
4
11/8 2022 – Azalea
Det har sedan 2008 funnits kvalitativa orsaker till att systrarna Klara och Johanna Söderberg nått avsevärda framgångar såväl på hemmaplan som utomlands. Att de trollbundit på galor och i synnerhet när Polarpris delats ut är bevis nog. Grammis en masse och åtskilliga andra pris är otvetydiga tecken på vilka stjärnor de är. Sammanflätningen av distinkta, klara stämmor är främsta lockande kännetecknet. Såg dem en halvtimme i en lucka i programmet på WOW för sju år sedan, men har skam å sägandes inte varit med om hel konsert tidigare. Att jag såg fram emot deras exklusiva gig, kunde förmedlas direkt till Klara, när jag råkade stöta på henne vid ankomst till Presscentret. Deras pappa är deras producent, tillika ljudtekniker. En faktauppgift värd att nämna eftersom Benkt Söderberg har jag representerad på skiva, dessutom sett ett par gånger live med Lolita Pop.
Rent historiskt är det korrekt att beskriva dem som en folkpop-duo. Men systrarna har närt en önskan om att gå vidare konstnärligt. Sjätte och senaste albumet är live där en av deras hjältar hyllas, nämligen Leonard Cohen. Något smakprov från den gavs inte. Istället var lejonparten av material invirat i jämförelsevis tungt sound. Tappade räkningen på antalet gitarrbyten. De anlitade musikerna heter Sebastian Ring på percussion, Freja Drakenberg på tvåradigt keyboard och dragspel (bestämt för mig att jag hört henne med Ola Salo och andra), bakom trummorna Johannes Runemark samt hans bror Gabriel på sologitarr. Förekommer flera gånger att Johanna tar ut ackorden på en Höfner basgitarr, medan First Aid Kit:s talesperson Klara mest håller sig till akustiskt De tillfällen båda lirar elförstärkt är det så att man nästan tappar hakan.
Startar svängigt med King Of The World och It´s A Shame om min research stämmer. Omgående blir det påfallande att de vill låta tyngre, vilket skapar ett visst avstånd. Refrängen i vad som presenteras som dänga från 80-talet ger ståpäls. Syftar på Boys Of Summer (D. Henley) vars original jag äger. Emellertid har beklagligtvis dess dynamiska mellanpartier slopats. Därpå följer en lite rörig avdelning med ett antal sjungande gäster: Maja Francis, Amanda Bergman och en intensiv snubbe som möjligen är identisk med Tallest Man on Earth. Blir många ljusa och höga röster.

Så där halvvägs in i en konsert på cirka sjuttio minuter uppstår en hädisk tanke. Har jag överskattat duon? Varför blir jag inte mer berörd? Saknar emellanåt den karisma som deras americana-orienterade material är behäftat med. Och hade gärna sett fler ömsinta, personliga tolkningar.
Gabriel Runemark står för en handfull solon som fjärmar mig från systrarnas ursprungliga profil, fast ett fuzzigt sådant förtjänar beröm. Samtidigt tillför inslagen av variation naturligtvis fler dimensioner. Stilar avlöser varann. Harmonisk behaglig lunk, maffigt markerad valstakt och fränt jam-betonad avstickare är några utslag av olika musikaliska idéer. Sammantaget förbluffande många pendlingar och stundtals överraskande rockigt. Noterar här och var ett fett trumbeat. Den ruffigare vägen verkar vara den man helst prioriterar live, när extra musiker medföljer i konceptet.
Klara annonserar ny skiva som ska finnas tillgänglig i november, dessutom lanseras ny singel (precis släppt). Out Of My Head är medryckande, inbjuder till taktfast handklapp. Systrarna vinner tillbaka min uppmärksamhet genom Lion´s Roar och Emylou. I dessa väna hits triumferar ljuva röster, når världsklass, särskilt i sist nämnda countrydoftande pärla.

Efter att oväntat ha lämnat scen återvänder man och gör ytterligare tre-fyra låtar. Träffar en bekant och blir lite ofokuserad, vilket kanske inte skulle avslöjats. Blir ändå varse att det mer avskalade soundet gör unika rösterna och deras behandling av melodier rättvisa. Främsta styrkan hos FAK exponeras fördelaktigt. Kan inte dölja min villrådiga kluvenhet. Inte med besked utan efter viss tveksamhet, landar jag ändå på angivet omdöme.