• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bluesig stjärnduo ledsagas av autentisk hållning – Louise Hoffsten med Richard Krantz i Lerum

2 april, 2023 by Mats Hallberg

Liveshack på Aludden Park & Restaurang i Lerum

31/3 2023

Foton: Christer Åkerlund (obs fotot ovan Qlaez Wennberg)

Louise Hoffsten behöver knappast introduceras ingående. Utan att på något sätt överexponerats har hon i flera decennier gjort avtryck hos musiklyssnare och allmänheten. Hennes cv innehåller ett tjog gedigna plattor, omfattande turnerande, (har sett Hoffsten minst tre gånger varav två i mitt Mölndal), inspelning i Memphis med aktade musiker, många minnesvärda artistsamarbeten, duetter med Totta Näslund, medverkat i krogshow på Hamburger Börs, haft biroll i filmen 1939, medverkan i populära tv-produktioner såsom Stjärnorna på slottet, Körslaget, Moraeus med mera samt givetvis Så mycket bättre, två självbiografiska böcker (läst den senaste med stor behållning), hedersdoktor vid Linköpings Universitet samt tilldelats ett dussintal priser och utmärkelser inklusive Grammis för genombrottet Rythm & Blonde. Arrangören presenterar sångerskan, låtskrivaren och munspelaren genom att kora artisten till Sveriges bluesdrottning.

Premiär för mig då jag inte tidigare varit på krogen Aludden naturskönt belägen vid sjön Aspen. Sittande publik äter krogens goda mat som uppladdning inför en intim konsert över två set. Sitter perfekt på lagom avstånd från scen och gläds under kvällen åt yrkeskunskapen hos anlitad ljudtekniker. Kan frossa i minst sagt fylligt reverb för gitarrist Richard Krantz. Kände till Krantz från hans superba samarbete med Lena Svanberg och tog reda på att han släppt skivor i eget namn samt medverkat hos bland andra Thomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Jeanette Lindström. Var däremot en nyhet för mig att Louise Hoffsten under längre tid musicerat med denne utsökte gitarrist.

När duon gör entré och tar sig upp på scen går det ett sus genom publiken. Inte i första hand för ynnesten att få komma fysiskt nära stjärnans utstrålande aura. Vad vi inte kan undgå att notera är hur kraftig påverkan MS-sjukdomen har. Efteråt berättar hon för mig att uppträdanden ger så mycket energi att det får henne att må betydligt bättre, är värt ansträngningen. När Hoffsten installerat sig tänker vi mirakulöst nog inte längre på hennes tillstånd. Scennärvaron är total.

I första set sjungs på svenska. Man öppnar i optimistisk rivig anda med Sockerkompis, en okomplicerad kärlekssång. I ett första mellansnack framkommer att Louise är trött på hur det ser ut runt omkring oss. ”Jag vill ha vår och en vacker värld”. Klokt att inte bli mer specifik, att vi fick fylla i själva. Redan när den förhållandevis färska singeln En vacker värld framförs, som ett slags motgift till pandemin och annat elände, inser man att duons musik är äkta vara. Här finns förutsättningar för en extraordinär konsert i ett avskalat format. Inte fel att jämföra med de två spelningar jag upplevde med Freddie Wadling & Henrik Cederblom. Gitarristen körar plus bistår med extra ackompanjemang genom drum-pedal och bjällra (detta uppdagades efteråt när jag beskådade ” pedalparken” och fick höra att sampling inte användes, vilket jag hade utgått från).

Som bevis på duons varma samexistens retas ”komphunden” (hans egna skämtsamma epitet) för geografiskt ursprung. Putslustigheter vilka Louise sveper in publiken väcker muntra reaktioner. Passande nog efter dialektal utläggning spelas en countryblues vars text hyllar det platta Östergötland. Louise trakterar munspel medan Richard byter till stålsträngad svart gitarr, ett av hans tre instrument.. Vi får veta att han tvingats avvara sin banjo för att rollator skulle få plats i bilen. Skönt gung förstärks med underbart reverb. Louise textar tydligt och rytmiskt med nyanser. Stämbanden signalerar trovärdighet, har en nerv som få andra kollegor.

I samband med Visst känns det bittert från Röster ur mörkret som Louise gjorde med sin favoritgitarrist 2017, berättas om en inbjudan till att lira på Österåker, samma fängelse Johnny Cash besökt vilket ju dokumenterades på skiva. Vi hör om utanförskap, internernas och artistens på grund av sina livsbetingelser. Njuter av gungande blues i maffigt inramat ljud. Lysande gitarrspel i dito dynamik!

Före paus kommer två starka låtar hämtade från Så mycket bättre -äventyret vars inspelning beskrivs i termer av ”både bland det jobbigaste och roligaste jag gjort.” Först makalösa Från himmelen fallen duetten med Albin Lee Meldau marinerad i ett uppdämt vemod som leder tankarna till Plura, Ebba Forsberg och Peter LeMarc. Krantz briljerar med karaktäristiskt twang-spel, på elgitarr om jag minns rätt. Den åtföljs av Ljus och värme som en omtolkning från Christer Sjögrens repertoar av en i original norsk visa skriven av Åge Alexandersen. Låten förflyttar sig i uppfriskande stadig lunk präglad, enligt Hoffsten, av ett anmärkningsvärt djup.

Andra halvan drar igång med två utropstecken, varav i Know A Place Called Memphis måste betraktas som det allra fetaste. Studsande kaxig melodi avlöses då av delikat countryblues-ballad. Båda alster kommer från färska albumet Crossing The Border. Sedan framför duon Little Devil In Me från 1995, efter att huvudrollsinnehavaren kommenterat självbespeglande titeln. Dags att stanna upp och lägga in några relevanta reflektioner, påvisa vilken extraordinär tillställning närmare hundra personer är med om (krogspelningen har varit utsåld sedan länge).Musiken rör sig från diskret tunggung till hänförande excesser på steel guitar., Slide i David Lindley stil ackompanjerar i en höjdpunkt stjärnans vokala bedrifter. Duons hundraprocentigt genuina toner minner om Bonnie Raitt, vilket sannolikt utgör ett ideal eftersom Louise spelat in med några av hennes musiker. Krantz adderar listigt trumsound till distinkt medryckande melodier. Blir uppenbart hur mycket känslor som investerats i pandemi-låten I Need You God Damn. Nyanser framhävs både röstmässigt och i strängbändarens subtila riffande.

Utan att på minsta sätt låta framträdandet bli utslätat införlivas mer av markant rockigt beat med snyggt efterhängsen refräng. Syftar på Mello-tävlande bidraget Only The Dead Fish Follow The Stream (Louise en av tre kompositörer) Hennes megahit Let The Best Man Win ges annan kontur. Dängan skalas av så att endast temat består. Firma Hoffsten & Krantz firar triumfer.

Den allsidige artisten inser att publiken önskar en fortsättning. Krånglar inte med att lämna scen , bjuder istället på ett fenomenalt appendix med två expanderande låtar. Nu blir det exceptionelly avspänt och bitvis jam-betonat, vilket vi musikälskare applåderar extra. För första gången tar sig duon an sista spåret på Rythm & Blonde. Louise som kunnat konstatera att man gjort succé, ger sig på ett frejdigt munspelsintro á la Pugh tidigt 70-tal- Salig publik sveps in i stolta blå toner. Pondusen från dem är frapperande! Sveps med av walking blues i ständig rörelse som hämtar näring ur klassisk Delta-tradition och en ikon som John Lee Hooker. Kul att fras från The Seduction of Sweet Louise inkorporeras. Allra sist levereras That´s Wahat I Get komponerad av Jerry Lynn Williams för albumet Message Of Love. från 1991. Efter otroligt raffinerat intro blir det åka av, Sången berör, orden flyger passionerat iväg med obändig auktoritet. Vad beträffar kompet jublar jag invärtes över vad som händer, refererar till en mästare som Ry Cooder. Det improviseras friskt vilket uppskattas stort.

Foton: Christer Åkerlund / första fotot: Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension

Drömskt och ibland dramatiskt i dubbelkonsert på Internationella Pianodagen – Ida Gillner & Erik Dahl på Oceanen

30 mars, 2023 by Mats Hallberg

29/3 2023

Oceanen vid Stigbergstrorget i Göteborg

Foton: Anna Heikkinen

International Piano Day instiftades 2015 av den tyske klaviaturspelaren, kompositören och producenten Nils Frahm som haft flera uppskattade konserter i Sverige. På hemsida listas över hundra evenemang, också denna dubbelkonserten av solopianister vilka jag båda råkar ha recenserat senaste åren. Att just 29 mars valts för att fira pianot anspelar på klaviaturens åttioåtta tangenter. Vad beträffar den viktiga aspekten sound får jag för mig att musikerna genomför sina konserter i instiftarens anda, genom att införliva svävande ambient- tongångar i sina genrefria framträdanden. En nyfiken koncentrerat lyssnande skara hade kommit till mysiga Oceanen.

IDA GILLNER ingår i Längtans Kapell där hon trakterar sopransaxofon, sjunger också och finns med på slagverk. Hon utgör ena halvan av världsmusikduon Ida & Louise och har skrivit teatermusik. För tre år sedan dog plötsligt hennes syster, en chockartad upplevelse. För att bearbeta sorgen och finna mening i tillvaron blev pianospelandet räddningen. Nya och tidigare komponerade stycken sammanställdes på skivan Anna. I några intima tillställningar framfördes musiken live alldeles intill Oceanen. Hade förmånen att vara med då. Ida säher i sitt inledande anförande att ”pianot för mig inte bara är ett instrument, utan en plats där jag skapar, får utlopp för min stund, så tack för att ni vill dela denna stund med mig, Jag växte upp vid havet, se vågorna framför er” Ska tilläggas att övertäckta fönster och neddragen belysning underlättade tankeflykten.

Som förmodat dras man omgående in i ett skeende, ett förföriskt meditativt flöde. Finns en anstrykning av neoklassisk romantik. Intervaller kan påminna om Månskenssonaten eller Regndroppspreludiet. Flera av styckena vetter åt visa., Är således sångbara melodier vilket Ida visar ömsint i praktiken några gånger. Under cirka femtio minuter får vi njuta av melodier från i första hand Anna och teatermusik ur föreställningen Alla vindar är stilla. Även om bakgrunden till merparten av kompositioner inte skulle vara känd för lyssnaren, känns det instinktivt att tonsättaren känslomässigt investerat all sin skaparkraft. Hur det ur sorgen kan uppstå så förunderligt starka melodier, vilka urskiljer sig och verkligen griper tag i en framstår som förunderligt, något oförklarligt.

Tredje stycket präglas av exceptionell skönhet, hugger tag i en. Blir oerhört rörd av en slags andäktig spänst. Sällsam stämning förmedlas, står ut med återhållsam intensitet, en tillbakapressad intensitet på randen till att brista. Här handlar det om naket och okomplicerat tonspråk som penetrerar. Rimligen en kombination av befriande förlösning och smärtsam ansträngning att framför egenskrivna musiken. Som ett hoppfullt mantra framsjungs refrängen i Flyga.

Hon hade också loopat sångslingor och beat hon adderat. Vid ett tillfälle uppstod ett tekniskt missöde vilket löstes med att utrustningen återstartades. Vi får veta att med assistans av loop spelas Time Passing, ett fängslande stycke som ratades från en teaterproduktion. Pianisten avrundar stilenligt med gåshudsframkallande Efteråt skriven redan i tidiga tonåren. I den reciterar Ida ytterst tänkvärda strofer. När man tar emot låten förstår man varför den använts vid begravningar. Vissa teman under konserten är fullkomligt oemotståndliga, har ett obeskrivligt sug i sig. Kan inte på rak arm erinra mig pianomusik som läkningsprocess med motsvarande genomslag, även om PianoBasso med sina utgivningar rör sig i samma härad.

En ljudmässigt stundtals störande omständighet måste påtalas, inte minst eftersom den gjorde mig förundrad och hade viss påverkan på upplevelsen. På grund av trassel med mekaniken lät det som om pianot vore preparerat. Gillnar meddelar efteråt att det var något vid pedalerna som låg och skorrade, vilket medförde oönskad distorsion. Vid soundcheck försökte hon och ljudtekniker lösa problemet och kolla mikrofonerna. Och ljudteknikern försökte en gång till förgäves åtgärda under konserten, Så det som jag fick uppfattningen var en medveten effekt var istället det motsatta. Lyckligtvis (som med emfas framhållits) genererar musiken i sig magi! Den övertrumfar definitivt ljudkrånglet.

ERIK DAHL är en mångsysslare bosatt i Göteborg. som framgångsrikt driver flera projekt. Han säger sig ha odlat fram ett specifikt tonspråk influerad av bland andra Ennio Morricone, Björk, Charles Mingus, John Zorn och Benjamin Britten. Recenserade i somras hans soloalbum Music For Small Rooms. Märker att Erik utstrålar pondus genom sin vana vid olika klaviaturinstrument. Pianot kombineras med att spela synt med vänsterhanden samt en minimoog. Inledningsvis berättas om upprinnelsen till hans senaste skiva. Hör ett större i sound, framfört med auktoritet. Eriks koncept både kompletterar och utvidgar Idas otroligt personlig, emotionella avtryck. Dessutom slipper han i stör utsträckning de ljudproblem som föregående konsert drogs med trots användandet av mer elförstärkt apparatur.

Med Sparv som utgångspunkt utvecklas ett annat register. Mer dramatiska förlopp i repetitiva slingor likt kreativa komponenter. Kompositionerna kryddas finurligt med inlagda samplingar. Raffinerat tillförs i somliga passager suggestiv rytmik, beat som snyggt dekorerar Eriks löpningar. Merparten musik har en visuell framtoning, skulle kunna framhäva intrig itv-serier. Jämförelsen till Stefan Nilsson, som jag hört live flera gånger, ligger nära till hands. Och ibland öppnar sig ett spännande landskap på ambient-manér. Då jag saknar musikalisk skolning är jag ute på djupt vatten om jag för in ett begrepp som kontrapunkt. Ur min begränsade horisont tycks tonsättaren praktisera denna polyfona teknik, genom att hålla igång stämmor. Vidare är draget av minimalism otvetydigt. Vi får reda på att Fluid Memory, Natural Home och Tuva framförs.

Blir förtjust i atmosfäriska väven . Kluster av toner att drömma sig bort till eller ryckas med av. Plötsligt framställs ett storslaget beat genom trumprogrammering. Kul med det symfoniskt rätlinjiga anslag som bryter mönstret. Erik aviserar att sista låten blir en vaggvisa från en dansk liten ort. Väldigt vacker vaggvisa! Extranumret Högsbo draperas i folkmusikharmonier. melodi som gör oss upprymda, får åtminstone mig att associera till gaeliskt sound á la Chieftains och Pogues.

Ida Gillner & Erik Dahl kompletterade varandra förträffligt, skapar båda musik fylld av skönhet och originalitet med sina ömsom gemensamma, ömsom skiftande uttryck. Jag som mest recenserar i jazziga sammanhang, kunde inte avhålla mig från at efteråt kommentera ett omdöme. Syftar på att pianisten från scen nämner att Music For Small Rooms recenserats berömmande i senaste JAZZ (OJ), fast det konstateras att musiken inte kan betraktas som jazz. Håller med kollegan om att Dahl (också Gillner) inte är särskilt jazziga. Det väsentliga är att eklektikernas musik appellerar, då de har konstnärlig nivå.

STORT TACK för bilder Anna Heikkinen

Arkiverad under: Musik, Recension

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

27 mars, 2023 by Mats Hallberg

bild från fb-sida för Pianobasso

Frölunda Kulturhus

24/3 2023

Recenserade i entusiastiska ordalag skivdebuterande PianoBasso 2016, var några år senare med när musik framfördes från skiva nummer två i Kaverös kyrka och blev ånyo inviterad till releasekonsert. Nu kommer således tredje albumet från Thomas Gustavsson och Andreas Gustafson betitlad Tranquilllo III. Meditativ konsert lyder rubriken på tilldragelsen i den mycket stämningsfullt belysta Stora salen. Latinska adjektivet på skivorna indikerar pragmatiskt koncept vars bakgrund Andreas berättar om i sitt inledningsanförande.

Andra halvan i duon har ett förflutet inom Svenska kyrkan som musiker, bland annat på Sahlgrenska. Idén till PianoBasso har sin upprinnelse efter beställning där på läkande tongångar. Vi får veta att det började med Mozart och svårigheten att inkorporera dennes bastoner. På den vägen är det. Genom noggrant utvald klassisk repertoar lämplig för deras rofyllda nisch, samspelar pianist Thomas med basisten Andreas efter arrangemang från mannen vid flygeln. Handlar inte enbart om att transkribera verk, oftast orkester- och körverk, utan också om att lägga in utrymme för improvisation utan att jazza till det.

Musikerna har spelat tillsammans i olika konstellationer i 25 år, träffade varandra första gången när de underligt nog spelade låtar förknippade med Siw Malmkvist. Thomas upptäckte jag i och med att han ingår i lika karismatiska som innovativa New Tide Orquesta medan jag inte hört hans konstnärliga partner i annat sammanhang. Andreas som har civilingenjörsexamen från Chalmers tar emot tillsammans med Thomas. Förser mig i den alkoholfria baren innan jag letar upp en bekväm plats. Publiken som borde varit större får ett litet programblad. Undantaget Schubert inkluderas samtliga tonsättare på aktuella skivan, fast styckena kommer inte i samma ordning.

Nio stycken framförs. För gourméer av klassiskt vacker musik är det välkända stycken, varav flertalet sannolikt förekommit som soundtrack. Man har strippat bort det bombastiska och pråliga tendenser för att i avskalat skick ta fram essensen i harmonierna på piano och kontrabas, vars strängar ofta bearbetas med stråke. Har sett att bedömare gärna jämför med de dröjande låtar i regional spelmanstradition vilka framställdes av Jan Johansson i samarbete med Georg Riedel på ikoniska Jazz på svenska. Relaterar för egen del snarare till Jan Lundgren/ Hans Backenroths duoplatta med samma sättning från i fjol (dessa jazzgiganter tolkar till och med Mozart).

Starka känslor är i omlopp under denna intima kammarkonsert. Registrerar sorg, längtan, frid, stråk av lycka och massvis av melankoli. Musiken blir aldrig smetigt inställsam utan visar sig vara fylld av värdig skönhet. Blir fridfullt begeistrad, jublar över duons lyckade projekt. Meditativt anslag dominerar. Därtill adderas ett par stegringar av intensitet genom aningen dramatiska inslag av arrangerande pianist. I dessa sekvenser byts eftertänksamma grundackordet ut mot mot sofistikerat allegro. Tack vare visuella drag och öppna linjer är musiken av Bach, Chopin, Satie med flera, jämte svenska tonmålarna Alfvén och Peterson-Berger idealiska att använda i filmer och tv-serier. Vilken enorm laddning konsertens nio stycken innehåller representeras allra bäst av ledmotivet ur självbiografiskt brutala storfilmen Tjuren från Bronx. För några år sedan hörde jag just Intermezzo ur Cavalleria Rusticana av Mascagni i stor skala med maffig kör och orkester på GöteborgsOperan. Den svepande melodin i PianoBassos tappning är lika ljuvlig, lika emotionellt drabbande.

från soundcheck foto troligen Andreas Gustafson

Lågmäld öppensinnad inledning hämtad från Debussy avlöses av en av de vackraste pianostycken som någonsin skrivits: Gymnopédie No 1 av särlingen Satie. Undersköna tolkningen i Frölunda Kulturhus gör tonsättaren rättvisa. Chopins Nocturne görs oerhört vackert, framskrider impregnerad i vemod. Duons respektive improvisatoriska inpass under en trekvart ger relief, skänker musiken ett större mått av frihet. Att noterna och mellanrummen till fullo behärskas märks i första hand på subtila interaktionen, mästerlig pausering och sättet varpå instrumenten i omgångar hamnar i fokus. Andreas på ergonomisk ståstödstol kompletterar soundet magnifikt utöver några solopartier,, medan Thomas naturligt nog överlag anför. Blev för oss finsmakare en högtidsstund vars final pianisten presenterade. Då spelades Aftonen av Hugo Alfvén. Oväntat konsekvent av männen att enbart hålla sig till alstren på Tranquillo III och strunta i andra extranummer.

Avsikten att skapa trösterik och minnesvärd musik på detta format infrias till hundra procent. Blev gripen fast jag hade kunskap om hur det troligen skulle låta. Ryste av välbehag av det dynamiska anslaget. Duon tackade evenemangets ljudtekniker plus oss publik. Efteråt fanns skivan till försäljning. Alla ni som i olika utsträckning känner behov av alternativ till samtidens dystra budskap uppmanas LYSSNA PÅ NYA SKIVAN MED PIANOBASSO. Skaffa cd:n eller lyssna på digitala plattformar.!

OBS Kan som kuriosa nämna att i samma hörsal har jag för så där trettio år sedan närvarat när storheter som James Moody, Lee Konitz och Dompan varit huvudakter. Och några år före pandemin kunde jazzelit från regionen avnjutas i vid samma tillfälle – The Grrove, Thomas Jäderlund Amazing Trio samt solopiano med Harald Svensson.

Arkiverad under: Musik, Recension

Svänggäng får oss att glömma vardagens bekymmer – Ida Nielsen & The Funkbots

24 mars, 2023 by Mats Hallberg

foton Christina Palm

22/3 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Ett förhållandevis omfattande sidospår i mitt musiklyssnande utgörs av de medryckande tongångar vilka brukar kallas funk. James Brown spelades på vinylträff när temat var artist/grupp jag har mest enheter av. Har varit på ett antal Cashbah-fester som hållits på olika ställen i Göteborg och följde Stonefunkers karriär. Förutom The Godfather of Soul (sett honom på Skeppsholmen och Rondo) har jag förstås lyssnat på andra pionjärer såsom Parliament ledda av oförliknelige George Clinton (hört live i Holland c:a 1990) och Sly & Family Stone. Visar sig förresten att den senares stötfunkiga hits var vad som huvudsakligen inramade konserten på Valand.

Ska inte göra någon längre uppräkning. Vill bara som introduktion nämna att jag hört vitala liveakter av Maceo Parker med Fred Wesley x 3, Martha High, Alexander Ó Neal, Blacknuss, Nils Landgren Funk Unit, Per Cussion All Stars, Rufus, Marcus Miller, Bassrace på Skeppsholmen med Stanley Clarke, Victor Wooten och nämnde Miller. 1987 fanns jag på plats när Prince kom till Scandinavium med sin karismatiska Sign of the Times-show (har konsertfilmen på video).

Prince är en synnerligen viktig referens i sammanhanget eftersom danska basisten Ida Kristine Nielsens berömmelse vilar till stor del på att hon värvades till New Power Generation 2010 och lirade med denne innovatör fram till hans död. Ingick också i Prince konstellation 3rdeyegirl. Bas Ida (född 1975) har rankats som en av världens tio främsta på sitt instrument. Av förebilder har hon lyft fram Larry Graham, Bootsy Collins, Marcus Miller och Victor Wooten. På sin hemsida berättar Nielsen om specialdesignade signaturbasen från Sandberg, vars egenskaper tillverkats för att få fram eftertraktat, fett och distinkt, sound. Likt sina manliga motsvarigheter är hon en slap bass – virtuoso. Nielsen utbildad vid Kungliga Musikaliska Akademin i Köpenhamn har spelat med bland andra Michael Learns To Rock och Zap Mama. På meritlistan finns också fem plattor i eget namn.

foto Christina Palm

Känns rätt att den heterogena publiken uppgående till ett antal av cirka 200 får hålla till godo med ståplats. plus några stolar och soffgrupper längst bak. Tunga rytmer från scen absorberas bäst av kroppar i upprätt ställning, hos oss som drivs av begär efter extas. Apropå extas ska påpekas att Ida Nielsen nog hade trott att responsen skulle bli ännu större, trots att stämningen var på topp sista låtarna. Noterade fördelaktigt ljud där basen var i centrum utan att stjäla allt utrymme. Hade jag varit trettio år yngre hade jag önskat att ljudvågor skulle kännas i magen och få byxbenen att fladdra. Men den tiden är förbi.

Danskan hymlar inte med att hon är bossen, hela tiden med glimten i ögat i coola solbrillor. Hon visar sig från sin spralliga sida, ovanligt snacksalig utan att skryta. Är väl hög tid att erkänna att jag fram tills nu försummat att lyssna på hennes bländande musicerande. Hon omger sig med landsmannen Oliiver EngQvist på glödande gitarr (ofta anlitad sessionsmusiker, ljudtekniker och producent som bland annat jobbat med Sanne Salomonsen), enormt tajte trumslagaren David Haynes med meriter från exempelvis Victor Wooten, Till Brönner och Stanley Jordan samt rapparen Kuku Agami. Männen servar stjärnan galant plus att de får eget utrymme i showen. Fick anledning att revidera min initiala uppfattning att de är lite bleka, alltför understödjande.

Redan en bit in i första låten demonstrerar Nielsen fabulös teknik Som om hon samtidigt spelar melodi- och basstämman. Med troligen ett gyllene undantag framförs eget material, vars sound med nödvändighet blir som parafraser på klassiker inom traditionen. Olika varianter av beat baserade på givna mallar. Stundtals påminner hennes snärtiga låtar om hur det lät hos Wendy & Lisa när duon släppte eget sent 80-tal.

foto Christina Palm

Nielsen slår fast ”vårt uppdrag är att hålla funken vid liv, en målsättning som infrias förstås. För utövare och mottagare vilka lärt sig behärska och älska grunderna, kan funk framstå som ett okomplicerat lyckopiller. Kanske därför det utmanas med solistiska bravader och dueller,. Det ”krånglas” till med uppfriskande breaks som publikfriande uppvisning. På Valand ersätts i olika avsnitt slagkraftiga låtars groove med ekvilibristiska instick, varav Nielsens smattrande solon jämte supersnabba dialogen med kraftpaketet Haynes och hans trumstockar var mest minnesvärt.

Av det inledningsvis lite jämntjocka materialet framgår att basvirtuosen är starkt präglad av 80-tals beat i allmänhet och samarbetet med Prince i synnerhet. Som nämnts görs under konsertens 95 minuter flera uppiggande avstickare. När funkig sambalåt introduceras lanseras ruggigt skickligt trumspel med lysande understöd av Bas Ida och Oliver EngQvists slingor. Efter cirka en trekvart sätter sig Nielsen vid ett Nord-keyboard och sjunger en ballad, vilket blir en radikal kontrast till den tunga och täta väv av rytmer som i övrigt dominerar. Rapparen Kuku Agami – dansk hiphopartist med med afrikansk härkomst – har också getts en egen avdelning tillsammans med bastante rytmläggaren Haynes, vars inslag celebrerar old school hip hop. Den sist nämnde införlivar i egenskap av ”space captain” på loopande trummaskin/ synt(?) ytterst effektfullt ett tillstånd av P-funk. Kul hyllning av en era!

foto Christin Palm

Nielsen sjunger skapligt och interaktionen med Kuku Agami förhöjer den vokala dimensionen. Stötfunkiga Internet Crush består av byggstenar från Minneapolis-funkens taktfast riffande sväng, förebådar i kombination med Funk In The Trunk kulmen på konserten. Efter att original framförts som tribut översköljs vi av underbar version av 1999 (jovisst äger jag vinylen i fråga). Partyt når sin kulmen, lyckokänslan infinner sig. Följs upp med groove som sitter som en smäck i samma anda i We Came 2 Get Funky, en av Nielsens bästa låtar. Hårt beat med gnistrande solo från strängbändare EngQvist. Energifyllda festen avrundas stilenligt med bassolo där pionjär Larry Graham hyllas samt de härligt gungande rytmer Free Your Mind visar sig innehålla.

OBS Efter showen såldes t-shirts och cd. Ida Nielsen och Funkbots fanns trevligt nog tillgängliga för signering.

Arkiverad under: Musik, Recension

Mästerligt musicerande mer kontemplativt än någonsin – Sphere av Bobo Stenson trio

22 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Woong Chul An

Bobo Stenson Trio

Sphere

4

Inspelad april 2022 i Lugano

Producent: Manfred Eicher

ECM

48:17

Releasedatum: 17/3 2023

Bobo Stenson Trio är inte bara en i raden av åtskilliga utsökta pianotrios i Sverige, av vilka vi är nästan osannolikt välförsedda. Man tillhör dessutom sedan länge en av de mest respekterade treenigheterna i Europa. Sphere är fjärde skivan med nuvarande sättning: Anders Jormin från Göteborg på bas och trumslagare Jon Fält med rötter i Gävle. Formationen kommer från olika generationer. Stenson som spelat med bland andra Jan Garbarek, Tomasz Stanko och Charles Lloyd är 40-talist, professor Jormin född sent 50-tal medan Fält är av årgång 1979. Pianisten som tilldelats kunglig medalj hörde jag live första gången med Rena Rama 1976 på Nef, basisten under 80-talet och den lika lysande rytmläggaren förmodligen i början på 2000-talet. Såg dem senast på Nef på min 60-års dag och har träffat medlemmarna vid flera tillfällen. Bobo Stenson trio har erhållit såväl Grammis som Jazzkatten och Gyllene Skivan.

Nya albumet är lustigt förpackat, påminner om matrjosjka-dockor. Det vetter åt konstmusik och ägnas i första hand åt nordiska modernistiska tonsättare. Ett par stycken av Anders Jormin har komponerats i samma anda. .Trion omfamnar improvisationens ovissa förutsättning i nära samarbete med skivbolagsboss och producent Manfred Eicher. arbetet i studio beskrivs som en koncentrerad undersökning av det material de bestämt sig för, denna gång nordisk inriktning.

Närmar sig på så vis intuitivt vals skriven av Sibelius dekonstrueras, två stycken av Sven-Erik bäck varav ett har psalm i titeln för in element av ambient, körmusik av norske festspelskompositören Alfred Janson (gjorde musiken till filmen Ägget är löst) och ett av Jormins original till Charles Yves (undantag från nordiska huvudspåret). Danske tonsättaren Per Nörgård förekommer två gånger genom att samma melodi får varierande utseende. Smart att låta You Shall Plant A Tree (text Piet Hein) rama in det subtila utforskandet som konstituerar albumet.

foto från Jon Fälts fb-sida bild Jan Granlie

Måste omgående betonas att det tycks som om ett kollektivt beslut tagits om att spela extremt långsamt, vilket gör musiken mestadels introvert. Önskas jazzig puls behöver du vända dig någon annanstans. Man går längre än att allmänt angripa musiken ur en reflekterande och kontemplativ hållning. Ibland uppstår ett trankilt lugn, ibland blir hållningen alltför esoterisk, stöter bort mig. Kanske behövs en tillvänjningsprocess? The Red Flower (Jung-Hee Woo) heter en av få stycken som bryter mönstret, erbjuder en slags varsam swing. Det är en hoppfullt dröjande och lite snirklig melodi där man vill utbrista ”vilken makalöst känslig approach! Annars dominerar avmätt klarhet och fridfull introspektion, motsatsen till upphetsande boppiga tendenser med pulserande rytmik.

You Shall Plant A Tree kännetecknas av vacker refräng som etsar sig fast. Spännande grepp att vilja knyta ihop säcken genom att lägga en utsmyckad variation av melodin som sista stycke. I detta konsekvent dröjande musicerande inträffar försynt första jazziga inslaget i Kingdom of Coldness (A. Jormin). Stillsam skönhet råder, vecklar ut sig efterhand ytterst raffinerat. Här och i åtskilliga passager blir man upprymd av Stensons magnifika sätta att pausera, hans anslag och hur han backas upp av rytmsektionen. Örongodis för oss musikälskare! Communion Psalm av Sven-Erik Bäck (1919-1994) är en annan höjdpunkt med sin rogivande anstrykning av Keith Jarrett.

Esoteriska Valsette op.40/1 präglas av spel med stråke av Jormin och cymbalklanger av Fält. Också i föregående stycke av Alfred Janson opererar ovan nämnda musiker i framkant, i ett diffust kringvandrande alster med nordiskt melankolisk touch. Båda titlar är signifikativa för ECM-soundet. Alla vi som kommit i kontakt med detta sound vet vad som avses. Således krävande lyssning som i mina osofistikerade öron förekommer väl ofta. Inser samtidigt att trion existerar vida bortom behovet att demonstrera spelskicklighet. Fantastiska musiker som dessa tre behöver inte bevisa sin status.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in