helt fantastiska. Som att Meat Puppets möter Godflesh. Ett jammande och blytungt gitarrband bestående av duktiga, unga musiker.
Relaterat: SVD
Text: Jonatan Södergren
Foto: Emma Andersson
Kul att läsa på bussen på väg till Annexet!