• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

Spiritualized
Nytt album: Sweet Heart Sweet Light
Betyg 4
Release: 16 April

Jason Piece alias Spiritualized har haft olika epoker – och vi kan aldrig vara helt säkra på vad hans nästa album ska ha för inriktning. Han har haft tunga, ångestfyllda perioder med inte särskilt lättlyssnad progressiv rock och han har haft religiösa perioder med vackra gospelsånger. Fast vad han än släpper ifrån sig finns det en kärna som gör att vi känner att det är Spiritualized. Känner är nog rätt ord, för Spiritualizeds musik talar till alla känslor.

Hans sjunde studioalbum ”Sweet Heart Sweet Light” sammanfattar på något sätt alla hans epoker. Pressmeddelandet berättar att tiden sedan det kritikerrosade albumet ”Songs In A&E” från 2008 varit kantrat av svårigheter. Återhämtningen efter en dubbelsidig lunginflammation 2005 var en lång process, ett förlopp Spaceman skildrade på ”Songs In A&E”. Vägen tillbaka lät honom dock inte bara släppa det ovan nämnda albumet, utan möjliggjorde också en världsturné där Spiritualized framförde det omåttligt hyllade ”Ladies And Gentlemen… We Are Floating In Space” på båda sidor Atlanten. Inte långt därefter, efter att inspelningen av ”Sweet Heart Sweet Light” var färdigställd, insjuknade Spaceman igen. Sjukdomen som lämnade honom hemmabunden i över 6 månader spenderade Spaceman med att mixa det nyinspelade materialet.

Resultatet är en skiva som känns väldigt mycket Jason Piece, med en blandning av alla hans stilar, där är spacemusik, proggrock, psykedeliskt, brittpop, blues och gospelslingor. Det känns som en skiva där vi kommernärmare honom eftersom låtarna är inte så i detalj genomorkestrerade och de kvinnliga soulbakrösterna är inte lika betonade som i de senaste albumen.

Washington Post skriver om albumet

There’s nothing here that comes close to popcorn music — Pierce doesn’t do popcorn music — but by Spiritualized standards, “Sweet Heart” is almost accessible. Songs come in at reasonable lengths, and although most don’t have hooks, they’re almost conventionally structured, and anchored in way that keep them from floating off into the ether.

“Hey Jane” is eight-plus minutes of wobbly organ and a pinballing beat; it’s one of only a few songs that don’t make reference to Pierce’s health problems (which include double pneumonia and liver disease). “Sometimes I wish that I was dead,” he croons on the rollicking roots-rock-meets-space-opera “Little Girl,” because “only the living can feel the pain.” And that’s one of the happy songs. “I Am What I Am” represents the apotheosis of Pierce’s Americana aspirations. Co-written by blues legend Dr. John, it’s a stunner, a gospel song for the chillout tent.

Låtlistan:
Huh (intro)
Hey Jane
Little Girl
You Get What You Deserve
Too Late
Headin’ For The Top Now
Freedom
I Am What I Am
Mary
Life Is A Problem
So Long You Pretty Thing

Läs även andra bloggares åsikter om Spiritualized, skrivrecension, musik, brittpop, space, blues, proggrock, psykedeliskt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: blues, brittpop, Musik, proggrock, psykedeliskt, skrivrecension, space, Spiritualized

Drake på Globen

16 april, 2012 by Jonatan Södergren

Drake, Globen
Betyg: 3

Den publik som Drake lockar är förväntansfull, på gränsen till extatisk. Kanske beror det på att det är den kanadensiske stjärnans första spelning på svensk mark. Väl på scen visar han sig stundtals vara säkerheten själv, men det finns även stunder då det är svårt att säga exakt vad som försiggår. Vilket inte minst blir tydligt när ett något för långt publikfrieri mynnar ut i segment av Over My Dead Body.

Globen intas med en arsenal av självklara hits från såväl succédebuten Thank Me Later som fjolårets uppföljare Take Care. Turnén, som går under namnet Club Paradise Tour, tycks av kvällen att döma ha en smart scenshow som inte är alltför påkostad vilket annars ofta är fallet med stjärnor av den här kalibern. Musikaliskt rör det sig i gränslandet mellan hiphop och en rad olika genrer – däribland soul, R&B och electronica – vilket ger spelningen en imponerande bredd.

Många av kvällens höjdpunkter, såsom Crew Love och – sett till publikens reaktion – Take Care, fyras dock av i ett förhållandevis tidigt skede. Men varje gång Drake riskerar ett plattfall räddas han snabbt av publiken – åtminstone av de delar som inte är upptagna med att hålla upp sina mobiltelefoner – och det är en egenskap som räcker långt.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Drake, Globen, Take Care

John Oates på Hamburger Börs, recension och massor av bilder

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

John Oates
Hamburger Börs, Stocholm, 15 april 2012
Betyg 4

John Oates spelade för första gången som soloartist i Stockholm när han äntrade scenen på Hamburger Börs. Senast han spelade på svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga mörka hår, iklädd grå jeans och grå väst över grå tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och själv spelade han på halvakustisk gitarr i de första låtarna och växlade sedan mellan sin elgitarr.

Han lovade att överraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bjöd på en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. Första avdelningen var med RnB och först ut var låten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den följdes upp av en annan låt från samma album, låten ”When the Morning Comes”,
RnB-sektionen för kvällen avslutade han med en av de stora hitlåtarna från eran med ”Hall & Oates”, nämligen låten ”Maneater”.

Som ett litet mellanstick inför nästa sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny sång som ännu inte var inspelad på skiva, en skön countrysoulsång med titeln ”A Different Kind of Groove”.

Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som är skriven av John Denver men är mest känd med Peter, Paul & Mary.
Folkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry är inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den här klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
Han bjöd på en nyskriven låt till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framförde ensam, utan sitt band.
På sitt kommande album kommer han också att ha med låten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som är en av de sånger John Oates lyssnade på när han växte upp i en liten amerikansk småstad under sextiotalet.

Efter RNB och folk-kategorin följde funk-delen där han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven låt, inte den heller inspelad på skiva än: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
Funk är inte oväntat en avdelning som fungerar bra för John Oates och publiken tände till ordentligt till ragtimelåten och till en klassisk bluegrass-sång som i Oates variant med soul/blues.

Men sedan kom den avdelning som överraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
Vilken bluesröst han har. Oates annars soulkrämiga röst blev härligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godkänd höjdes flera snäpp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.

Sista delen av konserten, före extranumren, ägnades åt rock´n´roll, påstod han. Men John Oates rock´n´roll är minst lika mycket RnB och soul. Så är det. Publiken gillade det, verkade det som, och när extranumren blev några riktigt fartfyllda rocklåtar åt rockabillyhållet till var det många som tog sig förbi de framdukade borden och dansade framför scenen till bland annat ett svängig Chuck Berry-låt (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den heter.) Fullt ös var det – och behöver jag nämna att publiken som suttit vid bord reste sig för stående ovationer?

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om John Oates, recension, musik, Hamburger Börs, soul, RnB, blues

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Hamburger Börs, John Oates, Musik, Recension, rnb, Soul

Skivrecension: The Soundtrack of Our Lives – Throw it to the universe

16 april, 2012 by Redaktionen

Artist: The Soundtrack of Our Lives
Album: Throw it to the universe
Betyg: 4

Det här är ingen vanlig skivrecension. Det här är tack och hej till ett av Sveriges bästa och största band. Det är den sista skivan med The Soundtrack of Our Lives, vilka har blivit en institution i svensk musikhistoria. Men det finns ingen sorg över det, kanske en aning sentimentalitet bara. Bandmedlemmarna själva uttrycker det ganska ärligt när de säger att de helt enkelt är klara nu. Och det gör att min respekt för dem växer än mer. Och skivan låter faktiskt som ett fint och stilla farväl.

TSOOL är bandet som mognade fram ur spillrorna av det legendariska och galna Stooges-doftande Union Carbide Productions. De bytte punkigheten mot psykedelisk 60-talsrock, men behöll energin. Det, i kombination med en osviklig fingertoppskänsla för melodier, gav en omedelbar framgång som manifesterades i superhiten ”Instant repeater 99” som finns på ep:n Homo habilis blues och första fulländaren Welcome to the infant freebase, båda från 1996. Nu, 16 år och sex fullängdare senare, håller de samma klass på låtarna, men energin som fanns i början har bedarrat.

Jag minns en gång i mitten av 90-talet. Jag gick omkring på Bengans i Göteborg och hade en sån där dag i skivaffären med total idétorka. Plötsligt exploderar ”Galaxy Grammofone” i högtalarna och jag blir helt knäckt. Den nerven, pulsen, öset. Hela den ep:n får mig fortfarande på fall. Det har hänt ett par gånger sedan dess att de gjort låtar som är sådär bra. Detta avskedsalbum kanske inte har några sådana extrema toppar, men som album betraktat är det ett starkt album. Fast det är svårt att inte påverkas av vetskapen att detta är deras avsked. Albumets första låt avslutas också med samma parti som inleder ”Firmanent vacation” från första plattan, som en hälsning till det förflutna. Några av låtarna är dessutom gammalt material. Så nog är de medvetna om att det är ett sentimentalt avsked till en lång karriär. Men det gör inget. Låtarna blir bara extra fina.

Oavsett avskedets påvekan är detta ett album med flera bra låtar. Övervägande delen utgörs av lugna och finstämda låtar, några har till och med hymnvarning. Det är de låtarna som är bäst. Tänker man på låtarna som avsked får man nästan en tår i ögat, den kalibern är det på flera spår. Och det känns som en värdig och passande avslutning på en fantastisk musikalisk karriär.

Text: Tommy Lucassi

OBS Du har väl inte missat vår intervju med Ebbot, sångare i TSOOL? Han avslöjar att det kommer ytterligare ett album med bandet, förmodligen i höst. Läs intervjun här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Soundtrack of Our Lives, skivnytt, musik, TSOOL recension, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, skivnytt, skivrecension, The Soundtrack of Our Lives, TSOOL. recension

Konsertrecension: Den svenska björnstammen på Kulturbolaget Malmö

15 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Den svenska björnstammen
Plats: Kulturbolaget i Malmö
Betyg: 5

Ett hundratal förväntansfulla ungdomar står en aning utmattade efter förakten Panda Da Pandas dansanta uppträdande. Att kvällens huvudakt, Den svenska börnstammen, drar ut på sin entré gör spänningen i lokalen nästinill vidrörlig. En del börjar bli otåliga, knuffas för att komma längre fram, sjunger desperat ut låttexter av bandet, blir sedan tysta, får slut på samtalsämnen och stämningen blir en aning kvävd. Men, så händer något, som en räddning från himlen uppenbarar sig de unga männen som de flesta i publikhavet så innerligt tycker om på ett eller annat sätt. Så fort deras första låt strömmar ut ur högtalarna på KB fövandlas hela publiken till ett dansande hav av människor som lever för stunden och inte har någon morgondag inskriven i kalendern, även de som innan lite trött stått och småkonverserat om hur varmt det var i lokalen och hur sena bandet var.

Bandmedlemmarna i Den svenska björnstammen är energiska och sprider glädje som de alltid gör under sina konserter, ordet problem och dess innerbörd existerar helt enkelt inte när Björnstammen är i närheten. Med nya versioner av låtar som Dansmusik och Who’s that girl blir det aldrig en förutsagd stund under kvällen, och höjden av häpnad inträffar då en av sångarna, Åke Olofsson, först drar fram en elgitarr och sedan en fiol och spelar på dessa som förvånansvärt nog passar perfekt till den annars enbart elektroniska musiken. Det blir en skön kontrast som bryter av mot det vi annars är vana vid under en konsert med Den svenska björnstammen.

Sedan blir konserten plötsligt helt gjord av elektroniska hjälpmedel när kanske världens bästa elektroniska låt försätter hela lokalen i trans och tvingar varenda individ att hoppa upp och ner och förhindrar alla negativa tankar att nå ut till hjärnan. Det är en alldeles magisk känsla som alla någon gång borde uppleva. Dansen alla förlorar sig i kombinerat med de ihärdligt blixtrande ljusen leder till att man totalt släpper lös alla hämningar. Får en att tänka att ingenting annat i livet egentligen spelar någon roll. De spelar både gamla och nya låtar, dansar loss på den lilla scenen, sträcker ut sina händer mot de hängivna fansen längst fram och från olika hörn av publiken hörs flera ordbyten om de unga männens tilldragande utseenden.

Det är något med deras kanske spelade osäkra charm. Att de inte har upptäckt själva hur stora de faktiskt är. Att de hoppar runt på scenen i strumpor, t-shirt, blå shorts och en med söndriga mjukisbyxor. Det är något naivt och pojkaktigt över Den svenska björnstammen som får alla att bli galna och vilja dansa så mycket att de kommer att lida av outhärdlig träningsverk en vecka framöver.

Jag älskar det. Jag älskar dem. Jag älskade denna konserten och jag är säker på att majoriteten av den dansanta pubilken på Kulturbolaget känner precis som jag. Det är dumt, för jag vill vara ensam om att älska dessa män över hela, eller åtminståne halva, mitt hjärta. Men jag vet att jag är väldigt långt ifrån att vara ensam om det. Den svenska björnstammen är helt enkelt ett av Sveriges hetaste band just nu, och det är bara att inse det vare sig man vill eller inte.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturbolaget, Malmö, Den svenska björnstammen

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Den Svenska Björnstammen, Kulturbolaget, Malmö

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1197
  • Sida 1198
  • Sida 1199
  • Sida 1200
  • Sida 1201
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in