4
11/8 2022 – Flamingo
Bör rimligen ha hört namnet men missat hajpen kring Tame Impala, vilka fick sig tilldelat generöst med speltid. Man var sista akt på en av av de två stora scenerna. Australiens nya affischnamn är psykedeliskt och elektroniskt inriktade med fyra fullängdare i bagaget. Currents från 2015 höjdes till skyarna av kritikerkåren. Låter motsägelsefullt, men bandet beskrivs som ett enmansprojekt från multiinstrumentalisten Kevin Parker. Hjärnan bakom TI som sjunger, konstant kallar publiken för guys och rör sig i sidled framför sina ”assistenter” skriver och mixar all musik. De ej presenterade livemusikerna heter i sin ordinarie besättning Jay ”Gumby” Watson på trummor, Dominic Simper, Julien Barbagallo samt Cam Avery. Inte lönt att försöka fastslå vem som spelar vad då de byter instrument under konsert, dessutom under årens lopp haft olika roller.
Att notera omgående är det sensationellt perfekta ljudet, väldigt tungt och aldrig taggigt. Låter mestadels kolossalt massivt på ett smooth sätt med sugande raka beats, öppnas upp efterhand med drömska slingor. Distade gitarrfigurer gör sitt intåg efter ett tag, draperade i aptitliga basgångar och elektronik. För att beskriva hur omedelbart tilltalande det låter initialt trevas efter jämförelser. Vill nämna Yello, Moby, Röyksopp och de kan framstå som en hard core-version av Pet Shop Boys (som jag minns dem på WOW). Parkers tonfall råkar till väsentlig del överensstämma med Neil Tennants stämma, lustigt nog. Resulterar i ett hänryckande pumpande groove. Somliga inslag är förmodligen förinspelade. När männen lämnar scen vid ett tillfälle pulserar den inplanerade musiken vidare.
Den andra remarkabla faktorn är vad ögonen skådar, nämligen gigantisk ljusshow och sinnesutvidgande video toppat med 3d-projektioner. I relation till Kraftwerk får vi extra allt, inklusive färg- och ljusexplosioner samt konfetti-bomber och en spektakulär ljusriggscirkel vertikalt styrd. Den påkostade visuella dimensionen kan härledas till tidiga psykedeliska flumvågen, tänk tidiga Pink Floyd med Syd Barret.
Tame Impala live handlar mer om smarta sound från syntar än konventionella låtar, även om det blir mer av specifika sådana i avslutande delen inklusive ett par hits folk jublar åt. Dessa taktfasta låtar genererar än mer av positiv vibe. Konserten flyer på galant i flera faser. ”Shall we turn it up, so you can go crazy?” blir en retorisk fråga, följd av malande fräcka riff. Man glider över i svävande, gitarrbaserat sound, kör på med ett utbrott av frossande i feed back.
Någon enstaka titel lyfts fram, exempelvis Breathe Deeper. Minimalism är en metod som frekvent praktiseras, stundom uppblandad med en vilja till expansiva, mer drastiska förskjutningar. Apropå influenser apostroferas Amason och i synnerhet en kärlek till Gustaf Ejstes och hans projekt Dungen. Låt från 2010 omtalas som starkt influerad av Dungen. Utmärks av långsam melodi där basen framhävs.
Spelningen på WOW visar sig vara turnéstart för TI som definitivt är på gott humör. Föreställer mig att all musik är i dur. Konserten med sina något diffusa låtar gav mersmak, tack vare dess uppbyggnad och otroligt lyxiga inramning. / Att mina ben värkte efter att ha stått i flera timmar kan inte Tame Impala lastas för. En annan nackdel var förvisso att öronen plågades av ljudvolymen i längden.