Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Every Million Miles släpper video om plasten som förstör våra hav

by


I Europa slängs varje år tonvis av plast och skräp i naturen. Med en ny EU-lag som förbjuder engångsplast kan sopmängden halveras, enligt EU-kommissionen. I samband med Världmiljödagen -den 5 juni –  uppmärksammar Stockholmsbaserade Every Million Miles miljöfrågan med en låt och musikvideo.   

Remember that cup of coffeé you had three years ago or that bottle your daughter played with last summer?..Things we use for a moment last a lifetime in the sea. Med de dramatiska orden inleds låten ”Down by the shore”. Vi ser ur fågelperspektiv det azurblåa havet. På ytan gupar plastpåsar och läskflaskor runt. Det är en hemskt syn -men en realitet.   

 ”Down by the shore” handlar om plastutsläpp i naturen. Det är mjuk snällpop a Deportees när den är som bäst. Videon är gjord i samarbete med Håll Sverige Rent som arbetar mot nedskräpning i naturen.

Världsmiljödagen är en av FN:s temadagar som i år handlar om Havet.
Efter många års hårda förhandlingar enades världens ledare slutligen hösten 2015 i Paris kring klimatmålen. Samma höst klubbades I FN igenom Agenda 2030. Enligt forskare når vi inte målen i Parisavtalen om att hålla oss under 2 grader. För att ta oss dit måste vi hjälpas åt. Tryck på politiker att lyfta frågan högt upp på Agendan. Med Down by the shore vill Every Million Miles skapa en större  medvetenhet. Vi kan inte kan fortsätta så som vi gör. Vi måste tillsammans ta vårt rättmätiga ansvar.

Videon


Se Kulturbloggen går klimatmarschen

Petter Stjernstedt

Här är programmet för Kultur i Almedalen

by

Kultur i Almedalen kommer att för tionde året i rad vara en arena för frågor som berör kulturens betydelse i samhället ur olika perspektiv.

Ett pressmeddelande berättar om programmet:
Bakom Kultur i Almedalen 2018 står arrangörerna Länsteatern på Gotland och produktions- och kommunikationskontoret Bohm Bohm Room.

Förra året samlades över 40-tal aktörer som anordnade seminarier, föreställningar, upprop, paneler och samtal kring kultur, kulturpolitik, det fria ordet, konst och områden där kulturen har betydelse.

Årets program innehåller programpunkter av följande organisationer:

Arbetets museum, Arenagruppen, Arkivutredningen, Berwaldhallen, Bohm Bohm Room, FATTA, Film Capital Stockholm, Film på Gotland, Folkets Hus och Parker, Folk och Kultur, Föreningen Svenska Tonsättare, Gotlands Museum, Journalistförbundet, KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, Kungliga biblioteket, Kulturrådet, Kulturskolerådet, Leopard förlag, Länsmuseernas Samarbetsråd, Länsteatrarna i Sverige, Länsteatern på Gotland, Länsstyrelsen på Gotland, Natur & Kultur, Region Gävleborg, Region Jönköpings län, Regional Musik i Sverige, Region Skåne, Riksantikvarieämbetet, Riksteatern, Svenska Filminstitutet, Svensk Scenkonst, Sveriges folkhögskolor, Sveriges Museer, Sveriges Radio, Statens medieråd, Teaterförbundet för scen och film, Tekniska museet, Unga tankar om musik och Västra Götalandsregionen.

För uppdateringar och nyheter om Kultur i Almedalen på twitter via #kultalm18 och #kulturialmedalen samt på Instagram och Facebook.

Här är programmet för Kultur i Almedalen

Samtal kring en modernare, inkluderande kulturpolitik

by

I ett samtal med kulturarbeatere med maktposition diskuteras Kultur i hela landet, bättre villkor för konstnärer och inklusion inom konstens sfär.

Samtalet som ägde rum på Kulturhuset i Stockholm utgick ifrån en visionär handlingsplan om ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Läs mer om detta här. Efter en presentation av handlingsplanen följde en debatt med inbjudna riksdagspolitiker. De sa ytterst lite om handlingsplanen. Därför får de lite spelrum här. Visionerna uteblir, men de berättar om hur de vill fördela sina pengar till den kulturella näringen. Man är överens om att konsten ska vara värdeneutral. Den gemensamma fienden är Sverigedemokraterna som i höstas ville förbjuda menskonst i det offentliga rummet. Samtliga tycker inte politiken ska styra kulturarbetares verksamhet.

Därefter hålls ett panelsamtal med kulturarbetare. Inbjudna gäster är:

Terese Bengard, verksamhetsledare Hela landet ska leva

Roger Blomgren, professor Bibliotekshögskolan och forskningsledare på Centrum för kulturpolitisk forskning

Anna Carlson, ordförande Teaterförbundet/Skådespelare

Calle Nathansson, vd Folkets Hus och Parker

Sanna Rayman, journalist, Dagen Samhälle

Moderator: Hur ser ni på konstfältet så som det ser ut i nuläget?

Calle: Jag saknar kulturpolitiken i den politiska debatten. Det är mycket snack om migration, säkerhet och trygghet. Men inge konst och kultur. Vi har haft samma kulturpolitiska mål sedan 60-talet. Och ser man politikers prioriterade frågor så hamnar kulturen långt ner. Det säger nåt om hur låg ställning kulturen har i vårt samhälle.

Anna: Konstfältet är som det sägs i handlingsplanen ett homogent fält. Konst-,film- och designstudenter är oftast vita, medelklass och kommer från ett välbärgat hem. Därmed blir perspektivet snävt. Och vi politiker bara accepterar situationen. Vi vänjer oss vid att svarta har svårare att få stöd än vita och vi blundar för det fakto att det homogena inte ger en rättvis bild av vårt samhälle. Argumenten är uttjatade. För få kvinnor utbildar sig till regissörer och manusförfattare.  ”Det är tråkigt, men det är inte vårt fel”, säger politiker och kulturarbetare. Jo, det är vårt allas gemensamma ansvar att ändra på dessa strukturer och rådande normer som utesluter människor från arenor de förtjänar att vistas i. Det går visst, bara med tillräckligt stor vilja. 

Sanna. Jag håller inte med. Vad som syns på scen är något som politiker inte bör lägga sig i. Vi i detta rum köper att vi ska ha ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Men alla gör inte det. Det är problematiskt om vi jämt och ständigt ska påtvinga ett bestämt perspektiv över kulturen.

Calle. Alltså. När ensidighet dominerar berättelsen så påverkas kvaliteten. Diskussionen kring att bredda konstfältet måste vara levande. Vi som sitter på makten bör inte styra verksamheten. Jag är själv mot kvotering. Det är fel väg att gå. Vi måste se över obalansen och fundera kring hur vi kan stimulera fler kvinnor och icke-vita att söka sig till dessa utbildningar. Ett sätt är att använda avidentifierade ansökningar. Då vet mottagaren inte vem som ligger bakom ansökan. På så vis kan andra grupper få ta plats på exempelvis konstfack.

Roger. Risken för styrning finns både från politiker och kulturarbetarna/institutionerna/teaterföreningarna själva. Exempelvis kan marxister  göra en uppsättning som en Maoistisk-propaganda. Båda delar kan vara farliga.

Calle. Jag är osäker om jag förstår dig här, Roger. Men jag anser att politiker ska styra i minsta mån, men att en fristående grupp själva kan välja sitt perspektiv. Det lägger vi oss inte i. Jag ser inga problem med det.

Moderator. Hur mycket kan politiken styra?

Terese. Man kan styra på så sätt att resurserna fördelas över hela landet. Hela kakan kan inte gå till Storstaden Stockholm. Utan alla kommuner bör få ta del av kultur. För det krävs ekonomiskt stöd. Inom svensk kultursektor råder en extrem storstadskoncentration. Jag tror det är runt 44 procent av kulturpengarna som går till Stockholm. Det blir en
ond spiral då kulturarbetarna söker sig dit där jobben finns. Politiker bör bygga ut kulturens infrastruktur i hela landet så att Svensk kulturliv kan blomstra från Kiruna i norr till Skåne i söder.  

Calle. Digitaliseringen är en revolution! Den gör att kultur enkelt kan spridas.  Varför inte visa Västerbottens uppsättningar via biografer i hela landet. Det är ju briljant ju. 

Terese. Visst, men det är också viktigt med själva live-upplevelsen. Folk vill se teater i sin egen bygd. För det händer något när man sitter i ett rum tillsammans och delar en upplevelse. Ekonomiskt stöd bör ges till alla bygdens teatrar, och inte bara insitutionerna i Stockholm.

Calle. Jag vill se ett kulturlyft där vi satsar mera på de ideella krafterna. Alltså att politiken gör det enklare för dem att verka.  

Roger. Ge stöd åt folkets hus i hela Sverige. Och höj kulturens status genom att ta in den i all utbildning med fokus bildning. Jag har en kontroversiell tanke. Varför inte göra om lite. Genom att ta bort kulturpolitiken som egen domän, istället placera den under utbildningspolitik kan kulturen få en större tyngd där bildning är ett rättesnöre.

Hur bör livssituation för konstnär se ut och vad kan politikerna göra för att förbättra denna?

Anna. En professionell oavsett domän ska ha rätt att kunna försörja sig, ha rätt till alla försäkringssystem, få en vettig pension och så vidare. Alla ska kunna försörja sig hela året.

Sanna. Där håller jag inte med dig. Som student mot de humanistiska ämnena vet man redan att man tar en viss risk när man påbörjar sin utbilding. Alla får inte ett jobb som är direkt kopplad till ens utbildning. Så är det bara. Och det är ju knappast bara inom konsten som man har tillfälliga tjänster. En året-runt-jobbgaranti kan aldrig utlovas.  

Terese. Alla ska kunna få jobb, även utanför storstaden. Vi måste öka tillgängligheten och bygga ut den kulturella infrastrukturen. Det är det enda rätta för att vi ska få ett land som florerar av spännande konstnärskap och kulturella yttringar.

Petter Stjernstedt

Samtal: Är det dags för en kulturrevolution?

by


Hur sätter vi kulturen på den politiska agendan? Hur skapar vi ett inkluderande, intersektionellt konstfält? På kulturhuset i onsdags diskuterades kulturpolitikens ställning. Riksdagspolitiker och kulturarbetare samtalade om en förnyad kulturpolitik med utgångspunkt från en ny handlingsplan. Kulturbloggen var på plats för att rapportera.  

I februari tidigare i år anordandes konventet Konst och Kultur i Eskilstuna i syfte att bredda diskussionen kring kultur och politik. Här slutfördes en handlingsplan för ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Som en motpol till en enligt utsaga homogen, exkluderande kultursektor talade inbjudna i onsdags om sin handlingsplan. Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare, Ulrika Flink verksam inom Konstfrämjandet Stockholm. Sebastian Dahlqvist är konstnär och curator för Art Lab Gnesta samt verksamhetsledare för Skånes konstförening. Tillsammans klarlade de sin ståndpunkt. Det är vita institutioner som ser konst ur ett västerländskt perspektiv. Det är emigrerande konstnärer som inte får ekonomiskt stöd. För att möjliggöra en kulturrevolution måste systematiska förändringar till. Konsten ska kunna spegla samhället. Då krävs mera mångfald och flera perspektiv, menar kulturarbetarna.
– Den pågående kulturrevolutionen sker utanför centrum. Den pågående kulturrevolutionen vill inte ha era tillfälliga mångfaldsprojektpengar. Vi vill ha era löner. Den pågående kulturrevolutionen frågar: Vem talar du till och vem talar du inte till? Den pågående kulturrevolutionen skapar separatistiska grupper för att konstnären ska få vara ifred. Den pågående kulturrevolutionen vet hur vita institutioner exkluderar. Vår handlingsplan kan skapa utrymme för fler konstnärer att verka och kan i positiv riktning påverka institutioners hållning och förändra snäva perspektiv.

Utgångspunkten bör vara att nationellt motverka ett segregerat konstfält, menar talarna. Men hur får vi till ett feministiskt, intersektionellt konstfält som medvetandegör sin egen makt och fördelar pengar rättvist? Enligt talarna är extra ekonomiskt stöd till marginaliserade konstnärer en viktig sak att få till . Kulturpolitiken måste högre upp på agendan.
– I Almedalen 2016 nämndes i public service kulturpolitik ynka 4 sekunder.
Detta är ett tydligt tecken på hur underprioriterad frågan är.

Fortsättning följer med samtal med kulturarbetare.

Petter Stjernstedt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidningen Filter pekar ut en ny person som Palmemördaren

by

Christer Pettersson (som dog 2004) dömdes av Stockholms tingsrätt i juni 1989 som skyldig till mordet på Olof Palme i februari 1986 med frikändes i november 1989 av en enig Svea hovrätt. Trots det pekas han fortfarande ut av många som Palmes mördare. Nu har reportagemagasinet Filter granskat utredningen kring mordet och pekar ut en helt annan person.

På tidningen Filters hemsida rapporteras:
Efter tolv års efterforskningar fann journalisten Thomas Pettersson vad alla tidigare gått bet på. Det här är berättelsen om Skandiamannen och mordet på Olof Palme.

Inledningen av artikeln går att läsa men artikeln i sin helhet ligger bakom betalväggen.

SVT Nyheter berättar att journalisten Thomas Pettersson började sina sina efterforskningar om Palmemordet för tolv år sedan.
Sex år senare kom han i kontakt med Filters Mattias Göransson och de började nysta upp det de menar är ett polisiärt haveri, som fått konsekvensen att Olof Palmes mördare aldrig dömts:
Deras spår har lett till att de nu pekar ut den man som de menar är den sannolike mördaren.
En man som förekommit i utredningen från första början, men som avfärdades av polisen.

I Ekot hörde jag i morse att denna man som nu misstänks inte kan ställas inför rätta eftersom han avlidit. Men poliserna i utredningen hoppas att fler vittnen ska träda fram nu när de nya uppgifterna blivit offentliga.

Mannen som nu misstänks för Palmemordet var med i en skytteförening och hade tillgång till vapen, också tillgång den den sorts vapen som Palme mördades med. Mannen var med vid den döda kroppen på Sveavägen och påstod sig ha sett mördaren springa iväg.

Det är intressant att Filters journalist kunnat forska vidare kring detta. Att någon journalist i dagens klick-baserade medievärld har tiden att gå på djupet med något. Men det blir nog svårt att få allmänheten att tro på en ny mördare. För många är Christer Pettersson fastnaglad som Palmes mördare, med tanke på att Lisbeth Palme pekat ut honom.