Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Nu har andra spåret släppts från iamamiwhoami’s kommande album Be Here Soon. Låten heter “Canyon” och gästas av Lars Winnerbäck. Alla låtar knyts ihop i ett visuellt narrativ som berättas genom en videoserie i tio avsnitt.
Fibes, Oh Fibes! släppte en ny singel, Pathetic, nyligen. Nu har videon till singeln kommit.
I Fibes. Oh Fibes! video till ”Pathetic” dansarThomas som om man är sedd utan att någon ser.
Ett pressmail berättar:
Videon är ett nedslag mitt i en vardag. En vardag som tar en oväntad vändning genom dans. När Fibes, Oh Fibes! frågade Thomas, mannen i videon, om han ville pryda omslaget för deras nya singel blev det början på en historia om att dansa som om man är sedd utan att någon ser.
Thomas hälsar:
”Hej, jag heter Thomas. För en månad sedan visste jag inte att jag vågade dansa. Sist jag vågade var på mitt eget bröllop 1993.”
Gatenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg
31/3 2022
Amanda Andréas är en initiativrik kvinna i yngre medelåldern. Med en bakgrund i teaterns värld har hon senaste åren etablerat sig som sångerska och låtskrivare, inom den sorts visa vilken live vetter åt det charmigt popösiga eller jazziga. För cirka tre år sedan släpptes skivan Som havet som väckte berättigad uppståndelse. Har skrivit om hennes flera gånger i Kulturbloggen. I år är hon aktuell bland annat med Barbro Hörberg-program och medverkar (även skrivit musik) i lyckad föreställning om Ester Blenda Nordström.
Senast sjösatta projekt kallas Amandas Ateljé. En exklusiv publik bjuds då in till soaré i Gatenhielmska huset, ett 1700-tals hus där interiören antingen är i original eller pietetsfullt restaurerad. Denna kreativa miljö är för närvarande Andréas skrivarsalong. På nedervåningen pågick en grönskande utställning av Ida Gudmundsson att sjunka in i. Och på övervåningen finns ett rum med piano, passande för intima evenemang.
Totta hade Bengan Blomgren som sin undergörare och vapendragare. Pernilla Andersson jobbar i princip alltid med Fredrik Rönnqvist. Motsvarande mirakelman i det här sammanhanget heter Erik Björksten (se foto ovan). Nu såg jag gitarrist Björksten samarbeta på scen med Andréas för ungefär åttonde gången. Efter att de gjort etthundrasjutton gig tillsammans kan ”the woman in charge” kosta på sig lyxen att spontant ändra i låtlistan.
En iakttagelse att notera är att han, trots att avståndet till den exklusiva publiken uppgår till cirka fem meter, bullat upp med massa inkopplade sladdar och pedaler. Björksten är noga med detaljer, månar om att få fram exakt avpassat sound genom sina effektboxar.
Vi serveras omkring ett dussin låtar, varav två från sprillans färsk skiva av Malin Wättring betitlad Songs Of Wounds And Healing. Omslaget har Amanda gjort inklusive fotoarbete plus filmat. Dessutom intervjuas Wättring av sin väninna, föreståndaren för ateljén. Till gitarrspel från Erik Björksten på akustisk gitarr som oftast får stå tillbaka för elförstärkt modell, sjunger Amanda Andréas. Låter sig ledsagas av egenkomponerade melodier från pianist Amanda Andreas.
Duon framför i första avdelningen exempelvis Om jag skulle nöja mig, Snuddande nära samt en dikt av Barbro Hörberg; skänkt av en bror till henne, vars ord Amanda respektfullt klätt i musikalisk skrud. Visorna är som regel schvungfyllda med kluriga texter, ibland eftertänksamma. Björksten målar med välavvägda ackord.
Om vad Amanda & Erik ägnar sig åt känns mysigt välbekant även när nytt material lanseras, kan inte det samma sägas i fallet Malin Wättring. Hon har umgåtts med Amanda sedan högstadiet i Lerum då en saxofonist behövdes för Summertime. Ingår också i mån av tid i Amandas band. Jag har i egenskap av jazzrecensent skrivit om ett par av hennes många bedrifter, i en genre hon rönt stor uppskattning oavsett om det handlat om egen kvartett, oktett, medverkan i andra grupper eller att komponera för Bohuslän Big Band.
Emellertid kommer en ny sida ut i och med nya skivsläppet. Genom att bejaka punkig attityd och en förebild som den tidige P.J Harvey (andra angivna referenser är grungerockarna Soundgarden och Pearl Jam jämte Björk) jämte taggigt, osminkat sound, berättas om sexuella övergrepp med kompromisslös urkraft. Övergrepp hon blev utsatt för i uppväxten utanför familjen. Med patos sjungs två låtar till eget ackompanjemang på distad gitarr. Kändes lika ovant som berörande! I intervjun menar hon att det rockiga formatet med vers-refräng-brygga kändes befriande fyrkantigt. Vidare avslöjas hur intresset för att spela instrument startade i barndomen och hur hon går till väga när låtar blir till. ”Hon gör aldrig något halvdant” hävdade intervjuande väninnan.
I avslutande delen får vi njuta av en premiärmelodi feat. Björksten med extra schwung, vars slutliga utformning inte spikats. Vidare sången Lågan från föreställningen Bansai, skönt sentimentala Hymn La Amore (Piaf) samt hitten Vad är vi nu?
Håll utkik efter fler trevliga sammankomster med Göteborgskonstnärer i Amandas Ateljé. De spännande gäster det hintades om är samtliga kvinnor, vilket synes symtomatiskt. När Amanda Andreas väljer att sjunga andras sånger, är det så gott som alltid egna könet som prioriteras.
Vauxhall på Contrast Public House i Göteborg
28/3 2022
Sex måndagskvällar under lika många månader har verksamhetsledaren för Göteborg Jazz Orchestra hållit igång ett mycket vitalt sidoprojekt. Genom att botanisera i Miles Davis omfattande katalog utmanade trumpetaren Mats Eklund sig själv. Muskler spändes framgångsrikt i krogmiljö tillsammans med musikerkamrater i närheten. Jag har har haft förmånen att lyssna på flera av dessa liveevent, från uttolkarna av en geniförklarad banbrytare som sägs ha förändrat modern musikhistoria minst ett par gånger. Eftersom tid läggs på att dokumentera, kan slutsatsen inte bli annan än att detta var riktigt bra gjort Vad öronen registrerade blev till stor förnöjelse, fick mig att tänka bort elände och vansinnigheter nationellt och globalt.
Tror att altsaxofonist August Eriksson och kontrabasist Olli Rantala deltog varje spelning. Utöver den trojkan förekom bland andra trumslagarna Martina Almgren och Johan Birgenius jämte David Eckerstein på klaviatur. När den kronologiskt upplagda serien avrundas, flankeras innersta kretsen av inga mindre än David Bäck, vars keyboard innehöll karaktäristiska harmonier från Miles sista period och Ossian Ward, vars trumspel både bottnar i hiphop och jazz; ibland utsträckt till poppiga tongångar. Så gott som samtliga uppräknade musiker har förekommit i Göteborg Jazz Orchestra.
Jag är förhållandevis förtrogen med Miles Davis 80-tal när han återigen blev stilbildare. Då utvecklades ett svävande rakt beat, suggestivt innovativa rytmer samt live extensiva solon på improviserad grund. Vad beträffar ifrågasatt konstnärliga kvalité från främst jazzpoliser, blir mitt genmäle ”couldn´t care less”. Anledningen stavas magi, det tillstånd ytterst få konstnärer uppnår, framför allt inte regelbundet.
Anger den noga framtagna repertoaren denna afton inför en fåtalig publik. Man börjar med suggestivt upphetsande Jean-Pierre som finns i två versioner på dubbelalbumet We Want Miles (en guldklimp i min samling). Kul kuriosa är att jag hörde låten med Bill Evans i Ystad för ett par år sedan, samme saxofonist som medverkar på nämnda liveskiva och som gör anspråk på att ha bidragit med idéer till kompositionen. Vidare framförs den trollbindande megahit som är titellåt på Tutu från 1986 och Cindy Lauper´s popballad Time After Time från en vinyl jag äger betitlad You´re Under Arrest.. Sist nämnda emotionella höjdare är ett kraftprov för varje trumpetare. Mats Eklunds sordinerade instrument gör den rättvisa.
Musikerna får ta plats. Därför görs endast fem låtar, vilka formar sig till en exposé över nästan en egen genre. Fokus vandrar runt mellan duktiga solister som förenas i läckra teman. Mystery, öppningsspåret från postumt utgivna Doo-Bop hade jag inte koll på. Här finns otvetydigt revolutionerande hiphop-influenser. Min kropp diggar oemotståndligt sväng i udda taktarter, något som rytmsektionen med Ossian Ward i täten skönt frossar i. Kvintetten avrundar med ett pionjärverk, en i original tolv minuter lång titellåt från 1968. Filles De Kilimanjaro lanserar då både bruket av elpiano och elbas.
David Bäck som med Bäck Brothers Jazz Tivoli och World Music Culture Club förgyllt många ställen i Göteborg under årens lopp, hade väl förspänt tack vare stommen av Miles-harmonier i sitt Nord-keyboard. Genom inspirerat musicerande präglade han på ett utsökt sätt konserten på Vauxhall, garnerade melodier lika angenämt som fräckt. Visste inte han var en sådan hejare på dylika tongångar.
Lika trevlig injektion av det mer förväntade slaget utgjorde Ossian Ward sprungen ur en renommerad musikerfamilj. Uppenbarligen trivdes han i sin betydelsefulla position oavsett om det handlade om groove, prydligt beat eller tajmade trioler. Olli Rantala hade fullt upp. Löste lite i skymundan sina uppgifter strålande. Klokt att elbasist inte anlitats, eftersom volymen skulle kunnat innebära obalans. Möjligen saknades en självständig gitarrist, ett instrument Miles värdesatte högt från Bitches Brew och framåt.
De båda blåsarna skötte sig förstås till belåtenhet. Utan att dominera behärskar de vad de företar sig. På fotot ovan syns förresten saxofonisten John Nilsson, av den anledningen att han tjusigt jammade efter konserten, bland annat i Freddie Freeloader från milstolpen (göteborgsvitsigt, eller hur?) Kind Of Blue.
Att jag kunde leva mig in i de fyra konserter jag sett med Miles Davis och stjärnspäckad sättning är ett kvitto på att man med begränsade resurser lyckades galant. Blev rörd över att live få ett specifikt sound återskapat, som haft så stor inverkan på mitt välbefinnande.
Lustigt nog skedde min första resa till Miles-konsert när jag i mitten på 80-talet jobbade på Göteborgs Auktionsverk, beläget tvärs över krogen Contrast. Bilade då till Lund fram och tillbaka en söndag, vilket blev ett minne för livet. Har vidare sett Miles två gånger i Holland och på Gröna Lund -87 när artistchef Ove Hahns arm sträcktes upp i luften av maestro, efter att tillstånd getts om ytterligare speltid varvid attraktioner stoppades. Nämnde för Ossian Ward efteråt att jag sett två versioner av Driving Miles på Stadsteatern, varav den större med Sven Wollter recenserades.
Reeperbahn och Motoboy gör spelning tillsammans på Mosebacketerassen i Stockholm för att hylla Olle Ljungström. Den 27 augusti spelar Reeperbahn feat Motoboy på Mosebacketerrassen i Stockholm.
Ett pressmeddelande berättar:
De har kallats ett av Sveriges mest mytomspunna punkband och deras historia spänner över drygt fyra decennier. Mellan 1979 och 1984 hann Reeperbahn under ledning av Olle Ljungström och Dan Sundquist släppa fem inflytelserika album och bygga en hängiven publik. Sedan dess har bandmedlemmar kommit och gått, men musiken levt kvar och i omgångar blommat ut på nytt genom ett fåtal liveuppträdanden och återsläpp.
12 augusti 2021 kom bandet med den första nya musiken sedan albumet “Intriger” 1983, singeln “Vi som älskade dig så”. En hyllning till framlidna bandmedlemmen Olle Ljungström som skulle fyllt 60 år samma dag låten släpptes. Nu gör Reeperbahn en till exklusiv spelning i Stockholm efter succén på Cirkus i november 2021 och med sig har de även artisten Oskar ”Motoboy” Humlebo för att blåsa liv i Olle Ljungströms låtar.
