• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Mors dag-låtar – här är några och kom gärna med tips på fler

27 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Hårdrockare som Ozzy Osbourne och Metallica och skönsångare som Elvis och svenska artister som Britta Borg och Siw Malmqvist och Polar Prize-vinnare som Paul Simon och Bob Dylan – de har alla gjort det: sjungit om mammor.

När Sverige nu firar Mors dag den 27 maj 2012 är det väl på sin plats med några låtar på det temat. Håll till godo och fyll gärna på listan med att lämna kommentarer med tips på fler.

”Mama I´m Coming Home” med Ozzy

”Mama Said” med Metallica

”Mama” med Il Divo

”A Song For Mama” med Boys to men

”Dear Mama” med 2pac

”Mother” med John Lennon

”Mamma” med Kultiration

”Mama’s Boy” med Ramones

”Mothers Little Helper” med The Rolling Stones

”Ave Maria (Schubert)” med Pavarotti

‎”Thats allright Mama” Elvis Presley

”Mama Don’t You Cry” med Steelheart

”Mamma Mia” med Abba

”That’s All Right Ma, I’m Only Bleeding” med Bob Dylan

”Mama We’re All Crazee Now” med Slade

”Fat Mammy Brown” med Brita Borg

”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmqvist

”Mother and Child Reunion” med Paul Simon

Arkiverad under: Musik Taggad som: Mors dag

The Cure: Låtlista från turnépremiären

26 maj, 2012 by Jonatan Södergren

1992 släppte The Cure albumet Wish som innehöll deras största hit Friday I’m in Love. Tjugo år senare, på turnépremiären på Pink Pop-festivalen i Nederländerna, spelades 29 låtar varav 5 plockades från just Wish-skivan. På scen gästades The Cure av David Bowie-gitarristen Reeves Gabrels (är han med i bandet nu eller var det här bara en engångshändelse?) och låtlistan bjöd minst sagt på en del överraskningar – ta till exempel Bananafishbones, från den psykedeliska skivan The Top från 1984, som inte spelats live på år och dagar!

Den 15:e juni spelar The Cure på Hultsfred och med en setlist som denna önskar vi att vi var där nu (får man drömma så byter de visserligen ut Wrong Number mot A Letter to Elise och Sleep When I’m Dead mot The Caterpillar):

Plainsong
Pictures of You
High
The End of the World
Lovesong
Push
Inbetween Days
Just Like Heaven
From the Edge of the Deep Green Sea
The Hungry Ghost
Play for Today
A Forest
Bananafishbones
Lullaby
The Walk
Mint Car
Friday I’m in Love
Doing the Unstuck
Trust
Want
Wrong Number
One Hundred Years
Disintegration

Extranummer:
The Lovecats
Close to Me
Let’s Go to Bed
Sleep When I’m Dead
Why Can’t I Be You?
Boys Don’t Cry

Bilder från konserten hittar ni här.

Och så ett videoklipp från framförandet av Friday I’m in Love:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, låtlista, Pinkpop, The Cure

Musiktips: Nova Delai – kom ihåg att det var här du hörde henne först

26 maj, 2012 by Redaktionen

17-åriga Nova Delai från Malmö kan vara en ny svensk sensation. Nu har hon släpps sin debutsingel och första video.

Nova Delai skapar musik tillsammans med sin kusin John Alexis. Deras musik är influerad från olika kulturer och musikstilar.

Deras skivbolag berättar:
De vill inte att kärleken till att sjunga och skriva ska begränsa dem åt något håll. Just sången gör Nova Delai så särpräglad – hon besitter en röst som är både skör och bräcklig, som bestämd och stark. Nova Delai vet hur hon vill att musiken ska låta redan innan hon börjar skriva och hennes mål är att varje spår ska berätta något och hon hoppas att den som lyssnar ska känna budskapet hon vill förmedla.

Debutsingeln ”Slippering into sleep”.
Nova Delais webbplats
Nova Delai på Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om Nova Delai, Malmö, musik, musiktips, popmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Malmö, Musik, Musiktips, Nova Delai, Popmusik

Kulturbloggen möter Neil Strauss

26 maj, 2012 by Jonatan Södergren

Vid en tidpunkt kändes det som att Neil Strauss var en av världens mest lästa författare. Så fort man kom hem till någon verkade de äga en kopia av Spelet – ett självbiografiskt verk som handlade om journalisten Neil Strauss upplevelser av olika raggningsexperters tips och tricks om hur man raggar på bästa sätt. Nu är Neil Strauss aktuell med boken Alla älskar dig när du är död som ges ut i svensk översättning. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på ett kontor vid Gamla Stan.

Din nya bok heter Alla älskar dig när du är död och är en samling intervjuer?

Strauss: Det stämmer, men det är inga långa intervjuer. Jag gick igenom och transkriberade alla intervjuer jag gjort på nytt och valde ut de mest intressanta partierna. Som när Mötley Crüe blev arresterade och Vince Neil bara fortsatte föna sitt hår. På sätt och vis speglade det hans personlighet.

När väcktes ditt intresse för journalistik?

Strauss: Redan under min skolgång. Jag brukade trycka upp egna tidningar som jag delade ut bland klasskompisarna och när jag var elva år skrev jag en bok som jag skickade ut till mer eller mindre alla bokförlag utan att få något svar. Det lärde mig en viktig läxa: att acceptera avslag. Förresten, hur gammal är du?

22.

När jag var i din ålder intervjuade jag Led Zeppelin. Eller Jimmy Plage och Robert Plant närmare bestämt. Jag var så nervös att jag glömde sätta på inspelningsapparaten – och det var enda intervjun de gjorde i Nordamerika under den turnén.

Har du alltid hållit dig till musikjournalistik i första hand?

Strauss: Ja, eftersom musiker är mer intressanta än skådespelare. Som skådespelare måste du komma i tid till en inspelning, kanske för att vara regissören till lags, medan du som musiker från början tillåts vara odräglig och visa din autentiska sida. Ju mer självdestruktiv du är desto bättre.

En recension beskrev din bok som ”en skrämmande betraktelse över livet i USA”. Tycker du att det förekommer en uppdelning mellan amerikansk kultur och världskultur?

Strauss: Scenen i Sverige verkar vara väldigt lik den i Los Angeles vilket snarare tyder på förekomsten av universella värden vilka ligger i människans natur. Den här intervjun skulle lika gärna kunna ha ägt upp i Los Angeles eller Paris som i Stockholm. Folk läser skvallertidningar överallt och alla skvallertidningar handlar om samma saker: kändisar som överdoserar och kändisar som ligger med sina hushållerskor.

Vilka är i din mening dina mest minnesvärda intervjuer?

Strauss: Det kan ha varit när jag intervjuade Skrillex. Han hade aldrig gjort någon djupintervju tidigare. Jag fick följa med honom i ett par veckor och resultatet blev en helt ny historia som aldrig hade berättats tidigare. Sedan var det rätt speciellt när Courtney Love försökte få mig att snorta Kurt Cobains aska.

Herregud, varför då?

Strauss: Hon hände sig väl ensam och ville ha någon att sörja med – men jag gjorde det aldrig eftersom det kändes opassande. Dessutom ville jag inte bli hemsökt av Kurt Cobain.

När jag läser boken känns det som att det framgår rätt tydligt huruvida du gillar intervjuobjektet ifråga eller inte. Vilken roll spelar egentligen dina intryck för hur en artist framställs i boken?

Strauss. Jag försöker att hålla mina intryck utanför och låta personerna visa vilka de verkligen är. Jack White, vars musik jag verkligen älskar, visade sig exempelvis vara en person som är otrygg i sig själv vilket resulterade i att han framställdes på ett visst sätt. Målsättningen är att visa en personen såsom han eller hon verkligen är. Hur de är när de spenderar tid med sina närmsta.

Har du någon gång intervjuat någon du verkligen sett upp till?

Strauss: Genesis P-Orridge, en av min ungdoms största idoler, var den första artisten jag någonsin intervjuade. Jag var så nervös och han bara drev med mig under hela intervjun. Sedan var det med viss beundran jag intervjuade Chick Berry. Det var trots allt han som uppfann rocken. Vi kom däremot väldigt bra överens – även om han trots en ålder på 83 år enbart pratade om sex.

Finns det några artister du inte intervjuat som du skulle vilja intervjua?

Strauss: Huruvida jag vill intervjua en artist eller inte beror egentligen inte på vad jag faktiskt tycker om musiken. Ratatat och Band of Horses till exempel – jag älskar deras musik men är inte så intresserad av deras personligheter. Jag skulle vilja intervjua Jack Nicholson. Eller Michael Jackson när han var i livet. Jag vill veta vad som gör dem så framgångsrika.

Vad gör en person intressant?

Strauss: Jag tycker alla är intressanta, inte bara kändisar. Jag skulle vilja skriva en bok där jag intervjuar personer som fått dödsstraff.

Här i Sverige har vi inte dödsstraff.

Strauss: Tur det. Du anar inte hur många av de som får dödsstraff som är oskyldiga. Fast för att återknyta till vilka som är intressanta – till boken har jag inte bara valt ut de kändaste personerna jag intervjuat. Boken innehåller även en hel del obskyra namn, såsom Patrick Miller (känd för det industriella projektet Minimal Man, författarens anmärkning). Han började röka crack mitt under intervjun och blev så paranoid att han trodde att hans kropp attackerades av osynliga insekter. Jag intervjuade även den här personen som hade en hit under 1960-talet och var helt övertygat om att han kom från Mars. Men man fick inte kalla honom marsian – det vore rasistiskt.

Du skulle ha intervjuat Syd Barrett.

Strauss: Jag vet, han är en av de personerna som jag verkligen tycker är fascinerande. Däremot har jag intervjuat resten av medlemmarna från Pink Floyd. Överlag fascineras jag av kändisar som bara sådär försvinner från jordens yta i tjugo-trettio år.

Vad tror du det är som driver dem?

Strauss: Folk tror att pengar och berömmelse ska lösa alla problem trots att det i själva verket bara förstärker problemen. Speciellt om droger är inblandade. Om du är lite instabil kan du bli väldigt instabil.

Vad är berömmelse?

Strauss: Berömmelse. Jag definierar det helt enkelt som antalet personer som känner till dig utan att du känner till dem. Folk strävar efter berömmelse för att känna att deras liv har betydelse.

Din intervju med PJ Harvey är intressant eftersom det känns som att hon fullkomligt skiter i berömmelse.

Strauss: PJ Harvey är den enda personen jag intervjuat som jag med säkerhet kan säga inte gör det hon håller på med för berömmelsen – även om Lady Gaga tror att hon ljuger. Problemet med berömmelse är att livet, även om du når dit, fortfarande är lika tomt och meningslöst. Det är därför många artister går in i depressioner.

Så många kändisar är deprimerade?

Strauss: Många kändisar känner sig ensamma. Alla de känner är anställda och de har svårt att lita på någon som inte är anställd. Fast det gäller naturligtvis inte alla. Bruce Springsteen är i stort samma person nu som han var innan han blev känd. Han är en av få personer jag intervjuat som varit helt jordnära. Kanske beror det på att han nått en nivå av kändisskap där han inte har någonting kvar att bevisa. Det var någonting han sa som fastnade:

”The leap of consciousness it takes to go from playing in a garage to playing in front of 50.000 people is something the human mind was not meant to handle.”

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst, Musik Taggad som: Alla älskar dig när du är död, Neil Strauss, Spelet

Ozzy & Friends på Stadion, tankar efter konserten

26 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Ozzy & Friends
Stadion, Stockholm
25 maj 2012
Betyg 3

På Sofiatornet vajade den brittiska flaggan och i klocktornet på andra sidan den svenska flaggan.
Hårdrocksgala på Stadion i hetaste försommarvärmen med gassande sol – inte riktigt den bästa kombinationen. Svart var förstås den dominerande färgen på människors kläder, framför var det t-shirt som gällde en sådan varm sommardag. Några hade t-shirt där det stod Black Sabbath med stora bokstäver. Jag undrar hur besvikna de var, när den av fansen så efterlängtade återföreningsturnén ställdes in på grund av Tony Iommis svåra cancersjukdom.

Ozzy Osbourne räddade situationen så gott det gick med att dra ihop ett gäng som skulle spela under namnet ”Ozzy & Friends”.

Ovanpå detta hamnade trummisen Bill Ward i en djup konflikt med de övriga och hoppade av turnén.

En del Black Sabbath-fans sålde tillbaka sina biljetter till spelningen. Det som valde att behålla biljetten och ändå gå fick dock se en godkänd Ozzy-konsert, men det var inte någon Black Sabbath-spelning.

Black Label Society,BLS, med Zakk Wylde, som spelat med Ozzy Osboure, var förband på Stadion. BLS är inget arenaband, inte än i alla fall. Stadion var ungefär halvfullt när de drog igång – med Zack inrusande med indianfjäderskrud. Men i värmen åkte den av rätt snabbt.

Basen vibrerade så vattnet i mitt mineralvatten skakade. Bas och trummor dominerade ljudbilden och i ärlighetens namn lät alla låtar väldigt likadana. Nej, jag som ändå lyssnat på BLS på skiva blev rätt besviken på den live. Ska jag se dem igen ska det vara på en mindre arena.

Ozzy däremot är en rockartist som vet hur han får igång en hel arena. Han började med att visa en film på scenen med filmklipp på honom ur hans karriär och en del gamla bilder på Black Sabbath, till ackompanjemang av kända Ozzy- och Black Sabbathlåtar. När han sedan själv trädde in på scen och drog igång med ”Bark at the Moon” möttes han av publikens jubel.

Så fort de första tonerna ur andra låten, ”Mr Crowley” kom reste sig publiken på sittplatserna där jag satt och sjöng med och skakade i takt med musiken.

Med på scen hade Ozzy först: Gus G. på gitarr, Rob ”Blasko” Nicholson på bas Tommy Clufetos på trummor.

Ozzy hoppade och skuttade och sprutade vitt skum på publiken. Han verkade vara på supergott humör och för en gång skull tjatade han inte hela tiden om att han inte hörde publiken. Okey, någon gång kom det: ”I can´t fucking hear you”. Men inte alls så ofta som han gjord de andra konserterna jag sett honom.

Den som hade väntat sig en orgie i Black Sabbath musik blev nog besviken. Ozzy började konserten med några av sina största hits från sin solokarriär och Under låten ”Iron Wan” kom Black Sabbath-basisten Terry ”Geezer” Butler in och någon låt senare kom Zack Wylde tillbaka. Då började avdelningen med Black Sabbathlåtar.

Någon djupdykning i Black Sabbaths låtskatt bjöds det däremot inte på. Det var mer en uppvisning av Greatest Hits. Men den stora massan var nog nöjd med det. Publiken var engagerad och sjöng med och viftade med händerna och klappade takten.

Bästa låtarna under den delen av ”Into the Void” och ”Warpigs.” Och till avslutningen kom, förstås ”Mama, I am coming home” och ”Paranoid”.

Jag har sett Ozzy några gånger på senare år. Någon skönsångare är han inte och någon stor liveartist är han inte nu på äldre dar heller. Men för att vara just Ozzy bjöd han på sig själv och fick igång publiken. Därför är han värd betyg 3 den här gången.

Kulturbloggen hade en fotograf där också. Här kan du se bilderna från konserten.

Relaterat: Expressen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy & Friends, Black Sabbath, Black Label Society

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Black Label Society, Black Sabbath, Ozzy & Friends

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1174
  • Sida 1175
  • Sida 1176
  • Sida 1177
  • Sida 1178
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in