• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Tips: Daniel Lemma turnerar med Karin Boyes poesi

22 augusti, 2022 by Redaktionen

Daniel Lemma turnerar med Karin Boyes poesi.

Ett pressmeddelande berättar:
Tillsammans med skådespelaren Marie Delleskog och musikern Mars Eriksson ger sig artisten Daniel Lemma ut på sin första kyrkoturné i höst. Vid Allhelgonahelgen turnerar sällskapet i västra och södra Sverige med föreställningen ”Tillägnat Karin Boye”, där låtar från skivan Stjärnornas Tröst – Daniel Lemma sjunger Karin Boye (2016) varvas med att Marie Delleskog läser Karin Boyes poesi. Skivan låg till grund för föreställningen ”Stjärnornas Tröst” på Göteborgs stadsteater 2016.

Daniel Lemma slog igenom 2001 med musiken till Josef Fares film ”Jalla, Jalla”. Sedan dess har han producerat ett tiotal plattor, gjort musik till både film och scen, och turnerat flitigt i olika länder och på olika scener. Hans senaste skiva heter Sörgårdens Tak, och släpptes 2021. Marie Delleskog är skådespelare vid Göteborgs Stadsteater och känd från flera svenska filmer och TV-produktioner. Mats Eriksson är en av Sveriges främsta blues- och jazzgitarrister.

Turnédatum och -platser:
7 okt – Alingsås, Christinae kyrka (som en del av Lights i Alingsås)
28 okt – Vänersborg, kyrkan
29 okt – Helsingborg, Gustav Adolfs kyrka, tillsammans med den lokala kyrkokören
30 okt – Malmö, S:t Johannes kyrka, tillsammans med den lokala kyrkokören
1 nov – Borås, Gustav Adolfs kyrka
6 nov – Göteborg, Masthuggskyrkan, tillsammans med den lokala kyrkokören

Det blir en intim och avskalad kväll som bjuder in till reflektion och vördnad för de som fattas oss.
I Malmö, Göteborg och Helsingborg deltar den lokala kyrkokören.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Poesi

Det skrynkliga varvas sinnrikt med släta tongångar – Gothenburg Art Ensemble På Atalante

21 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Patrik Lindgren

19-20/8 2022

Atalante i Göteborg

Blev en ovanlig livemusik-weekend. Tjuvstartade med för egen del (tror jag) premiär för konsert i Masthuggskyrkan, i form av tribut till Carole King med proffsiga, för mig mestadels välbekanta musiker under ledning av radarparet Lina Melander & Madeleine Birgenius.. Upplyftande tillställning i dock undermålig akustik. På fredagskvällen sveps jag för första gången med av storbandssound på Atalante. Nästa dygn styrs cykelfärden till Domkyrkan. Där spelar Mattias Nilsson solo i ett förträffligt komponerat pianoprogram. Och som spektakulär slutkläm spenderas ett antal timmar på Ullevi efter att biljett skänkts mig. Kändes surrealistiskt att för första gången sedan ikonisk begivenhet 1985 vara tillbaka på arenan som musiklyssnare, vars utbud inte gjorde mig lika begeistrad som kollegor i branschen (anser att det ofta var alltför ytligt med flagranta låtstölder och knappt nöjaktig sång ).

Dags att styra in på vad som försiggick på den fria scenen belägen vid Skanstorget. Malin Wättring är en saxofonist som har vanan inne att skriva för storband, exempelvis för Bohuslän Big Band (kunde avnjutas på Jazzriksdag i Halmstad). Hon berättar att processen från ax till limpa pågått i 3-4 år. I första set spelar Gothenburg Art Ensemble hennes nyskrivna musik, musik den överlag namnkunniga ensemblen kunnat repa in föregående vecka genom stöd från Konstnärsnämnden och VGR.

Mig veterligen har scenen inte använts för djuplodande storbandsmusik tidigare. Efter paus hör vi musik av trumslagaren William Soovik. Osäker på om han förut skrivit för jazzig orkester. Wättring har tilldelat sig själv ett solo på tenorsax, medan Soovik agerar självklar dynamo i egna kompositioner. Är förhållandevis förtrogen med denna duos musikskapande. Kan parentetiskt flika in att jag var med på exklusiv release för det taggigt utformade indie – album (P.J Harvey m.fl), som kvinnliga komponisten hade i mars, recenserat hennes jazzkvartett och hört William Soovik Grand Finale. Således nyfiken på vad alla idéer skulle resulterar i.

foto Qlaez Wennberg

Denna i dubbel mening heta afton med regn i luften syntes åtskilliga musiker i publiken, på ett fullsatt (förvisso inte särskilt stor lokal) Atalante. Inklusive paus pågick jazzmodernistiska utfallet med improvisatoriska drag i närmare två och halvtimme. Lyckligtvis fanns P2 på plats och dokumenterade. Håll utkik i tablån. Visionen är att Gothenburg Art Ensemble ska leva vidare som plattform, med staden som bas. Merparten medlemmar har rekryteras härifrån, därutöver från Stockholm och Trondheim.

Medlemmarna heter Jonathan Kronevik, Hildegunn Öiseth, Staffan Svensson och Linnea Jonsson (trumpetsektion), Trombon spelas av Hanne Småvik, David Engvall (med när projektet ännu var i sin linda), Paulina Moberg samt Niclas Rydh. I tråblåset sitter Axel Mårdsjö, Adrian Åsling Sellius, Lisen Rylander Löve, Signe Lykkebo Dahlgren samt Alberto Pinton. Joel Fabiansson lirar gitarr ( framför allt i andra set). På pianopallen sitter Olimpia Dynarek. Rytmsektionen utgörs av basisten Viktor Reuter jämte alternerande trumslagarna Julia Schabbauer (första set) och William Soovik. Med något undantag har jag hört dessa förträffliga musiker tidigare i andra sammanhang var för sig. Flera ingår i eller har spelat med ärevördiga Bohuslän Big Band och minst fyra av dem har av mig recenserats för egna, anmärkningsvärda konserter.

Jonsson – Kronevik – Öiseth – Svensson (den eminenta trumpetsektionen) – foto William Soovik

Första låten betitlad Räddningspatrullen inleds av rättfram tajt puls, avlöses av mer invecklad struktur som vetter åt fri form. Dylika skiftningar är ett återkommande tema hos båda tonsättarna, kanske mest specifikt Wättring. Inalles sex låtar av henne får sitt uruppförande. Transformation sades bygga på känd melodi.

Som antytts handlar det i lika hög grad om stämmor i experimenterande anda som konventionellt storbandssound. Under konsertens lopp syns majoriteten blåsare framme vid solistmikrofonen. Har läst att det varit en målsättning att i inskrivna solon exponera musikernas personlighet, vilket lyckats. Dialogen emellan Axel Mårdsjös altsax och Julia Schabbauers trumset tillhörde de bedrifter som grep tag i mig. Överhuvudtaget framstod nämnd rytmläggares raffinerat ekonomiska spelstil som enskilt största utropstecknet i första set.

foto Qlaez Wennberg

Lisen Rylander och Signe Dahlgren är i sina solon goda representanter för den dissonanta delen, vad som liknar spräck. Förgrundsgestalter i en obändig skola som erbjuder tuggmotstånd. Yppade efteråt att de individuella insatser från blåsare jag hade mest behållning av, var avgjort sådana som levererades av trumpetare. Tänker på rutinerat utforskande Staffan Svensson. Vidare på märgfulla, känsliga fraser från fler stjärnor i olika generationer. Syftar på Linnea Jonsson och den erfarna norska värvningen Hildegunn Öiseth.

Hör inte till gängse förhållanden i engagerande, förstklassiga ensembler, att det täcka könet inte bara ingår, utan agerar i framkant. På rak arm kommer jag bara på Elaria Orchestra och Scandinavian Jazz Orchestra som matchande jämförelser, fast sist nämnda konstellations musik gjorde mig tämligen uttråkad när den hördes live i fjol.

Alberto Pinton (i bakgrunden Niclas Rydh) – foto Qlaez Wennberg

I Chasing Harmony ”förvarnar” upphovspersonen om lite knepiga tongångar. Det är i spänningsfältet mellan det småstökiga och harmoniska och dess drastiska övergångar, som Wättrings främsta styrka ligger. Fäster mig vid detaljer som ett subtilt outro på piano efter urladdning från hela ensemblen. I båda set förekommer flera svepande klangmattor vari kollektivet oemotståndligt ”fläskar på”. Första set kulminerar på sluttampen med successiv stegring. Öiseths dröjande fraser och hisnande teknik etsar sig fast jämte Joel Fabianssons samverkan med rytmsektionen.

Efter paus installerar sig William Soovik bakom trumsetet. Visar sig ha betydligt mer offensiv approach än föregångaren i detta stora format, spelar funktionellt utan extravaganta finesser. Presenterar tankarna om musikens struktur. Propsar på att Hero I-IV inte ska ses som en svit, fast påstår motsägelsefullt att verken låter ungefär likadant. Tror själv att i bakhuvudet kan influenser från John Williams pampiga sound funnit som influens. Vi får veta att han skapat ett sällsynt solo för sin troligen mesta samarbetspartner, nämligen Viktor Reuter på kontrabas som jobbar med stråkdrag.

foto Qlaez Wennberg

Konserten med sin betagande elasticitet ska definitivt betraktas som ett mycket lyckat uruppförande. Kontrasten från outro via stillsamt spröda ackordföljder på klangrik gitarr eller Axel Mårdsjös tvärflöjtsolo till smaskigt pulserande beat av en sammansvetsad enhet; var en fröjd att tillägna sig. Förvisso två olika hjärnor ansvariga för projektet, men de förenas i sin genuina, utforskande estetik. Storstilat förverkligar ett klingande kollektiv en fräsch mix av utmanande friktion och angenäm svängfest.

Akustiken var förvånansvärt god, fast egentligen en självklarhet när radion är på plats. Enda aber (nästan ett olösligt problem) var att pianot inte kunde hävda sig när övriga tog i, något ljudtekniker kan fixa i efterhand när det blir dags för radiosändning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Ystad Sweden Jazzfestival dag 3 – Berikande vistelser mitt i och i jazzens utkanter

17 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Collin – Maret – Sewell foto Markus Fägersten

5/8 2022 i Ystad

Första musikrelaterade aktivitet blir ett kort besök på Morten Café, innan det är dags att trampa vidare till Ystad Saltsjöbad vars konserter samtliga är utsålda. Kvintetten PEOPLE IN ORBIT står på scen i den serie gratiskonserter som kallas Next Generation. Baserat på de fragment jag hör kan konstateras att gruppen kommit långt, känns frapperande färdig med utmärkt ensemblespel.

Mattias Svensson – foto Markus Fägersten

På spahotellet ett par kilometer från centrum framträder MATTIAS SVENSSON med sitt drömprojekt. Den väldigt produktive musikern har bland annat sedan 1997 ingått i Jan Lundgrens trio. Ett handplockat dreamteam framför till övervägande del basistens eller Mays kompositioner, samtliga av hög kvalitet. Svensson (haft förmånen att höra honom live ofta) har mönstrat eminente MORTEN LUND till partner i rytmsektionen, BILL MAYS från USA vid flygeln med förflutet hos Frank Sinatra, Sarah Vaughan och Gerry Mulligan (smått overkligt, eller hur?), vibrafonisten PASCAL SCHUMACHER från Lichtenstein samt som grädde på moset VIKTORIA TOLSTOY vars vokala prestationer backats upp av projektledaren i omgångar under 25 år.

Bill Mays – foto Markus Fägersten

Man visar framfötterna direkt som pianotrio i reflekterande stil. Naturligt nog är pregnant kontrabas högt mixad, vilket omgående justeras så att optimal balans råder. Fröjdas åt friska fläktar av up tempo med Chick Corea-vibe. Lund och Mays hottar upp stämningen, lösgör sig. Den danske trumslagaren (en favorit hos mig) demonstrerar fabulös teknik. I Philosophical About It (M. Svensson) introduceras vibrafonisten. Underbart spel från kompositören i initialt meditativ melodi, vars tema utvecklas i en intensiv riktning. Superb dynamik! Tolstoy äntrar scen, gör bländande avtryck i musik från Gudfadern och i ett originellt arr på Bye Bye Blackbird. Sjungs rättframt naturligt med rätt dos passion.

Pascal Schumacher – foto Markus Fägersten

Hänförs av innovativa löpningar över klaviaturen och uppdrivna nivån på samspelet, trots knapp tid för repande. Blir lekfullt i en sekvens, toppat av busig improvisation i ett outro. My Toots Toots heter en av det knippe nya låtar Svensson skrivit. Ett förstklassigt alster roterandes kring omvälvande dialog emellan piano och vibrafon. Gör vågen för Morten Lunds spel på cymbaler. Blir begeistrad i drömskt inbäddat tema exekverat på trio featuring Schumacher. Låt tillägnad Ardy Strüwer framförs kongenialt nog i dennes anda. Inspirerade musiker tar tillfället i akt att på ett magnifikt sätt agera lustfyllda upptågsmakare. Lika stimulerande som underhållande! Tolstoy som ivrigt väntat i kulisserna gör succé en andra gång. Hinner tyvärr bara höra en timme av en alldeles lysande tillställning (förhoppningsvis inspelad av P2), eftersom ett framtidslöfte bjudit in till konsert som överlappar i programmet.

Tolstoy – Svensson – foto Markus Fägersten

STELLA GUSTIN bildade sin kvartett på Skurup, befinner sig således i början på en formativ utbildningsperiod. Förutom henne själv vid sångmikrofonen består uppbackande grupp av Milos Lindegren på elpiano, trumslagaren Mattias Nyman samt Hilda Nordkvist på kontrabas. Rytmsektionen ingår också i konstellation med Alicia Lindberg. Får möjlighet att höra cirka 35 minuter av en synnerligen behaglig utomhuskonsert ingående Next Generation-serien. Talangfulla tjejen jag endast hört flyktigt på jam har tekniskt sett redan kommit långt. Tonhöjd, frasering och omfång imponerar. Glädjen i att sjunga förmedlas, vad det verkar, utan ansträngning.

foto Anna Rylander

Oavsett om snabba nummer eller ballader framförs framgår att de lärt sig hantverket. Pianistens kunnande sticker ut. Fängslande repertoar lanseras, med standards signerade Nancy Wilson, Oscar Peterson, Carmen McRae med flera. ´I´ve Never Been In Love Before (Peterson) har omarbetats finurligt av Gustin. Med berättigat självförtroende ger hon sig ut i scat-land, imiterar förebilder med benäget bistånd från rytmsektionen. I avancerade, upphetsande takter behöver färg bekännas, vilket görs obehindrat. Pianotrion som enhet öser på i lämpliga stick. Förbluffas över standarden på sången. Finns en skärpa och ett driv som borgar för en ljus framtid, för en 21-åring, som äger en publikfriande framtoning. Utmaningen framöver består i att odla fram en egen röst, ett självständigt. uttryck.

foto Markus Fägersten

Konserten ”Americana” av GRÈGOIRE MARET, ROMAIN COLLIN och MARTIN SEWELL är en hyllning till roots-musik och dess förgreningar. Ett tvärsnitt av folkmusik, country, blues, gospel och dylikt baserat på ett album med de två förstnämnda plus Bill Frisell. Maret klassificeras av instrumentkollegan Filip Jers som världsledande på munspel, har musicerat med åtskilliga stjärnor. Utgör på Ystad Teater lodlinjen i en omgivning bestående av den franske pianovisionären Romain Collin och sparsmakade gitarristen Martin Sewell, den senare med flera utomordentligt meriterande samarbeten i sitt cv. Trots avsaknad av försynt rytminstrument (skivan innehåller trummor) och igenkännbara sofistikerade covers, kvarstår faktum. ”Americana” erbjuder en lika delikat som rogivande stund. Absolut koncentration är visserligen en förutsättning. Och soundet är förtrollande vackert!

Låtar av Bill Frisell anger tonen initialt. Munspelande Maret är en ekvilibrist vars mål är att skildra stämningar, förmedla bilder och ett hudlöst tilltal. Vilar en slags andlighet över majoriteten ackordföljder. Långsamt framåtskridande framkallar fridfulla tillstånd. Omsorgsfulle Sewell, som sägs vara förbunden med Cassandra Wilson, växlar klokt mellan att spela akustisk och elektrisk gitarr, vid ett tillfälle slide. Trions vemod skänker styrka, underligt nog. Påminner om sånger av exempelvis Randy Newman, Townes van Zandt, Rickie Lee Jones och Gillian Welch. Väldigt ovanligt att man väljer att framföra den sortens själfulla berättande instrumentalt, bortsett från Collins nynnande.

foto Markus Fägersten

I fjärde låten uppstår svåröverträffad magi, kusligt exakt pausering. Förvisso har munspelet en dominant ställning, men pianisten får möjlighet till utsökta broderier inklusive delikata solon, besitter en ljuvlig touch. Och Martin Sewell beter sig så diskret, ändå distinkt, att dennes bedrifter gör outplånligt avtryck. Stillsam akustisk passage avlöses av lika vackert, slingrande vibrato. En loopad sekvens förstärker fint.

Mot slutet bryts förtrollningen när musiken ystert rullar fram. Överraskande piggt beat då pianist och gitarrist plockar åt sig ackord. Vi undfägnas soundtrack ur One Upon A Time In The West / Harmonica (E. Morricone), vilka skiljer sig markant från originalen. Fast ikoniska undertrycket från filmens nyckelscen identifieras, trots radikal transformation. Temats spänningsbärande anstrykning kreeras mästerligt av Maret med munspel i världsklass. Bergtagen publik lyssnar som en gemensam kropp.

foto Harri Paavolainen

BENGAN JANSON, LINDA PETTERSSON & LARS ERICSSON genomför i Klosterkyrkan ett finstämt visprogram på en bädd av kammarjazz betitlat ”Personligt”. Här finns en extraordinär akustik perfekt för dylik musik, vilket framhålls. Prisbelönte dragspelaren Jansson har jag, om jag inte missminner mig, sett på både Vis- och Jazzdagar i Falkenberg, varav en gång hos Östen med resten. Lika genreöverskridande basist och mycket respekterade vokalisten (röst influerad av Alice Babs), har råkat gå under radarn. Pettersson ackompanjeras av en sättning som får anses vara udda, givetvis i oklanderlig förening. Vissa låtar sjungs på duo eller på egen hand av spelmannen som presenterar materialet.

Omgående planteras insiktsfullt visornas kärna. Bedårande sommarvals spetsas med utomordentligt stick, följs upp av makalöst suggestiva, repetitiva takter. Linda och Bengan tar sig på ett förtjusande vis an ett nummer ur Swe-Danes repertoar. Tolkar också Taube på duo. Dragspelsvirtuosens fabulösa teknik präglar komposition av Richard Galliano, i vilken entusiastisk publik njuter av tango i halsbrytande tempo. Linda kompletterar genom att nynna. Det är lustfylld kammarjazz i sin prydno och sångerskans storhet rör vid åhörarnas hjärtan.

foto Harri Paavolainen

Lars Ericsson alternerar effektfullt mellan kontrabas och Höfner-bas, har en läcker ton stundtals påminnande om stilbildande geniet Jaco, något som märks specifikt i exempelvis Summertime. Ett instrumentalt krön är den vals i New Orleans-stuk som vi fick veta framfördes på Sven Tumbas begravning. Andra förträffliga alster utan sång är snabb låt dedikerad till Sivuca och kända dragspelslåten i extranumret med walking-lir på bas. Den kvinnliga stämman firar ljuva triumfer när Bye Bye Blackbird kuggas i en naken interpretation av Blackbird (McCartney).

Låtar av Östen Warnerbring, Henry Mancini (Moon River) och tungvrickande vändningar i Dean Martins signaturmelodi ska också framhållas. Reagerar med ilningar av gåshud vid flera tillfällen, bland annat i en duett som artar sig till en ”snyftare”, där kristallklar röst kan liknas vid Crystal Gayle. En orsak till att kyrkokonserten ändå inte bedöms som fulländad, är att Bengan Jansson, i för hög utsträckning ägnar sig åt att sjunga.

foto Harri Paavolainen

Sista kvällskonserten skimrar i icke-västerländskt tonspråk i form av ANOUAR BRAHEM QUARTET. Den är centrerad kring dess ledare från Tunisien på orientalisk luta benämnd oud och som gett ut 13 album på ECM. Det för våra öron ovana instrumentet inramas av tyske Klaus Gesing på basklarinett och sopransax, Khaled Yassine från Libanon på två varianter av handtrumma (darbouka) samt Björn Meyer på sexsträngad elbas (som jag får en pratstund med under nattens jam). Gesing har medverkat på flera skivor med Norma Winstone och och Yassine har anlitats av Al Di Meola. Kvintettens sömlösa samspel resulterar inte i förutspått frosseri i introverta aktioner, även om det rör sig om stämningar och sound snarare än urskiljbara låtar.

Aningen klagande tonfall på basklarinett inleder, övriga faller in i en maximalt dröjande melodi. Är inte främmande för hur den korthalsade lutan låter, då jag är hyfsat förtrogen med Anders Hagbergs Melodic Melange. Utan att bli enformig om man lyssnar skärpt, är soundet ECM-stuk när det är som mest esoteriskt. Förförs av vad som händer på scen, även om jag inte känner sug till Brahems skivproduktion. Musiken genomgår oftast subtila förflyttningar, ibland i skepnad av omvälvande förändringar. Instrumentalisternas intima samförstånd och initiativtagarens kompositioner är fundament. Stimuleras av Intrikata och mjukt svävande klanger, inte olikt Oregon. Omsorgsfullt kombineras bas – diskant och trance-liknande beat med ofrånkomliga rörelser inåt.

foto Harri Paavolainen

Tredje stycket visar sig vara en romantisk fullträff i vilket huvudpersonen nynnar vagt melodin. Hajar till av ett sopransaxsolo det slår gnistor om, likaså över att rytmsektionen angenämt hetsar i glipor. Observerar att duktige Björn Meyer är i sitt esse, flow uppnås. I slutfasen på en komposition ökas tempot drastiskt genom trummande händer, intensitet som avlöses av tillbakalutad hållning. Eggande dynamik! Extranumret tar publiken med storm. Noterar upprymd en stampa-takten-låt med explicit beat.

Uppenbart att skickliga musiker underordnar sig, väver fascinerande samman ett specifikt tonspråk, härstammande från MENA-regionen. Ska poängteras att ljudet är fantastiskt, förstklassiga mikrofoner är exakt utplacerade.

Arkiverad under: Musik, Recension

WOW 2022 – Rapport från festival som satte publikrekord

16 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Lyckobringande trängsel i tältet – foto Peter Birgerstam

11-13/8 2022 i Slottsskogen, Göteborg

En svettig, stimmig och ”öronbedövande” musikfestival är till ända. WOW slog i år publikrekord med 50 000 unika besökare. Blev för min del sex fylliga recensioner. Arrangören Luger och besökarna hade osannolik tur med vädret, även om jag helst sökte mig till skugga. De vindstilla kvällarna i parken var en njutning. Andra år har yttre förhållanden ibland varit eländiga.

Riktade in mig på en rejäl måltid varje dag på vip – området. Dock, efter köerna andra dagen och en högvolyms- dj, lämnade jag festivalen i en paus för att sista dagen äta gott på Taverna Averna. På grund av värk och krampkänningar uppstod besvär av att stå upp länge. Hittade lyckligtvis bänk att sitta på till tre av recenserade konserter.

Stämningen var minst sagt positiv. Hörde från en polis utanför tjänsten att ordningsstörningar inte förekommit, enligt honom. Efter långa och trista pandemiperioden märktes ett uppdämt behov av gemensam glädje. Euforiskt omtumlande känsla rådde. I tältet var responsen några gånger extrem, resulterade i översvallande reaktioner som överträffade allt i den vägen.. Organisationen flöt exemplariskt. vi slapp missöden och förseningar. Alla volontärer och anlitade proffs ska ha stort tack för sina insatser.

Nick Cave tillhör kategorin det bästa jag någonsin upplevt på WOW – foto Peter Birgerstam

Kvalitén på ljudet är något man bävar för inför varje WOW. Tyvärr alltför sällan jag kunde harangera ansvariga i år. Ofta var det besvärande obalans, genom alldeles för mycket skärande. diskant. I denna upplaga kardinalfelet istället för mullrande bas, när jag på håll tog del av konserter

Årets line-up måste betraktas som tämligen blek på pappret. Remarkabelt då att en disparat rekordpublik lockades, publik i alla åldrar och olika kunskap, inte alls endast trendkänsliga kompisgäng. Många ser nog evenemanget som en happening, en folkfest i sig. Och på VIP-området träffade jag ungdomar i branschen mer intresserade av att festa än att se på band, vilket jag kan finna märkligt.

foto Peter Birgerstam

Vandrade ett par varv på festivalytan för att insupa den vänliga atmosfären. Passerade Höjden med sina podcasts i regi av Spotify, ravestället Dungen, uppbyggda utskänkningsställen, platserna för media och organisationer. Blev varken filmtittande eller Stay Out West. Hade planer på att besöka något ställe sista natten. Gav upp när jag utanför Nef insåg hur många festivalbesökare som ville in.

Anteckningsblocket dignar av impulser, från akter jag lyssnade på i olika utsträckning. Redovisar i korthet i kronologisk ordning. Hörde uppemot en halvtimme fram till slutet av vad som startade som ett sidoprojekt. Syftar på rosade trion BONNY LIGHT HORSEMAN. Tyckte om musiken, hur traditionella folksånger kombinerades med poppig approach. Man förlitade sig lite ensidigt enbart på stränginstrument. En skuffelse att ljudet var bedrövligt.

Amanda Bergman – foto Peter Birgerstam

Förflyttar mig till mittpunkten. Stannar till en liten stund för att höra vad som försiggår på Azalea. Där framförs reggae från KOFFEE och hennes elvamanna-band. Habilt från duktiga musiker, men inget som fäster. Tillbaka till Linné-tältet och BLACK COUNTRY, NEW ROAD. Hör sista 20 minuter av kvintetten, varav två är kvinnor. Stor variation på musiken, kändes lite ofokuserade. TALLEST MAN ON EARTH (Kristian Matsson) på gitarr har stor publik och föredömlig mix av akustiska och elektriska tongångar. Låtarna har definitivt substans. Han gästas av bland andra Amanda Bergman och på trumpet Stefan Sporsén. Energisk framtoning när stora känslor exponeras.

Hör sista halvtimmen av den psykedeliska rock AMASON ägnar sig åt frontade av briljanta Amanda Bergman. Också de har gäster, vilket egentligen är onödigt. Omväxlande färgformationer på backdroppen. Hos dem existerar som bekant ett fantasifullt överflöd av klaviaturinstrument, vilka skapar grooviga, smarta låtar. Far stundtals iväg i drömska partier. Ger mersmak!

foto Peter Birgerstam

Ser så gott som hela spelningen med ARAB STRAP, ett av få musikaliskt halvstökiga indie-band på WOW. Inte lyssnat på dem ordentligt tidigare även om jag hört talas om den skotska gruppen, vars verksamhet låg på is i sexton år. Noterar en fäbless för distade gitarrmönster, skitigt sound och noise, inte olikt My Bloody Valentine. Långsamt framvällande ackord och deklamerande sång prioriteras. Sången svävar oftast ovanpå en atmosfärisk ljudmatta á la ett mer extrovert Dinosaur Jr. Utmärker sig också genom plötsliga stilbrott och dito outron, Och struktur ändras ibland radikalt, till och med inuti låtar. Inslagen av grovkornigt malande melodier med suggestiva beats pockar på ens uppmärksamhet. De långsamma stråken är en styrka hos en egensinnig grupp som lämnar oss med ”gött” sväng. Ljudåtergivningen återigen ett dystert ämne.

foto Peter Birgerstam

Även om jag förrättar ett par ärenden under konserten med ANE BRUN, uppfattar jag nästan allt hon och hennes liveband företar sig. Har tidigare hört flera konserter och recenserat från Music & Arts. Anmärkningsvärt hur mycket tyngre och tuffare hon förändrat musiken senaste decenniet. Numera är hon förtjust i elektroniska klanger. Registrerar att dubbla trumslagare anlitats samt fyra ytterligare ädla musiker – Johan Lindström, Martin Hederos, Lovisa Samuelsson samt Felisia Westberg. Helt makalöst att norsk-svenskan har sådan aura att upptagna celebriteter dras till henne. Blir mest nytt material jämte någon gammal dänga. Som en tjatig följetong fortsätter trasslet med ljudet för oss som inte är nära scen. Ane Bruns röst framställs alldeles för gällt och ibland mullrar basen. I två avslutande låtars udda taktarter, uppstår angenäm öppning genom fräcka rörelser. Musikerna ges utrymme att prägla soundet. Martin Hederos och Johan Lindström briljerar. Spännande avslutning på en konsert jag hoppades mer på.

foto Peter Birgerstam

MWUANA kallar sig en lite kaxig rappare från Stockholm som också behärskar att kombinera hip hop med r& b, ibland med med reggae-vibe. Mycket av vad han gör fungerar idealiskt som klubbmusik. Förfogar över fem musiker, två på kör och dansare. Som seden påbjuder för genren har Mwuana sett till att åtskilliga gäster delar scen, i bidrag där de toastar och dylikt. Ensam är en hit som stått sig, kryddas med västafrikanska rytmer. Gillar vad jag hör under en stund. Att jag blir kvar längre än jag avsett, beror också på att ljudet är tillfredsställande. Tar mig till Linné och försjunker ett tag i ALDOUS HARDING. Helt okej kvintett men berör inte nämnvärt.

BRIGHT EYES lider av överdrivet desperat tonfall och oskön skrikig sång. Hörde endast början eftersom detta inte var min bag, åtminstone inte live. Hör böljande frenesi, mer kvidande indie än nyanserad americana. Jag fick ingen kläm på det röjiga soundet. Och tyvärr drabbades de av tekniska problem, glapp som fick sångaren att svära friskt. I väntan på Thåström såg jag slutet på showen med DAVE, hajpat stjärnskott på den brittiska r & b -scenen. Inte alls oävet men min koncentration var inte påkopplad. Här och under andra akter var det populärt med glittriga konfettibomber.

K-bloggens medarbetare på WOW – skribenten och fotografen Hallberg/ Birgerstam

Under tre intensiva dygn tillsammans med en myllrande människomassa möter man en handfull vänner och nya bekantskaper. Mötte varken PO Tidholm (DN), komikern Per Andersson eller Emil Jensen (gäst på mitt 50-års kalas, Såg dem däremot på nära håll. Utbytte naturligtvis lite åsikter med kollegor i presscentret. Lärde känna en ljudtekniker på SR i pensionsåldern som liksom undertecknad behövde vila öronen emellanåt. Mest stimulerande stund bortom musiken inträffade då Jan Gradvall i samspråk med Marcus Larsson (AB) vänder sig till mig och frågar om vi känner varandra. Nu checkar jag ut även i skrivandet från en minst sagt händelserik folkfest. Topp 5: 1. Nick Cave & The Bad Seeds 2. Tame Impala 3. Herbie Hancock 4. Daniela Rathana 5 Thåström.

Arkiverad under: Krönikor, Musik

WOW 2022/ Thåström – Översköljd av sedvanlig intensitet

15 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foton Peter Birgerstam

4

13/8 2022 – Flamingo

Har sedan 2015 tre gånger recenserat Thåström live i genomgående lyriska ordalag, dessutom utdelat maxpoäng till livealbumet Klockan två på natten, öppet fönster (med inspelningar från en de konserter som åsyftas). Kände därför ingen uttalad upphetsning när jag ånyo fick chansen att avge mina omdömen, när Thåström avrundar WOW, som i det osannolikt fördelaktiga vädret noterade rekordpublik.

Nyheterna bestod denna gång av släpp härom året av nytt studioalbum samt att nytt band formerats. Råkade få en pratstund med opinionsbildare/ ”makthavare” Jan Gradvall tidigare på kvällen, som ju är en av ytterst få som på senare år intervjuat skygge Thåström. Sa då då något i stil med att jag svepts med, känt mig indragen på senare års konserter, vilket han ansåg vara en träffande beskrivning.

Eftersom det är lika respektlöst av den hyllade artisten som av recensenter, att inte nämna hans musiker vill jag omgående lista vem som gör vad. Thåströms närmsta medarbetare numera är klaviaturspelande medproducenten Niklas Hellberg. Övriga heter på keyboards Stefan Brisland, Eddie Nyström på gitarr, Henrik Nilsson på bas samt trumslagare Per Eklund. Hittar inga uppgifter om vem som i vissa låtar trakterade fiol. Dessa handplockade musiker tillhör inte kadern jag har hyfsad koll på.

Ljusdesignen genomförs med kreativ omsorg. En i stora stycken obevekligt intensiv tillställning pågår inklusive inplanerade extranummer i närmare hundra minuter. Kan undra hur noviser i publiken tar emot det infernaliska trycket från scen, en inställning punkrörelsens forna centralgestalt vidmakthållit live. Tillåter mig att sticka ut hakan här. Varför inte vara cool och hålla tillbaka uttrycket mer, istället för att gasa på? När det dras ut på stavelser och bandet manglar slår man nästan knut på sig.

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce fungerar förträffligt som öppningslåt. Det är gnissligt, kompakt och frejdigt med fullt ställ. Kan kategoriserar som frosseri i gnissel genom distad gitarr och vinande syntar. Vi kommer inte undan den furiösa attityden. Det visuella förstärker denna och andra alsters emotionella utformning. Ljudet håller oftast hög standard om än lite grötigt vissa moment, vilket kan bero på att det bitvis gjorts avsiktligt smutsigt. Pulsen är inledningsvis som man förutsett stadigt hård, väldigt hårt markerad.

Kan fastställas att de fem nya låtarna passar utmärkt in i övrig repertoar. Fäster mig vid snabbt och smittsamt beat i Ungefär så här. Av ”gamla godingar” levereras övertygande versioner från Imperiet-periodens Blå himlen blues och Kriget med mig själv. Dessutom en nöjaktig Märk hur vår skugga (vars kontrabasist på visans inspelning jag faktiskt träffade på jazzklubb för inte så många år sedan). I två av extranumren gästar Titiyo, vars svalt sensuella stämma tillför ytterligare dimension på främst Papperstunna väggar.

Hög tid att uttala sig om sången. Har inte ansett att den utgjort någon belastning i mina tidigare recensioner, absolut inte. Men nu blir jag stundtals betänksam. Thåström gillar att förse sin ofta knarrigt raspiga sång med skrikiga utfall. Emellan det sjungna påminner lätena om onödiga primalskrik, som om han behöver få trycket att lätta. Känns ansträngt och blir i längden tröttsamt. Karismatiska stämband drar gärna ut på stavelser, varvat med reciterande pratsång utifrån episkt tillbakablickande i mer eller mindre nostalgisk anda. Det senare fungerar dock väl i motsats till fäblessen för att få ur sig skrik. Har blivit ett signum senaste decenniet.

Med smattrande trummönster inleds Beväpna dig med vingar, ett odiskutabelt krön. Basist Henrik Nilsson tar täten med ödesmättat, suggestivt anslag. Den första av flera vindlande, berättande texter stegras sofistikerat, från avvägda pianoackord till fräsande figurer på Eddie Nyströms gitarr. Stor framgång nås med Kriget med mig själv som lanseras som glad-pop.

Tror Thåström hade tjänat på att inte vara så sluten, även om fansen är vana vid dennes sceniska natur utan självironiska tendenser. Efter ungefär en timma inställer sig oväntade tvivel. Är det för bombastiskt? Tar man i för mycket med en ursinnig besatthet? En anledning till tankarnas upphov är sannolikt nya bandet. De behärskar hantverket, men saknar stundtals förmågan att kreera den samverkan och de soloinsatser som Ossler, Ivarsson, Hernestam med flera var kapabla till. Har tidvis vissa problem att tillgodogöra mig detta brett anlagda gig, inte minst på grund av sång i för högt tonläge.

Å ena sidan, å andra sidan-mentalitet infinner sig. Innan Tiiyo kallas in på scen blir deten maximalt energisk Alltid va på väg. Den går hem hos mig och övrig publik. Vettigt nog avrundas med mer naket sound i ett knippe låtar. Vi lämnas med titellåten från senaste skivan, en stämningsfull vacker ballad.

Obs fotograf Peter Birgerstam!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in