Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Smoke Sauna Sisterhood – unikt med inte perfekt

by

Smoke Sauna Sisterhood
Betyg: 3
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Anna Hints

Några av den senaste tidens mest intressanta dokumentärer har visat sig ha de mest förunderliga och bisarra ämnen som kan föreställas. Exemplen är många, kultklassikern King Of Kong, där ingenjören Steve Wiebe bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att slå poängrekord i arkadspelet Donkey Kong, eller den bara några år gamla The Lost Leonardo som gjorde sagan om en kontroversiell Da Vinci målning till en nagelbitare. Smoke Sauna Sisterhood har en minst lika unik premiss, ett antal estniska kvinnor samlas i en rökbastu och talar ut om sina långa och långt ifrån okomplicerade liv. Utgångspunkten är minst sagt säregen och att läsa filmens synopsis höjer både ett och annat ögonbryn.

Likt de andra exemplen lyckas regissören Anna Hints skapa ett intresse kring ämnet och engagera publiken. Då filmen stannar inne i den trånga bastun och låter berättelserna stå i centrum är Smoke Sauna Sisterhood både underhållande, gripande och rolig. Ämnena som diskuteras rör sig mellan högt och lågt, perverst snusk kan snart gå över i drabbande utsagor och tuffa barndomsminnen. Hints tappar aldrig greppet om tittaren då berättelserna presenteras, det finns en magnetism i det avskalade sättet som de många minnena presenteras på.

Där andra dokumentärfilmare är fascinerade av ytterst påträngande närbilder av ansikten väljer Hints istället att fokusera på avklädda kroppar, hur tanklös fotmassage blir till en nervös reaktion då något smärtsamt förmedlas eller hur svettningarna intensifieras vid de mer dramatiska skeendena i berättelserna. Till hennes hjälp finns också ett otroligt stilfullt och tilltalande foto som ramar in filmens miljöer med otrolig visuell skärpa. Trots intensiva närbilder på svettiga kroppar är fotot aldrig påträngande eller klaustrofobiskt, intimiteten är genuint fantastisk och sättet den estländska naturen skildras på är oerhört slående. Genom att undvika närbilder på ansikten – och i de flesta fall skymma dem, blir flera av bekännelserna som att bevittna en bikt, där publiken får ta del av saker och ting som vi egentligen inte borde få höra.

Och om hela filmen hade hållit sig till samtalen i bastun utrustat med det eleganta fotot hade det hela kunnat stämplas som något av en oväntad triumf. Olyckligtvis görs det en rad snedsteg som är genuint konfunderade. Hints värderar det avskalade och återhållsamma då det kommer till att låta kvinnorna och deras upplevelser stå i centrum, men mellan samtalen i bastun förekommer bombastiska distraktioner som försöker visa de spirituella inslagen som förekommer inom den estniska bastukulturen. Sättet detta skildras på är i fullkomlig polemik med filmens övriga intention – att vara lågmäld och inte det minsta konstlad. Men i dessa mellansekvenser, menade att ge andrum mellan konversationerna, bombarderas publiken med löjeväckande scener som liknar något från en rekryteringsreklam för en sekt. Dessutom överöses dessa sekvenser av dånande musik som verkar ha irrat bort sig från de mest explosiva av actionfilmer. Dessa segment är också återkommande och så pass aparta från resten av filmen att det uppstår en identitetskris, det är absolut oförståeligt varför en film som eftersträvar att vara jordnära väljer att forcera in dessa plågsamt artificiella inslag.

Stundtals är Smoke Sauna Sisterhood både fascinerande och egensinnig, i sina mest effektiva sekvenser demonstreras värdet av lågmäld intimitet och hur vardaglighet kan vara bland det mest exotiska som kan upplevas. Men de rent absurda kreativa besluten som distraherar och förtar från dessa moment är tyvärr alltför problematiska. Det hela slutar med att vara unikt men långtifrån perfekt.

Filmrecension: Argylle – överraskande rolig

by

Argylle
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Matthew Vaughn
I rollerna Henry Cavill, Samuel L. Jackson, Bryce Dallas Howard, John Cena, Dua Lipa m.fl.

Agentfilmer och serier finns det en hel del av. En del bra och en del sämre. Argylle är en rolig parodi på spionfilmer. Jag fick en hel del goda skratt då jag såg den. Jag fick på en biosalong där vi bara var fyra personer och ändå hade filmen premiär på bio dagen före. Anledningen till att så få biobesökare valde den filmen kanske beror på att den fått dåligt betyg av en lång rad filmkritiker. Mitt betyg 3 på filmen blir nästan det högsta. Jag har hittills bara hittat en filmkritiker (på Göteborgsposten) som gett högre, betyg 4. Annars är det mest betyg 2 och någon betyg 1.

Vad gör filmen värd att se, värd att hänga två timmar och nitton minuter? Den ger en hel del skratt och den är spännande av och till. Den har flera oväntade vändningar som inte är förutsägbara. Den är riktigt överraskande emellanåt. Den har haft stora resurser, det märks.

Huvudpersonen, Elly Conway (spelas av Bryce Dallas Howard) är hyllad författare till spionromaner som blivit storsäljare. Huvudpersonen i hennes romaner är den hemliga agenten Argylle. Själv lever hon en mycket lugnt liv som helst sitter hemma i lugn och ro med sin katt, Alfie. I slutet på hennes senaste bok har hennes hemliga agent Argylle hittat dokument som visar att den globala spionorganisationen han jobbar för är kriminell, den är mycket skum. Argylle ska nu hämta dokumenten. Då exploderar allt. Plötsligt blir Elly attackerad av skumma personer när hon sitter på tåget för att hälsa på sina föräldrar. En främmande man på tåget blir hennes räddning.

Mannen som räddar henne från alla attackerande personer på tåget kallar sig Aiden (spelas av Oscar®-belönade Sam Rockwell). Aiden berättar att det hon skrivit i sina romaner är verklighet och nu måste hon tillsammans med honom bege sig till London för att leta reda på dokumenten som kan avslöja spionorganisationens skumma affärer.

Om det verkar skruvat så lovar jag dig att det är ännu fler vändningar och oväntade utvecklingar av gåtan. Det är väldigt snyggt förpackat och saker som verkar hänga i luften får alltid en uppföljning och en förklaring.

En lång rad stjärnor är i med i filmen: Henry Cavill (The Witcher), John Cena (Fast X), Oscar®belönade Ariana DeBose (West Side Story), Grammy-belönade popsuperstjärnan Dua Lipa (Barbie), Emmy-belönade och Oscar®-nominerade Bryan Cranston (Breaking Bad), Emmy-belönade komediikonen Catherine O’Hara (Schitt’s Creek), Sofia Boutella (Kingsman: The Secret Service) och den legendariske Samuel L. Jackson. Alfie spelas av Chip, en katt som egentligen tillhör supermodellen Claudia Vaughn (född Schiffer).

En är rolig, emellanåt helgalen, nästan barnsligt löjlig ibland. Det är några slagsmålsscener som är väldigt snyggt koreograferade, speciellt en scen där hjältinnan åker skridskor på olja. Ofta kan jag känna lite avsmak för att våld och slagsmål blir underhållning, men i dessa fall fungerar de ändå bra och slagsmåls-scenerna dominerar ändå inte filmen.

Jag och de övriga tre i publiken skrattade i alla fall och hade en rolig kväll på bio.

Filmrecension: När Sophia mötte Sylvain – kul om kärlek och passion men bygger en del på fördomar

by

När Sophia mötte Sylvain
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2o24
Regi Monia Chokri

En intressant film om en kvinna från den intellektuella eliten i Kanada som möter en supersnygg hantverkare och inleder en framför allt sexuell relation. Filmen undersöker om det är möjligt för två människor från olika samhällsklasser att verkligen mötas och ha en djup relation. Duktiga skådespelare räcker inte, filmen bygger alldeles för mycket på fördomar och klichéer. Filmen förutsätter att högutbildade akademiker inte kan ha bra sex, att män från den kulturella eliten kan prata och kommunicera men inte kan tillfredsställa en kvinna medan hantverkare är ursexiga och kan tillfredsställa en kvinnas sexuella lust om och om igen, men de kan inte ge en intellektuell kvinna den gemenskap hon behöver rent intellektuellt. De högutbildade männen är jämställda medan hantverkarna vill bestämma och äga kvinnan och dessutom ofta har högerextrema värderingar.

Fast trots min kritik av de fördomar filmen bygger på är den ändå skickligt berättad. Sophia är en snart 40-årig filosofiprofessor som lever ett stabilt och förutsägbart liv tillsammans med Xavier sedan tio år tillbaka. När hon åker ut till ett hus hon och Xavier köpt på landet för att träffa en hantverkare som ska renovera huset träffar hon Sylvain. Sophia faller pladask för Sylvains sexuella utstrålning. Till den väninnan hon anförtror sig åt påstår hon att det bara är en tillfällig flirt, inte tänkt att vara långvarigt. Hon vet att hon är van vid ett helt annat liv där hon och Xavier har en djup gemenskap och umgås med andra intellektuella, går på galleri-vernissage och äter fina middagar med intellektuella samtal. Men efter ett tag blir Sophia mer och mer fäst vid det liv hon kan ha med Sylvain: sex, sex, sex och däremellan vistelser i naturen. Sylvain börjar prata om att han vill att de ska gifta sig. Det blir dags för henne att träffa hans familj.

Alla människor är unika och alla familjekonstellationer därför också. Förstås. Det blir lite för gulligt när Sylvains familj skildras som oerhört naturnära och öppna och välkomnande i förhållande till Sophias familj för att inte prata om Xaviers föräldrar som är inne i en djup kris då hans pappa börjar bli mer och mer senil och mamman alltmer desperat och tjatar om att Xavier och Sophia måste skaffa barn snart, innan det blir för sent.

Kärlek kan vara så mycket. I dagens samhälle har det blivit extremt stort fokus på sex-delen. En rolig del i filmen är när Sophia har föreläsningar för äldre människor. När hon är nyförälskad i Sylvain tar hon upp principer från filosofer som menar att kärlek alltid handlar om sexuell dragning till varandra. När hon börjar märka att hon saknar den djupa vänskapen och respekten som gör henne likvärdig med mannen som hon har med Xavier men inte med Sylvain börjar hon föreläsa om filosofer som talar om balans mellan erotik och vänskap/respekt och gemenskap på fler plan än det sexuella.

Trots att filmen bygger på en hel del förutfattade meningar om människor från olika samhällsklasser har den en del att säga. Den är välgjord, med duktiga skådespelare, fint foto med djup.

Kärlek mellan två älskande kan bygga på vänskap eller passion – men mest stabilt blir den nog ändå om kärleken kan förena dessa två och både består av vänskap och passion. Det tycker jag är filmens tema.

Om regissören:
Monia Chokri långfilmsdebuterade 2019 med Jag och min bror, som premiärvisades i Un Certain Regard-sektionen i Cannes. Slog igenom som skådespelare för sin roll som Marie i Xavier Dolans Hjärtslag. Medverkade även i Dolans Laurence Anyways. Hennes andra långfilm, Babysitter hade premiär på Sundance Film Festival 2022. När Sophia mötte Sylvain (The Nature of Love, Simple comme Sylvain), var utvald till sektionen Un Certain Regard, Cannes 2023.

När Sophia mötte Sylvain – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Hantering av odöda – förmedlar hopplöshet och färglöshet

by

Hantering av odöda
Betyg 3
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 26 januari 2024
Svensk biopremiär i februari 2024
Regi Thea Hvistendahl
Manus Thea Hvistendahl och John Ajvide Lindqvist

En mörk film om sorg som bygger på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn från 2005. Romanen kategoriseras ofta som en skräckroman och filmen omtalas som en zombie-film och skräckfilm. Denna film passar inte riktigt in under dessa kategorier. I vilket fall som helst är det inte någon traditionell zombie- eller skräckfilm. Skrämmande är den på sätt vis men mer smygande sorglig och tragisk.

Vi får följa tre familjer som drabbats av en stor sorg, vi hålls på avstånd från de olika karaktärerna och personerna säger nästan ingenting, filmen är nästan en stumfilm. Det gör att det är svår att identifiera sig med någon av karaktärerna. Det är förstås meningen. Fotot i filmen går i en murrig brun ton. Allt tillsammans gör att det känns som att befinna sig i ett glädjelöst tillstånd utan ljus och utan sol och värme. Dessutom ser flera av de som är levande lika döda ut som de döda, speciellt den äldre kvinnan som förlorat sin livspartner och morfadern som förlorat sin dotterson. Den som säger mest är kaninen son skriker när den dödas. Jag hoppas verkligen att ingen kanin dödades på riktigt för att spela in den scenen.

Plötsligt slås elnätet ut i staden och de avlidna börjar röra på sig. Den avlidna partnern kommer hem till sin sörjande partner. Morfar bär hem barnbarnet och familjen där mamman dött samlas hos den uppvaknade mamman på sjukhuset. Fast är de egentligen levande? De är livlösa, känslolösa zombier.

Vad vill regissören Thea Hvistendahl säga med filmen? Den som har förlorat någon som står en mycket nära, som att förlora ett barn eller ett barnbarn, kan förtäras av sorg. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan hända någon människa. Den saknaden är oändlig och djup. Och den närmaste tiden efter en sådan förlust kommer livet att vara lika färglöst och hopplöst som filmen. Så rent konstnärligt har filmen träffat exakt. Ett budskap från filmen är att det är meningslöst att vilja ha en avliden tillbaka. Men det gäller ju bara om de förlorat själva själen eller vad det är som gör att de har liv och karaktär. Det är bara i ett av de tre fallen som det är ett barn som dött. I det ena fallet är det en åldrad person som gått ur tiden och det är mer en sorg över livets gång och inte tragiskt på samma naturvidriga sätt som att förlora ett barn eller barnbarn.

Filmen är delvis lika luddig som dess färgsättning. Jag undrar: Väcks alla döda till liv? Också de som kremerats? Vad rapporteras om detta uppvaknande i medier? Ibland undrar jag vad som är så lockande med skräck- och zombiefilmer där människor dör, ibland i mängder. Har publiken inga riktiga sorger i livet? Har de aldrig förlorat någon som var bland de viktigaste i livet? Jag känner att filmen är rätt meningslös.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer tidigare och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Att hon är suveränt duktig, det är tydligt. Filmen är mycket konsekvent genomförd. Men för någon som liksom jag gått igenom riktigt stora sorger ger filmen mest ångest. Visserligen snyggt genomförd men räcker det för att spendera tid framför bioduken?