I ett samtal med kulturarbeatere med maktposition diskuteras Kultur i hela landet, bättre villkor för konstnärer och inklusion inom konstens sfär.
Samtalet som ägde rum på Kulturhuset i Stockholm utgick ifrån en visionär handlingsplan om ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Läs mer om detta här. Efter en presentation av handlingsplanen följde en debatt med inbjudna riksdagspolitiker. De sa ytterst lite om handlingsplanen. Därför får de lite spelrum här. Visionerna uteblir, men de berättar om hur de vill fördela sina pengar till den kulturella näringen. Man är överens om att konsten ska vara värdeneutral. Den gemensamma fienden är Sverigedemokraterna som i höstas ville förbjuda menskonst i det offentliga rummet. Samtliga tycker inte politiken ska styra kulturarbetares verksamhet.
Därefter hålls ett panelsamtal med kulturarbetare. Inbjudna gäster är:
Terese Bengard, verksamhetsledare Hela landet ska leva
Roger Blomgren, professor Bibliotekshögskolan och forskningsledare på Centrum för kulturpolitisk forskning
Anna Carlson, ordförande Teaterförbundet/Skådespelare
Calle Nathansson, vd Folkets Hus och Parker
Sanna Rayman, journalist, Dagen Samhälle
Moderator: Hur ser ni på konstfältet så som det ser ut i nuläget?
Calle: Jag saknar kulturpolitiken i den politiska debatten. Det är mycket snack om migration, säkerhet och trygghet. Men inge konst och kultur. Vi har haft samma kulturpolitiska mål sedan 60-talet. Och ser man politikers prioriterade frågor så hamnar kulturen långt ner. Det säger nåt om hur låg ställning kulturen har i vårt samhälle.
Anna: Konstfältet är som det sägs i handlingsplanen ett homogent fält. Konst-,film- och designstudenter är oftast vita, medelklass och kommer från ett välbärgat hem. Därmed blir perspektivet snävt. Och vi politiker bara accepterar situationen. Vi vänjer oss vid att svarta har svårare att få stöd än vita och vi blundar för det fakto att det homogena inte ger en rättvis bild av vårt samhälle. Argumenten är uttjatade. För få kvinnor utbildar sig till regissörer och manusförfattare. ”Det är tråkigt, men det är inte vårt fel”, säger politiker och kulturarbetare. Jo, det är vårt allas gemensamma ansvar att ändra på dessa strukturer och rådande normer som utesluter människor från arenor de förtjänar att vistas i. Det går visst, bara med tillräckligt stor vilja.
Sanna. Jag håller inte med. Vad som syns på scen är något som politiker inte bör lägga sig i. Vi i detta rum köper att vi ska ha ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Men alla gör inte det. Det är problematiskt om vi jämt och ständigt ska påtvinga ett bestämt perspektiv över kulturen.
Calle. Alltså. När ensidighet dominerar berättelsen så påverkas kvaliteten. Diskussionen kring att bredda konstfältet måste vara levande. Vi som sitter på makten bör inte styra verksamheten. Jag är själv mot kvotering. Det är fel väg att gå. Vi måste se över obalansen och fundera kring hur vi kan stimulera fler kvinnor och icke-vita att söka sig till dessa utbildningar. Ett sätt är att använda avidentifierade ansökningar. Då vet mottagaren inte vem som ligger bakom ansökan. På så vis kan andra grupper få ta plats på exempelvis konstfack.
Roger. Risken för styrning finns både från politiker och kulturarbetarna/institutionerna/teaterföreningarna själva. Exempelvis kan marxister göra en uppsättning som en Maoistisk-propaganda. Båda delar kan vara farliga.
Calle. Jag är osäker om jag förstår dig här, Roger. Men jag anser att politiker ska styra i minsta mån, men att en fristående grupp själva kan välja sitt perspektiv. Det lägger vi oss inte i. Jag ser inga problem med det.
Moderator. Hur mycket kan politiken styra?
Terese. Man kan styra på så sätt att resurserna fördelas över hela landet. Hela kakan kan inte gå till Storstaden Stockholm. Utan alla kommuner bör få ta del av kultur. För det krävs ekonomiskt stöd. Inom svensk kultursektor råder en extrem storstadskoncentration. Jag tror det är runt 44 procent av kulturpengarna som går till Stockholm. Det blir en
ond spiral då kulturarbetarna söker sig dit där jobben finns. Politiker bör bygga ut kulturens infrastruktur i hela landet så att Svensk kulturliv kan blomstra från Kiruna i norr till Skåne i söder.
Calle. Digitaliseringen är en revolution! Den gör att kultur enkelt kan spridas. Varför inte visa Västerbottens uppsättningar via biografer i hela landet. Det är ju briljant ju.
Terese. Visst, men det är också viktigt med själva live-upplevelsen. Folk vill se teater i sin egen bygd. För det händer något när man sitter i ett rum tillsammans och delar en upplevelse. Ekonomiskt stöd bör ges till alla bygdens teatrar, och inte bara insitutionerna i Stockholm.
Calle. Jag vill se ett kulturlyft där vi satsar mera på de ideella krafterna. Alltså att politiken gör det enklare för dem att verka.
Roger. Ge stöd åt folkets hus i hela Sverige. Och höj kulturens status genom att ta in den i all utbildning med fokus bildning. Jag har en kontroversiell tanke. Varför inte göra om lite. Genom att ta bort kulturpolitiken som egen domän, istället placera den under utbildningspolitik kan kulturen få en större tyngd där bildning är ett rättesnöre.
Hur bör livssituation för konstnär se ut och vad kan politikerna göra för att förbättra denna?
Anna. En professionell oavsett domän ska ha rätt att kunna försörja sig, ha rätt till alla försäkringssystem, få en vettig pension och så vidare. Alla ska kunna försörja sig hela året.
Sanna. Där håller jag inte med dig. Som student mot de humanistiska ämnena vet man redan att man tar en viss risk när man påbörjar sin utbilding. Alla får inte ett jobb som är direkt kopplad till ens utbildning. Så är det bara. Och det är ju knappast bara inom konsten som man har tillfälliga tjänster. En året-runt-jobbgaranti kan aldrig utlovas.
Terese. Alla ska kunna få jobb, även utanför storstaden. Vi måste öka tillgängligheten och bygga ut den kulturella infrastrukturen. Det är det enda rätta för att vi ska få ett land som florerar av spännande konstnärskap och kulturella yttringar.
Petter Stjernstedt