Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sweden Rock Festival

Sweden Rock Festival gör en minifestival online 26 mars

by

Huruvida det blir en Sweden Rock Festival i sommar eller inte är väl fortfarande lite osäkert. Men arrangörerna bjuder in till en minifestival online den 26 mars för den som är rocksugen.
Arrangörerna skriver i ett pressmail:
Nu är det länge sedan vi fick gå på festival, och vi är många som känner oss svältfödda. Därför vill Sweden Rock Festival nu sprida sin patenterade festivalanda rakt in i hemmen. Den 26 mars är det premiär för SWEDEN ROCK LATE SHOW!

Programmet är inspelat ”live on tape” i Sweden Rocks vagga Sölvesborg. Konferenciärer är de för många välkända Mattias och Melker, som leder er genom två timmar med livemusik, intervjuer och häng.

BOMBUS, ELECTRIC BOYS och THUNDERMOTHER hälsar på, snackar och spelar var sitt grymt gig med både nya låtar och äldre hits (varje set är 20 minuter). Ni får också ta del av exklusiva intervjuer med banden, lära er blanda rockdrinkar samt några av personerna bakom Sweden Rock!

För att köpa biljetter får ni söka på Sweden Rocks hemsida.

Guns N’ Roses till Sweden Rock Festival

by

Axl Rose, Slash, Duff McKagan och Dizzy Reed – det återförenade Guns N’ Roses kommer till Sweden Rock Festival i sommar! Konserten blir den enda i Norden på turnén, och ett av bara tre festivalframträdanden i Europa, berättar ett pressmeddelande:

Guns N’ Roses har varit ett av historiens största rockband sedan de slog igenom med debuten ”Appetite for destruction” (1987). Den följdes upp av den Queen-ambitiösa albumduon ”Use your illusion 1 & 2” (1991) som lyfte bandets popularitet till ännu högre höjder. ”Welcome to the jungle”, ”Sweet child o’ mine”, ”Paradise city”, ”Nightrain”, ”You could be mine”, ”Patience”, ”Civil war”, ”Rocket queen”, ”November rain” – listan på odödliga klassiker som endast dessa herrar kan göra rättvisa är ändlös.

Sedan återföreningen 2016 har Guns N’ Roses spelat för fulla hus på de största arenorna världen över, däribland Friends Arena i Stockholm 2017 och Ullevi i Göteborg 2018. I sommar kommer bandet till Europa för en kort turné och det enda stoppet i Norden blir på Sweden Rock Festival.

Sweden Rock Festival – Ritchie Blackmore’s Rainbow – Ett sömnpiller

by

Foto: Maria Laakso Åman

Jag blir så fruktansvärt ledsen när en magnifik låtskatt, förvaltad av utsökta musiker, blir en tråkig tillställning helt i avsaknad av liv och glädje. Jag älskar verkligen nästan allt som skapats av kvällens huvudperson Ritchie Blackmore. Deep Purple är förfäder för modern hårdrock och det går att stapla klassiker på hög en hel eftermiddag. Med Rainbow togs ytterligare steg i skapandet av klassiker och ytterligare en eftermiddag kan fyllas med låtar ur den repertoaren. Till och med Blackmore’s Night kan erbjuda en lång helkväll med fantastiska låtar. Och så blir det så här andefattigt och poänglöst.

Det är verkligen en samling fantastiska musiker på scen och Blackmore har fått tag på en otroligt bra sångare som kan bära de här låtarna vidare från 70- och 80-tal till idag. Men det slösas bort på osäkert mellansnack och riktigt tradiga instrumentala partier som ingen blir lyckligare utav. Jag får känslan att alla på scen är så begeistrade av legenden på scenen, att de själva blir en del av publiken. Det är så sorgligt att bevittna. Många valde också att titta bort, gå hem, göra något annat. Det är inte ofta man ser så många gå mot utgången medan huvudattraktionen spelar. Sist det hände var väl när Whitesnake havererade för några år sedan.

Den här föreställningen hade kunnat genomföras på eftermiddagen medan folk låg och chillade i gräset. Det hade varit värdigare. Nu blir det tyvärr bara pinsamt. Och då är ända alla låtarna bra, fantastiska stycken musikhistoria som framförs med stil och perfektion. Jag förstår inte hur det är möjligt att misslyckas när man har sånt här material att jobba med.

Hoppas de som stannade kvar, också dröjde sig kvar när magnifika Myrath hoppade in och ersatte sent avbokade Behemoth som nattlig spelning. Då kanske kvällen ändå räddades något.

Sweden Rock Festival – Retrospektiv

by

Årets festival är slut och karavaner av hårdrockare är på väg hemåt genom Sverige. Vad bär vi med oss från det här året, vårt nionde år som Kulturbloggens utsända?

Foto: Maria Laakso Åman

I vanlig ordning är allt oklanderligt hanterat. Allt från matförsäljning och bekvämlighetsinrättningar, till speltider och variationsrikt utbud på scener. Det finns förstås småsaker att ha synpunkter på. De långa köerna vid vissa tider vet jag har retat upp många. Jag kan faktiskt inte hålla med. Vi kom när det var som längst kö in till nationaldagsfirandet på torsdagen. För oss var det inte superviktigt att hinna in till det men för de som verkligen tyckte det var viktigt att hinna, borde väl ha kunnat föreställa sig att de inte var de enda som ville in just då?

En festival som samlar drygt 35000 besökare per dag, har givetvis tillfällen då det flockas lite extra vid insläppen. För de besökare som tycker det är för mycket folk kanske kan bege sig till mindre festivaler runt om i landet istället. Fast få får de förstås inte se Kiss eller Iron Maiden (2018) och de får sannolikt inte vattentoaletter inne på området heller. Det är rätt mycket som finns på Sweden Rock, som inte finns på andra festivaler. En orsak till det är förstås en stabil ekonomi, extremt bra planering och en festivalledning som älskar sitt uppdrag.

Bäst i år har som vanligt varit: Musiken, Musiken, Musiken! Tätt följt av säkerheten, bekvämligheten, vänligheten, hjälpsamheten. Ja allt det som kännetecknar hårdrocken och den här festivalen.

Sämst då: Smaken på vattnet i presstältet. Ni ser, det är verkligen nere på petimeternivå när det sämsta är sådana detaljer.

Nästa år är vårt tionde år på Sweden Rock. Kanske börjar det bli dags att lämna vidare stafettpinnen till andra skribenter, eller så fortsätter vi tio år till. Den som lever får se.