Vauxhall på Contrast Public House i Göteborg
28/3 2022
Sex måndagskvällar under lika många månader har verksamhetsledaren för Göteborg Jazz Orchestra hållit igång ett mycket vitalt sidoprojekt. Genom att botanisera i Miles Davis omfattande katalog utmanade trumpetaren Mats Eklund sig själv. Muskler spändes framgångsrikt i krogmiljö tillsammans med musikerkamrater i närheten. Jag har har haft förmånen att lyssna på flera av dessa liveevent, från uttolkarna av en geniförklarad banbrytare som sägs ha förändrat modern musikhistoria minst ett par gånger. Eftersom tid läggs på att dokumentera, kan slutsatsen inte bli annan än att detta var riktigt bra gjort Vad öronen registrerade blev till stor förnöjelse, fick mig att tänka bort elände och vansinnigheter nationellt och globalt.
Tror att altsaxofonist August Eriksson och kontrabasist Olli Rantala deltog varje spelning. Utöver den trojkan förekom bland andra trumslagarna Martina Almgren och Johan Birgenius jämte David Eckerstein på klaviatur. När den kronologiskt upplagda serien avrundas, flankeras innersta kretsen av inga mindre än David Bäck, vars keyboard innehöll karaktäristiska harmonier från Miles sista period och Ossian Ward, vars trumspel både bottnar i hiphop och jazz; ibland utsträckt till poppiga tongångar. Så gott som samtliga uppräknade musiker har förekommit i Göteborg Jazz Orchestra.
Jag är förhållandevis förtrogen med Miles Davis 80-tal när han återigen blev stilbildare. Då utvecklades ett svävande rakt beat, suggestivt innovativa rytmer samt live extensiva solon på improviserad grund. Vad beträffar ifrågasatt konstnärliga kvalité från främst jazzpoliser, blir mitt genmäle ”couldn´t care less”. Anledningen stavas magi, det tillstånd ytterst få konstnärer uppnår, framför allt inte regelbundet.
Anger den noga framtagna repertoaren denna afton inför en fåtalig publik. Man börjar med suggestivt upphetsande Jean-Pierre som finns i två versioner på dubbelalbumet We Want Miles (en guldklimp i min samling). Kul kuriosa är att jag hörde låten med Bill Evans i Ystad för ett par år sedan, samme saxofonist som medverkar på nämnda liveskiva och som gör anspråk på att ha bidragit med idéer till kompositionen. Vidare framförs den trollbindande megahit som är titellåt på Tutu från 1986 och Cindy Lauper´s popballad Time After Time från en vinyl jag äger betitlad You´re Under Arrest.. Sist nämnda emotionella höjdare är ett kraftprov för varje trumpetare. Mats Eklunds sordinerade instrument gör den rättvisa.
Musikerna får ta plats. Därför görs endast fem låtar, vilka formar sig till en exposé över nästan en egen genre. Fokus vandrar runt mellan duktiga solister som förenas i läckra teman. Mystery, öppningsspåret från postumt utgivna Doo-Bop hade jag inte koll på. Här finns otvetydigt revolutionerande hiphop-influenser. Min kropp diggar oemotståndligt sväng i udda taktarter, något som rytmsektionen med Ossian Ward i täten skönt frossar i. Kvintetten avrundar med ett pionjärverk, en i original tolv minuter lång titellåt från 1968. Filles De Kilimanjaro lanserar då både bruket av elpiano och elbas.
David Bäck som med Bäck Brothers Jazz Tivoli och World Music Culture Club förgyllt många ställen i Göteborg under årens lopp, hade väl förspänt tack vare stommen av Miles-harmonier i sitt Nord-keyboard. Genom inspirerat musicerande präglade han på ett utsökt sätt konserten på Vauxhall, garnerade melodier lika angenämt som fräckt. Visste inte han var en sådan hejare på dylika tongångar.
Lika trevlig injektion av det mer förväntade slaget utgjorde Ossian Ward sprungen ur en renommerad musikerfamilj. Uppenbarligen trivdes han i sin betydelsefulla position oavsett om det handlade om groove, prydligt beat eller tajmade trioler. Olli Rantala hade fullt upp. Löste lite i skymundan sina uppgifter strålande. Klokt att elbasist inte anlitats, eftersom volymen skulle kunnat innebära obalans. Möjligen saknades en självständig gitarrist, ett instrument Miles värdesatte högt från Bitches Brew och framåt.
De båda blåsarna skötte sig förstås till belåtenhet. Utan att dominera behärskar de vad de företar sig. På fotot ovan syns förresten saxofonisten John Nilsson, av den anledningen att han tjusigt jammade efter konserten, bland annat i Freddie Freeloader från milstolpen (göteborgsvitsigt, eller hur?) Kind Of Blue.
Att jag kunde leva mig in i de fyra konserter jag sett med Miles Davis och stjärnspäckad sättning är ett kvitto på att man med begränsade resurser lyckades galant. Blev rörd över att live få ett specifikt sound återskapat, som haft så stor inverkan på mitt välbefinnande.
Lustigt nog skedde min första resa till Miles-konsert när jag i mitten på 80-talet jobbade på Göteborgs Auktionsverk, beläget tvärs över krogen Contrast. Bilade då till Lund fram och tillbaka en söndag, vilket blev ett minne för livet. Har vidare sett Miles två gånger i Holland och på Gröna Lund -87 när artistchef Ove Hahns arm sträcktes upp i luften av maestro, efter att tillstånd getts om ytterligare speltid varvid attraktioner stoppades. Nämnde för Ossian Ward efteråt att jag sett två versioner av Driving Miles på Stadsteatern, varav den större med Sven Wollter recenserades.