Kulturbloggen möter Neil Strauss

Vid en tidpunkt kändes det som att Neil Strauss var en av världens mest lästa författare. Så fort man kom hem till någon verkade de äga en kopia av Spelet – ett självbiografiskt verk som handlade om journalisten Neil Strauss upplevelser av olika raggningsexperters tips och tricks om hur man raggar på bästa sätt. Nu är Neil Strauss aktuell med boken Alla älskar dig när du är död som ges ut i svensk översättning. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på ett kontor vid Gamla Stan.

Din nya bok heter Alla älskar dig när du är död och är en samling intervjuer?

Strauss: Det stämmer, men det är inga långa intervjuer. Jag gick igenom och transkriberade alla intervjuer jag gjort på nytt och valde ut de mest intressanta partierna. Som när Mötley Crüe blev arresterade och Vince Neil bara fortsatte föna sitt hår. På sätt och vis speglade det hans personlighet.

När väcktes ditt intresse för journalistik?

Strauss: Redan under min skolgång. Jag brukade trycka upp egna tidningar som jag delade ut bland klasskompisarna och när jag var elva år skrev jag en bok som jag skickade ut till mer eller mindre alla bokförlag utan att få något svar. Det lärde mig en viktig läxa: att acceptera avslag. Förresten, hur gammal är du?

22.

När jag var i din ålder intervjuade jag Led Zeppelin. Eller Jimmy Plage och Robert Plant närmare bestämt. Jag var så nervös att jag glömde sätta på inspelningsapparaten – och det var enda intervjun de gjorde i Nordamerika under den turnén.

Har du alltid hållit dig till musikjournalistik i första hand?

Strauss: Ja, eftersom musiker är mer intressanta än skådespelare. Som skådespelare måste du komma i tid till en inspelning, kanske för att vara regissören till lags, medan du som musiker från början tillåts vara odräglig och visa din autentiska sida. Ju mer självdestruktiv du är desto bättre.

En recension beskrev din bok som ”en skrämmande betraktelse över livet i USA”. Tycker du att det förekommer en uppdelning mellan amerikansk kultur och världskultur?

Strauss: Scenen i Sverige verkar vara väldigt lik den i Los Angeles vilket snarare tyder på förekomsten av universella värden vilka ligger i människans natur. Den här intervjun skulle lika gärna kunna ha ägt upp i Los Angeles eller Paris som i Stockholm. Folk läser skvallertidningar överallt och alla skvallertidningar handlar om samma saker: kändisar som överdoserar och kändisar som ligger med sina hushållerskor.

Vilka är i din mening dina mest minnesvärda intervjuer?

Strauss: Det kan ha varit när jag intervjuade Skrillex. Han hade aldrig gjort någon djupintervju tidigare. Jag fick följa med honom i ett par veckor och resultatet blev en helt ny historia som aldrig hade berättats tidigare. Sedan var det rätt speciellt när Courtney Love försökte få mig att snorta Kurt Cobains aska.

Herregud, varför då?

Strauss: Hon hände sig väl ensam och ville ha någon att sörja med – men jag gjorde det aldrig eftersom det kändes opassande. Dessutom ville jag inte bli hemsökt av Kurt Cobain.

När jag läser boken känns det som att det framgår rätt tydligt huruvida du gillar intervjuobjektet ifråga eller inte. Vilken roll spelar egentligen dina intryck för hur en artist framställs i boken?

Strauss. Jag försöker att hålla mina intryck utanför och låta personerna visa vilka de verkligen är. Jack White, vars musik jag verkligen älskar, visade sig exempelvis vara en person som är otrygg i sig själv vilket resulterade i att han framställdes på ett visst sätt. Målsättningen är att visa en personen såsom han eller hon verkligen är. Hur de är när de spenderar tid med sina närmsta.

Har du någon gång intervjuat någon du verkligen sett upp till?

Strauss: Genesis P-Orridge, en av min ungdoms största idoler, var den första artisten jag någonsin intervjuade. Jag var så nervös och han bara drev med mig under hela intervjun. Sedan var det med viss beundran jag intervjuade Chick Berry. Det var trots allt han som uppfann rocken. Vi kom däremot väldigt bra överens – även om han trots en ålder på 83 år enbart pratade om sex.

Finns det några artister du inte intervjuat som du skulle vilja intervjua?

Strauss: Huruvida jag vill intervjua en artist eller inte beror egentligen inte på vad jag faktiskt tycker om musiken. Ratatat och Band of Horses till exempel – jag älskar deras musik men är inte så intresserad av deras personligheter. Jag skulle vilja intervjua Jack Nicholson. Eller Michael Jackson när han var i livet. Jag vill veta vad som gör dem så framgångsrika.

Vad gör en person intressant?

Strauss: Jag tycker alla är intressanta, inte bara kändisar. Jag skulle vilja skriva en bok där jag intervjuar personer som fått dödsstraff.

Här i Sverige har vi inte dödsstraff.

Strauss: Tur det. Du anar inte hur många av de som får dödsstraff som är oskyldiga. Fast för att återknyta till vilka som är intressanta – till boken har jag inte bara valt ut de kändaste personerna jag intervjuat. Boken innehåller även en hel del obskyra namn, såsom Patrick Miller (känd för det industriella projektet Minimal Man, författarens anmärkning). Han började röka crack mitt under intervjun och blev så paranoid att han trodde att hans kropp attackerades av osynliga insekter. Jag intervjuade även den här personen som hade en hit under 1960-talet och var helt övertygat om att han kom från Mars. Men man fick inte kalla honom marsian – det vore rasistiskt.

Du skulle ha intervjuat Syd Barrett.

Strauss: Jag vet, han är en av de personerna som jag verkligen tycker är fascinerande. Däremot har jag intervjuat resten av medlemmarna från Pink Floyd. Överlag fascineras jag av kändisar som bara sådär försvinner från jordens yta i tjugo-trettio år.

Vad tror du det är som driver dem?

Strauss: Folk tror att pengar och berömmelse ska lösa alla problem trots att det i själva verket bara förstärker problemen. Speciellt om droger är inblandade. Om du är lite instabil kan du bli väldigt instabil.

Vad är berömmelse?

Strauss: Berömmelse. Jag definierar det helt enkelt som antalet personer som känner till dig utan att du känner till dem. Folk strävar efter berömmelse för att känna att deras liv har betydelse.

Din intervju med PJ Harvey är intressant eftersom det känns som att hon fullkomligt skiter i berömmelse.

Strauss: PJ Harvey är den enda personen jag intervjuat som jag med säkerhet kan säga inte gör det hon håller på med för berömmelsen – även om Lady Gaga tror att hon ljuger. Problemet med berömmelse är att livet, även om du når dit, fortfarande är lika tomt och meningslöst. Det är därför många artister går in i depressioner.

Så många kändisar är deprimerade?

Strauss: Många kändisar känner sig ensamma. Alla de känner är anställda och de har svårt att lita på någon som inte är anställd. Fast det gäller naturligtvis inte alla. Bruce Springsteen är i stort samma person nu som han var innan han blev känd. Han är en av få personer jag intervjuat som varit helt jordnära. Kanske beror det på att han nått en nivå av kändisskap där han inte har någonting kvar att bevisa. Det var någonting han sa som fastnade:

”The leap of consciousness it takes to go from playing in a garage to playing in front of 50.000 people is something the human mind was not meant to handle.”

Foto: Emma Andersson