Du kanske känner igen honom från Broder Daniel. Nu är Håkan Hellströms gitarrist Daniel ”Hurricane” Gilbert tillbaka och ger ut en dubbel a-sida på egen hand. Låtarna bär titlarna Led 2 och The Smell of Thunder. Tack vare PSL kan vi lyssna på låtarna här:
Musik
Elvis Costello på Rival
Elvis Costello, Rival
Betyg: 5
Som artist etablerades Elvis Costello i samband med punkvågen som växte fram i Storbritannien under sjuttiotalets senare hälft. En etikett som – långt ifrån rättvisande – i vissa sammanhang tycks ha blivit bestående. För musikaliskt har det i alla fall väldigt lite med punken, eller new wave heller för den delen, att göra. Om sanningen ska fram är Elvis Costello en av våra mest mångsidiga artister och han rör sig närmast obehindrat mellan olika stilar och genrer. Kanske är det just därför han i jämförelse med många av sina jämnåriga artistkollegor åldrats med en sådan stil. Den enda som tycks ha förblivit konstant är det patenterade vibratot som influerat så många nyare musiker.
Ensam med ett gäng akustiska gitarrer i olika storlekar ställer sig den idag nästan sextioåriga musikern på Rivals intima scen (egentligen skulle han ha spelat här redan i november förra året men när hans fader insjuknade blev han tvungen att ställa in resten av turnén och således flytta fram spelningen i Stockholm till den 8:e juni). Stora delar av publiken har troligtvis varit med ända sedan debutskivan My Aim is True från 1977. Det var tydligt att den två-och-en-halv timmes långa spelningen framför allt vände sig till de mest hängivna fansen. Efter att ha inlett med en cover på When I Paint My Masterpiece, låten som Bob Dylan skrev åt The Band, framfördes (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes från den redan nämnda debutskivan. En låt Elvis Costello, som då var 22 år, skrev om att vara gammal men som genom åren har mognat och numera låter bättre än någonsin.
Bland övriga låtar som spelades finner vi bland annat Alison, She och ett förvånansvärt imponerande framförande av A Slow Drag with Josephine från senaste studioalbumet National Ransom från 2010. Den två-och-en-halv timmes långa konserten avslutades med (What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding men höjdpunkten var för min del när covern på Neil Youngs Down by the River gick över i reggae-osande Watching the Detectives. Dessutom visade det sig av mellansnacket att den karismatiske sångaren även har en hel del humor. Denna intima spelning med gubbrockens kanske mest mångsidiga ikon tillhör årets mest fläckfria spelningar och på scen är Elvis Costello lika fängslande som någonsin.
Här ser ni setlisten i sin helhet:
When I Paint My Masterpiece
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes
Good Year for the Roses
Brilliant Mistake
Last Boat Leaving
Everyday I Write the Book
Bedlam
One Bell Ringing
All or Nothing at All
She
Down by the River/Watching the Detectives
Quiet About It
Veronica
Church Underground
Suit of Lights
Dr. Watson, I Presume
My Three Sons
Extranummer 1
A Slow Drag with Josephine
Jimmie Standing in the Rain
For More Tears
Shipbuilding
National Ransom No.9
A Voice in the Dark
Alison/In Another Room
Extranummer 2
Who’s the Meanest Girl in Town, Josephine?
Sulphur to Sugarcane
I Want You
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding
Twisted Sister berättar om framtida planer för bandet
Dee Snider har varit en frekvent gäst på olika bands spelningar under årets festival, men så har han varit här i flera dagar redan. I dag gav bandet i vilket fall, en egen presskonferens där de fick möta medierna.
Jag passade på att, för Kulturbloggens räkning; ”The Swedish cultural blog”, fråga hur Dee och bandet såg på utvecklingen för yttrandefrihet och kampen mot censur i ljuset av att det gått nästan 30 år sedan senatsförhöret om varningsmärkning av olämplig musik. Svaret blev, förstås, inget upplyftande utan mer ett konstaterande att hotet mot yttrandefriheten är stort och att friheten är under attack på alla nivåer även i västerlandet.
Jag spelade in några minuter av presskonferensen och det kan du se här.
Framtida planer för bandet då? Ja, det handlade helt enkelt om att fortsätta spela så länge de tycker det är roligt och att de, trots insikten om att gravitationen alltid vinner till sist, fortfarande älskar att åka runt och lira rock ’n roll. Just i detta nu står de på festivalområdets största scen. Recension av den spelningen kommer i morgon.
Läs även andra bloggares åsikter om Sweden Rock Festival
Sweden Rock 2012: Graveyard och Danko Jones
Danko Jones
Sweden Rock: Sweden Stage
7 juni
Betyg 3
Den kanadensiska rocktrion Danko Jones hade fullt drag direkt. Publiken skakade i takt från första anslag på gitarr och när låten ”Forget My Name” kom sjöng publiken med.
Danko Jones själv, sångaren som namnet också fått sin namn av, ger hårdrock en cool nästan soulaktig image. Han är lätt elegant med svart skjorta, svarta finbyxor och hatt och med hes röst som en soulsångare.
Han gjorde en liten lurig med publiken som säger en del. Han nämner stora musiker som han hoppas få träffa i livet efter detta. Han vrålar upp namn: Randy Rhoads, Ronnie James Dio, Cliff Burton, Barry White …
Ja just det: Barry White …
Publiken som skrek högt och höll med om varje namn hann inte tänka efter och hyllade därför också soulrösten Barry White.
Som Aftonbladets Markus Larsson skriver:
Inte ens Zlatan hade kunnat komma på en bättre överstegsfint.
Danko Jones är ett av de mer udda bokningarna på Sweden Rock. Det finns alltid några sådana under festivalen. Hans rock har en egen stil och är en slags popsoulrock. Han har en skön attityd också. Pressfotograferna som samlas i fotodiket framför scenerna brukar oftast ha tillstånd att plåta de tre första låtarna, sedan måste de gå ut därifrån. Men inte hos Danko Jones.
– Stanna så länge ni vill, ta de bilder ni behöver. De bästa bilderna kommer när vi spelat nio låtar och är riktigt svettiga, sade Danko Jones.
För övrigt var de nio år sedan Danko Jones spelade på Sweden Rock senast. Då spelade de samtidigt som Motörhead. Den krocken slapp de i år, då Motörhead spelar dagen efter.
Graveyard
Sweden Rock: Zeppelin Stage
Betyg 4
7 juni 2012
Graveyard på en scen – räkna med att det kryllar av goa glada göteborgare. Bandet har verkligen lyckats få en stor fanbase från sin hemstad. Göteborgsbandet slog igenom rejält med sin mer bluesiga rockattityd med albumet ”Hisingen Blues”. De bjöd på en skön variationsrik spelning. Sanningen att säga är det inte alla band på Sweden Rock som har någon variation på sitt program: många kör tio-femton låtar som i stort sett låter likadana. Fansen gillar helt enkelt deras sound och sedan behöver de inte bjuda på någon variation.
Graveyard började med skönt klingande mjuka melankoliska bluesiga toner och sedan bröt det av med fullt ös.
Det är så underbart med ett band som inte dra på med trummor och bas för att få igång publiken på rockfestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Sweden Rock, Graveyard, Danko Jones
Adrenaline Mob – jävla bra
Egentligen har vi ingen bevakning på spelningen med Adrenaline Mob eftersom vi har fullt upp med en hel del annat. Men jag sitter i presstältet och hör konserten från Rock Stage. Jag är helt tagen. Så bra är de. Vilket fantastiskt band de har fått ihop, och vilken skön musik de spelar. Progressiv metal när den är som allra bäst.
Ja, det var bara det.
Jo, en sak till. Jag hann iväg för att lyssna på avslutningen. Fick därmed möjligheten att lyssna på tre låtar, varav avslutande ”The Mob Rules” med en kärlekshyllning till Ronnie James Dio. Det här är ett band som på ett modernt sätt knyter ihop den progressiva scenen med den sabbath-tunga scenen. Och de gör det så sanslöst bra.

