• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Norrbottens Järn lät som förr fast bättre och minst lika viktiga

16 november, 2012 by Redaktionen

När Södra Teatern bjuder in till nostalgi och proggafton sker det i skymundan och med den sämsta logistik jag upplevt på länge. Ca 200 förväntansfulla medelålders bänkade sig på Södrans stora salong för att avnjuta ett av, 1970-talets bästa rockorkestrar, Norrbottens Järn. Inte sedan 1975 har gänget från Luleå spelat i Stockholm, med andra ord, det kunde varit bäddat för en av proggmusikens största comebacker på länge.

Att jag kände till torsdagskvällens konsert berodde inte på Södra Teatern, utan på facebookvänner som berättade att de skulle spela.
Dessutom låter arrangörerna, Vera Vinter en otroligt duktig och annorlunda vis- och balladsångerskas konsert löpa parallellt. Vera är tjejen från Lappträsk som gjort succé med sin speciella röst och starka texter. Att lägga Vera parallellt med Norrbottens Järn, är inte bara klantigt utan också ofint, mot två var och en för sig bra artister.

När Gun Hemström hade sin visafton i början av november hade arrangörerna lagt Ale Möllers konsert samtidigt.

Inte samma publik, säger den som tycker jag gnäller. Jo tyvärr så är det nog så att publiken här är i stort sett densamma.

Låt mig nu återgå till ”Norrbottens Järn”, som fortfarande kan ranka sig som av proggtidens bästa band. 2003 startade Ted Ström, sonen från Norrland det band som skulle få en otrolig genomslagskraft inom den progressiva musik- och kulturrörelsen. Några år före hade det varit gruvstrejker i Norrland och Norrbottensteatern där Ted Ström jobbade, följde den radikala linjen och blev en stark röst i kampen för bättre villkor och löner i de norrländska gruvorna.

Förslaget till bandet kom från regissören Kjell Sundvall och Ted satte sedan samman det som under några år blev ”Norrbottens Järn”.

När de spelade nu i Stockholm, har det gått 37 år sedan de spelade på Konserthuset 1975, en alternativ schlagerfestival, där de var en del av Anton Svedbergs Svängjäng, ett sjuttiotal proggspelande personer från Luleå och trakterna däromkring.

Norrbottens Järn gjorde bara två album, varav Ted Ström inte var med på den andra. Gänget splittrades och Ted Ström skrev texter och musik, bland annat ”En vintersaga” som Monica Törnell spelade in och gick rakt in i svenska folkets hjärtan. Därtill har han skrivit merparten av filmmusiken till Lars Molins filmer.

Herrarna i NJ är lite äldre och gråare, men den musikaliska själen finns kvar och Marie Rosén är en absolut säker röst som inte gruppen skulle klara sig utan. Låtarna ”Jag och du” och ”Samma vindar, samma dofter” gav samma rysningar idag som då. Marie Rosén fyllde 60 förra året, men som någon kommenterade hon såg ut som i går.

Ted Ström har liksom Marie valt att bosätta sig utanför Norrbotten. Ted i Nora och Marie i Stockholm.
– Det är kul att spela igen, sa Ted, texterna i våra låtar känns mer aktuella idag än när vi gjorde dem. Det verkar ha hänt väldigt lite under de här åren. Det verkar som tiden gått bakåt.

Ni som bokat för helgens resa ”Svenska Höjdare” kan glädja er med att Norrbottens Järn är ett av gängen som spelar, liksom Nationalteatern, Sanna Carlstedt, Rolf Wikström.

Om man får önska något när det gäller Södra Teatern skulle det vara att låta ”Norrbottens Järn” spela en varm sommarkväll på Terrassen. Jag är övertygad om att det skulle vara fullt och lite till och alla skulle vi följa med i refrängerna.

Text: Anne Skåner

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottens Järn, Södra teatern, proggmusik, konserter

Arkiverad under: Musik Taggad som: Konserter, Norrbottens Järn, Södra teatern

Kulturbloggen möter Prince Rama

16 november, 2012 by Jonatan Södergren

Från höger till vänster på bilden ser vi systrarna Taraka och Nimai Larson som tillsammans utgör Prince Rama

Sprungna ur ett Hare Krishna-kollektiv i Florida, men numera bosatta i Brooklyn, är Prince Rama en systerduo som fokuserar på orientaliska influenser och inre resor. De upptäcktes av Animal Collective-medlemmen Dave ”Avey Tare” Portner i samband med en spelning på SXSW 2010 och sedan dess har han givit ut deras album på egna Paw Tracks-etiketten. I år kom deras femte – och hittills mest helgjutna – album Top 10 Songs of the End of the World. På skivan kanaliserar de spökena från tio påhittade band som hade en hit när världen gick under. När jag träffar Taraka och Nimai Larson på Debaser Medis, där de senare på kvällen ska agera förband åt sina skyddslingar Animal Collective, håller de precis på att avsluta sin middag som består av chokladtårta.

Varifrån kom idéen till konceptet bakom nya skivan?

Taraka: För ett tag sedan var jag upprörd, så jag kollade upp vilka låtar som toppade Billboard-listan när världen spåddes gå under och upptäckte en knasig korrelation. På första plats låg Britney Spears Till the World Ends. Jag blev fascinerad av tanken på popmusik som ett otroligt effektivt verktyg för masskommunikation. Budskap kan så enkelt döljas under den lömska ytan. Det albumet ville jag göra. Ett samlingsalbum över de tio bästa låtarna när världen går under.

Var det enkelt att komma på de olika banden och deras historier?

Taraka: Det var överraskande enkelt med tanke på att det tog mig tre veckor att komma på Prince Rama. Vi skapade de tio fiktiva banden, sedan var det som att allting började hända av sig själv. Vi kanaliserade deras spöken utan att ens tänka på det. Allting skedde naturligt. Det här bandet har den här storyn.

Nimai: Att agera flera olika band var verkligen roligt. Vi tog de tio bandbilderna inom loppet av tre dagar vilket krävde rätt intensiva sessioner. Vi hann knappt sminka oss innan det var dags att byta make up igen.

Taraka: Och genom att ta in alla dessa vibbar kanaliserade vi verkligen någon annan.

Kändes det som att ni fick mer frihet när ni inte längre behövde vara er själva?

Taraka: Absolut. Det kändes som att vi fick tillåtelse att vara oss själva genom att vara någon annan. Vi kunde göra saker vi aldrig hade kunnat göra tidigare eftersom det inte stämde överens med vår självbild.

Hur gick själva låtskrivandet till?

Taraka: Det känns ofta som att jag dikterar vad någon annan säger åt mig. Jag hör liksom en röst som säger ”skriv så här”. Sedan lämnar jag det. Så fort jag försöker korrigera någonting suger det, så jag kan egentligen inte ta åt mig äran för låtskrivandet.

Nimai: Allting gick väldigt fort. Jag skrev mina trumdelar samtidigt som hon höll på att spela in låtarna.

Taraka: Det kändes brådskande, så även om en låt inte var färdigskriven kunde vi säga ”nu spelar vi in den inom en timme” eftersom gnistan var där. Det fanns en känsla av spontanitet och energi som saknades på de förra skivorna. Det mesta av skivan spelades faktiskt in på GarageBand i mitt rum, sedan åkte vi till Seattle för att mixa den tillsammans med Scott Colburn.

Nimai: Alla bandbilderna hängde på väggen så vi kunde fånga rätt känsla för varje band. Ta So Destroyed som exempel – då spelar vi ju grunge. Scott är verkligen talangfull när det kommer till att fånga upp rätt vibbar och känslor. Han visste alltid hur vi ville att det skulle låta.

Den här känslan av spontanitet återspeglas även i era spelningar.

Taraka: Jag tror det har att göra med att vi interagerar med publiken. Delvis beror det på att vi spelade i källarlokaler så länge – då var det viktigt att engagera publiken. Men det beror nog även på call-and-response-utropen vi växte upp med i Hare Krishna. Vi försöker få alla som befinner sig i rummet att delta i ett musikaliskt utbyte. Strävan är att göra någonting teatraliskt. Uppträdandet handlar om att inkludera publiken. Jag ser på konserter som ett tillfälle att jamma med publiken och varje publik vi spelar med är unik.

Ni har även gjort en träningsvideo med titeln Utopia=No Person. Kan man nå utopi genom att motionera?

Taraka: Till skillnad från Nimai besöker jag aldrig gymmet, så för mig var det mest ett intressant projekt. Jag var en nörd i skolan och blev alltid vald sist när vi skulle spela basket, men jag fascineras av träningsestetiken. Vi såg på träningsvideor med Jane Fonda och sättet hon skriker ”let yourself go” är metafysiskt. Sinnet hindrar dig från att göra vissa övningar men genom att bryta ner barriären mellan kropp och sinne kan man nå ett transliknande meditativt tillstånd. Det är som den shamanistiska uppfattning om att förlora sig själv genom rörelse, så visst är det någonting utopiskt över gymmet. I vår postmoderna värld finns det ju inte kvar så många ritualer där vi möts. Gymmet är som en helig plats. Man lämnar alla problem utanför och gör sin grej. Man fulländar sin egen självskulptur och frigör sig från allt mentalt baggage. Utopi kan nås när du förlorar dig själv och inte längre är medveten, vilket är en idé som kommer ifrån Paul Laffoley. Fast det förutsätter att man ser kroppen som en plats.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Animal Collective, Debaser, Prince Rama, Those Who Live for Love Will Live Forever, Top 10 Songs of the End of the World

Orbital på Debaser Medis

16 november, 2012 by Jonatan Södergren

Orbital, Debaser Medis
15 november 2012
Betyg: 4

Mörkret var tjockt i lokalen ändå undgick det inte någon när bröderna Paul och Phil Hartnoll klev på scenen till Time Becomes hackande loop. De var iförda lysande hjälmar vilket gjorde att de såg ut som rejvande gruvarbetare bakom all utrustning.

Få elektroniska akter har ju hållit igång lika länge och varit lika betydelsefulla som brittiska Orbital. 1989 spelade de in sin första låt Chime på kassettband. Låten spred sig och blev snabbt populär inom den rave-scen som växte fram under 90-talet. 2009 återförenades bröderna för att fira 20-årsjubileumet av Chime efter att ha gått skilda vägar 2004. Nu är de tillbaka med Wonky – deras första album efter återföreningen – och redo för att ta över världen på nytt.

Konserten i Stockholm kretsar mycket kring den nya skivan, men det bjuds även på en del klassiker. Halcyon spelas redan som andra låt (om man inte räknar med Time Becomes) och innehåller bitar av Belinda Carlisles ostiga 80-talshit Heaven is a Place on Earth. Även Belfast och Doctor Who Theme möts av jubel och trots att de har en del år på nacken känns de förvånansvärt tidlösa. Det beror delvis på att bröderna Hartnoll experimenterar mycket med låtarna på scen, men en minst lika faktor är att de aldrig verkar ha brytt sig om att passa in i någon särskild genre.

Av de nya låtarna sticker New France ut och det gör ingenting att Zola Jesus bara är med i samplad form – hennes starka, gotiska röst är ett instrument i sig. Orbital vinner sakta men säkert över publiken. Höjdpunkten är när de spelar Chime för att sedan komma tillbaka och köra ytterligare ett extranummer i form av nya Where is It Going? som ju även avslutar Wonky. När alla nostalgiker rejvar med i de sköna rytmerna känns det faktiskt rätt skönt att ha Orbital tillbaka.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser, Hartnoll, Orbital, Wonky

Tips: Last Lynx – Killing Switch

15 november, 2012 by Jonatan Södergren

Sommaren 2011 bestämde sig bröderna Fredric och Marcus Lindblom tillsammans med Robin Eveborn för att göra musik ihop under namnet Last Lynx.

”Tankarna om att göra musik tillsammans hade funnits länge. Eftersom jag under en tid var bosatt i San Fransisco så hade vi mest kontakt över nätet, det var först när jag kom hem som vi tog hjälp av en flaska vin och konkretiserade och skred till verket med planerna”, berättar Robin Eveborn.

En månad senare var fem låtar inspelade och klara. Resultatet blev en EP som fick titeln Alaska EP. Den släpptes digitalt av bandet själva.

”Med facit i hand så var vi lite väl naiva och exalterade och ville få ut våra låtar så snabbt som möjligt. När vi ser tillbaka på Alaska så inser vi att några av låtarna inte var helt färdiga men just då så var det en exakt spegelbild av hur vi ville låta, vi tyckte att det var jättebra, och i slutändan är det vad som räknas. Det vi har gjort sedan dess är att utveckla vårt sound och jobbat mycket med struktur och uppbyggnad av låtarna”, säger Fredric Lindblom.

Last Lynx består idag av Robin Eveborn (sång), Camilla Dahlstedt (sång), Kim Lindqvist (bas), Fredric Lindblom (trummor) och Marcus Lindblom (gitarr). Nu släpper de sin första singel Killing Switch genom SoFo Records. Låten visar upp bandets influenser som sträcker sig ifrån modern electropop till 60-talets organiska pop. Resultatet är en välproducerad poplåt där snygga gitarrmelodier möter elektroniska inslag, men det är den sköna blandningen av Robin och Camillas röster som är den stora behållningen.

Du kan lyssna på låten här:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Killing Switch, Last Lynx

Skivrecension: Icona Pop – Icona Pop

15 november, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Icona Pop
Titel: Icona Pop
Betyg: 4

Girlpower-duon med fokus på musik som platsar på dansgolvet och som starkt påminner om Rebecca & Fiona, fast på något sätt lite vassare och råare, stavas såklart Icona Pop. De två tjejerna Aino Jawo och Caroline Hjelt bildade Icona Pop år 2010 men blev så att säga kommersiellt kända 2012 i samband med sommarhiten I Love It. Låtarna på det här albumet – som är deras debutalbum – följer samma ”jag klarar mig bra utan dig”-tema som I Love It hade, dock med små inslag av en djupare sida i till exempel låten My Party som direkt blev min favorit på grund av hur mycket den skilde sig från de andra låtarna på albumet, och med rapparen Smiler i en av verserna.

För tyvärr så kan de likartade låtarna bli en aning tjatiga ibland, musiken skulle må bra av lite mer variaton, speciellt texterna. Det är förvisso det enda fel jag kan höra, annars är detta ett underbart lyckopiller i elektronisk form. Det är fullkomligt omöjligt att inte ens dra lite på smilbanden och känna euforin och självkänslan flöda när man lyssnar på Icona Pop. Jag ser redan fram emot nästa album, och hoppas på mer variation och djup i texterna då. Fast det är kanske lite att förstöra hela konceptet med Icona Pop, för lättsamheten och det genomgående girlpower-ämnet är måhända det som tagit Aino och Caroline dit dem är idag. De tar över Sverige, och världen, bit för bit.

Text: Izabelle Zeijlon

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: I Love It, Icona pop, My Party

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1087
  • Sida 1088
  • Sida 1089
  • Sida 1090
  • Sida 1091
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in