Årets festival är slut och karavaner av hårdrockare är på väg hemåt genom Sverige. Vad bär vi med oss från det här året, vårt nionde år som Kulturbloggens utsända?
I vanlig ordning är allt oklanderligt hanterat. Allt från matförsäljning och bekvämlighetsinrättningar, till speltider och variationsrikt utbud på scener. Det finns förstås småsaker att ha synpunkter på. De långa köerna vid vissa tider vet jag har retat upp många. Jag kan faktiskt inte hålla med. Vi kom när det var som längst kö in till nationaldagsfirandet på torsdagen. För oss var det inte superviktigt att hinna in till det men för de som verkligen tyckte det var viktigt att hinna, borde väl ha kunnat föreställa sig att de inte var de enda som ville in just då?
En festival som samlar drygt 35000 besökare per dag, har givetvis tillfällen då det flockas lite extra vid insläppen. För de besökare som tycker det är för mycket folk kanske kan bege sig till mindre festivaler runt om i landet istället. Fast få får de förstås inte se Kiss eller Iron Maiden (2018) och de får sannolikt inte vattentoaletter inne på området heller. Det är rätt mycket som finns på Sweden Rock, som inte finns på andra festivaler. En orsak till det är förstås en stabil ekonomi, extremt bra planering och en festivalledning som älskar sitt uppdrag.
Bäst i år har som vanligt varit: Musiken, Musiken, Musiken! Tätt följt av säkerheten, bekvämligheten, vänligheten, hjälpsamheten. Ja allt det som kännetecknar hårdrocken och den här festivalen.
Sämst då: Smaken på vattnet i presstältet. Ni ser, det är verkligen nere på petimeternivå när det sämsta är sådana detaljer.
Nästa år är vårt tionde år på Sweden Rock. Kanske börjar det bli dags att lämna vidare stafettpinnen till andra skribenter, eller så fortsätter vi tio år till. Den som lever får se.