Plats: Tons of Rock, Halden Norge.
Artist: Black Sabbath
Datum: 2016-06-23
Betyg: 4
Så har det då kommit till vägens slut. Black Sabbath tar avsked och som de gör det. I den spöklikt upplysta fästningen där hundratals ton med sten har varit den yttre försvarslinjen för vårt grannland Norge, får vi möta ett band som vill visa sin kärlek till fansen och, jag skriver det igen: som de gör det. Visst, det finns en del invändningar men jag vet inte om det är läge att vara småsint för det är egentligen ingen stor sak. Ljudet hade varit bättre i en annan anläggning där det inte studsat mot stenmurar och orsakat rundgång inte mindre än en handfull gånger. Sångaren har självklart låtit bättre tidigare under karriären. Vid ett flertal tillfällen sjunger han så surt så det hällande regnet är torrt i jämförelse. I ett par låtar glömmer Ozzy texten och mumlar fram melodislinga som kompensation. Men vem bryr sig? Det är legenderna i Black Sabbath som visar sin respekt och kärlek till de tusentals fans som älskar och respekterar dem.
Vi får en låtlista som har med nästan alla de förväntade pärlorna och tyngdpunkten ligger på de fyra första plattorna. Varje låt innehåller tillfällen för Toni Iommi att visa att han ännu har ”Det” när det handlar om att framkalla unika solon som tillför låtarna djup och extra dimension. Långt ifrån det allt för vanliga stränggnidandet som präglar så många yngre gitarrister. Trumsolot från, den mycket kompetente ersättaren för Bill Ward, Tommy Clufetos är en hyllning till nämnde Ward. Filmsekvenser innan solot visar den synnerligen viktige originaltrummisen och när solot tar vid är det en känslosam hyllning. Men dessvärre blir det som så ofta vid trumsolon, mest långtråkigt och ändlöst. Antagligen behövde alla tre 65+ musikerna besöka muggen just då, och det kan man förstås respektera, men roligt är det inte. Konserten tappar tempo och åtskilliga i publiken ställer sig i bar- eller toaköerna istället.
Som tur är vräker bandet genast på med dunderklassikern Iron Man i direkt följd och tempot lyfter snabbt igen och sedan är det full speta enda in till det bitterljuva slutet. Sköna ”Dirty Women” från albumet Technical Ecstasy från 1976 är den ”nyaste” låten som spelas på konserten. Trots att keyboardisten Rick Wakemans son Adam Wakeman, spelar med bandet idag, får vi inte en enda låt från det makalöst bra albumet Sabbath Bloody Sabbath, där Rick spelade med bandet. Å andra sidan får vi en timme och fyrtiofem minuter med andra klassiker så det går inte att vara besviken.
När den obligatoriska avslutaren Paranoid tar slut är det verkligen slut. Det är med en sentimental tår i ögonvrån, jag konstaterar att jag har sett mitt favoritband för sista gången. Den 9 juli besöker Black Sabbath Stockholm och Friends arena. Åk dit, Se dem. Ta farväl av grundarna av Heavy Metal.
Post Scriptum: Dessvärre kringskar bandets management möjligheterna till bra konsertfoton genom att utesluta alla utom 2-3 stora mediehus, från att fotografera i fotodiket. Därför kan vi endast leverera bilder tagna från allt för långt avstånd.
