Jag blir så fruktansvärt ledsen när en magnifik låtskatt, förvaltad av utsökta musiker, blir en tråkig tillställning helt i avsaknad av liv och glädje. Jag älskar verkligen nästan allt som skapats av kvällens huvudperson Ritchie Blackmore. Deep Purple är förfäder för modern hårdrock och det går att stapla klassiker på hög en hel eftermiddag. Med Rainbow togs ytterligare steg i skapandet av klassiker och ytterligare en eftermiddag kan fyllas med låtar ur den repertoaren. Till och med Blackmore’s Night kan erbjuda en lång helkväll med fantastiska låtar. Och så blir det så här andefattigt och poänglöst.
Det är verkligen en samling fantastiska musiker på scen och Blackmore har fått tag på en otroligt bra sångare som kan bära de här låtarna vidare från 70- och 80-tal till idag. Men det slösas bort på osäkert mellansnack och riktigt tradiga instrumentala partier som ingen blir lyckligare utav. Jag får känslan att alla på scen är så begeistrade av legenden på scenen, att de själva blir en del av publiken. Det är så sorgligt att bevittna. Många valde också att titta bort, gå hem, göra något annat. Det är inte ofta man ser så många gå mot utgången medan huvudattraktionen spelar. Sist det hände var väl när Whitesnake havererade för några år sedan.
Den här föreställningen hade kunnat genomföras på eftermiddagen medan folk låg och chillade i gräset. Det hade varit värdigare. Nu blir det tyvärr bara pinsamt. Och då är ända alla låtarna bra, fantastiska stycken musikhistoria som framförs med stil och perfektion. Jag förstår inte hur det är möjligt att misslyckas när man har sånt här material att jobba med.
Hoppas de som stannade kvar, också dröjde sig kvar när magnifika Myrath hoppade in och ersatte sent avbokade Behemoth som nattlig spelning. Då kanske kvällen ändå räddades något.