Orbital, Debaser Medis
15 november 2012
Betyg: 4
Mörkret var tjockt i lokalen ändå undgick det inte någon när bröderna Paul och Phil Hartnoll klev på scenen till Time Becomes hackande loop. De var iförda lysande hjälmar vilket gjorde att de såg ut som rejvande gruvarbetare bakom all utrustning.
Få elektroniska akter har ju hållit igång lika länge och varit lika betydelsefulla som brittiska Orbital. 1989 spelade de in sin första låt Chime på kassettband. Låten spred sig och blev snabbt populär inom den rave-scen som växte fram under 90-talet. 2009 återförenades bröderna för att fira 20-årsjubileumet av Chime efter att ha gått skilda vägar 2004. Nu är de tillbaka med Wonky – deras första album efter återföreningen – och redo för att ta över världen på nytt.
Konserten i Stockholm kretsar mycket kring den nya skivan, men det bjuds även på en del klassiker. Halcyon spelas redan som andra låt (om man inte räknar med Time Becomes) och innehåller bitar av Belinda Carlisles ostiga 80-talshit Heaven is a Place on Earth. Även Belfast och Doctor Who Theme möts av jubel och trots att de har en del år på nacken känns de förvånansvärt tidlösa. Det beror delvis på att bröderna Hartnoll experimenterar mycket med låtarna på scen, men en minst lika faktor är att de aldrig verkar ha brytt sig om att passa in i någon särskild genre.
Av de nya låtarna sticker New France ut och det gör ingenting att Zola Jesus bara är med i samplad form – hennes starka, gotiska röst är ett instrument i sig. Orbital vinner sakta men säkert över publiken. Höjdpunkten är när de spelar Chime för att sedan komma tillbaka och köra ytterligare ett extranummer i form av nya Where is It Going? som ju även avslutar Wonky. När alla nostalgiker rejvar med i de sköna rytmerna känns det faktiskt rätt skönt att ha Orbital tillbaka.
Foto: Emma Andersson