Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Superpolarna – ger hopp och värmer hjärtat

by

Superpolarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024

Denna animerade familjefilm förför mig totalt. Varför har jag inte barn omkring mig som jag kan ta med på filmen? Jag vill se den en gång till och tillsammans med barn.

Superpolarna är fylld av den där underbara magin som oftast bara barn kan se på världen med. Ni vet när dockor och alla leksaker egentligen är levande fast det får människor aldrig se. Marionettdockor kastar av sig sin sina trådar när ingen ser och rör sig som vem som helst.

Ett minus har jag dock på filmen: Titeln, namnet på filmen: Superpolarna. Det får mig att associera till någon idiotisk bil-älskar-film om grabbar som kör bil i full fart. Kunde filmen inte fått något mer magiskt namn som får oss att tänka på drömmar? För drömmar och fantasi är fokus för denna film. Don är en marionettdocka som spelar med i en dockteater på Central Park i New York. Don får om och om igen spela rollen som föreställningens narr. Han får vara den där klantiga karaktären som trillar med huvudet före i gräddtårtan. Han får aldrig vara hjälten som räddar några som behöver räddas. Ja han har fått sitt namn efter Cervantes dråpliga och löjliga Don Quijote, som ju slogs mot väderkvarnar. Don Quijote får en ny tolkning när jag ser denna saga för hela familjen. Kanske Cervantes dråpliga löjeväckande figur också var en man fylld av fantasi och förmåga att leva sig in i drömmar?

Don har fantasi. En livlig fantasi och kan leva sig in i sina egna berättelser. Det är egentligen en styrka. Fast det är det ingen som förstår, förutom dockan Dee som är missnöjd med att alltid spela kvinna som måste räddas. Både Don och Dee vill få spela andra roller någon gång. De påpekar att de trots allt är skådespelare. Fast resten av ensemblen går inte med på det.

Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.

När ingen mer än Dee förstår Don bestämmer han sig för att ge sig ut i världen och rädda de som är i nöd. På jakt efter hjältedåd att utföra i Central Park möter han den rappande leksakhunden DJ Doggy Dog som får bli hans väpnare, hans medhjälpare. DJ Doggy Dog drömmer däremot inte om att vara hjälte, han vill hitta en familj eller någon grupp att höra ihop med.

Det är en varm film om att våga tro på drömmar men också kunna våga se verkligheten och en film om vänskap, om ärlighet och en hel del bra musik och rappande. En film som talar till hela familjen. Alla åldrar kommer att hitta pärlor i denna tecknade berättelse. Manus är skrivet av gänget bakom Toy Story så det garanterar både spänning och humor och värme.

De svenska rösterna till Don och DJ Doggy Dog görs av Ola Forssmed och Felipe Leiva Wenger (även känd som Fille). Kristina “Keyyo” Petrushina står för rösten till dockan Dee, och bland övriga svenska röstinsatser i filmen märks Happy Jankell samt rapparen Stor (Ulises Infante Azocar).

Vi kan behöva en film som lyser upp tillvaron och ger skratt och värmer hjärtat nu i februari när det fortfarande är is och snö och inflation och krig härjar runt om i världen. En liten stund i en biosalong där vi kan få känna hopp kan vi behöva.

Filmrecension: Megaheartz – en fruktansvärt enögd och deprimerande syn på kärlek

by

Megaheartz
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Emily Norling

Det var länge sedan jag sett en film som var så jobbig och trist att tvinga sig att se. Filmens distributör beskriver filmen: Ett ultraintensivt och högoktanigt porträtt av fyra kvinnor som utforskar kärlekens mörkaste hörn utan filter.

Jag vet inte om jag ens vill definiera dessa röriga skildringar som något som handlar om ”kärlek”. Det är deprimerande att se hur många, speciellt unga men också många andra, sätter likhetstecken mellan sex och kärlek. Denna hybridfilm mellan dokumentär och någon slags halvpoesi handlar inte bara om sexuella relationer utan också om kärlek som bara handlar om att befinna sig högt upp bland moln. Det finns inget om vardagsliv tillsammans.

Det jag också funderar på är hur människor kan leva utan att behöva försörja sig. Hur kan de som den ena av dessa unga kvinnor ha råd att nästan täcka kroppen med tatueringar (vilket kostar mycket), ha lägenhet, massor av dyra smycken och häst. Ingmar Bergmans filmer talar aldrig till mig då det skildrar kvinnor som lever under så trygga ekonomiska förhållanden att de aldrig behöver oroa sig för sin försörjning. Den som måste få ihop till sin hyra och sin mat har inte riktigt råd att flippa ut hur mycket som helst.

Det finns många former av kärlek. Men denna illusion, denna enögda definition av kärlek, som denna hybridfilm presenterar handlar bara om kärlek som erotik och starka känslor långt upp i rosa moln. Denna illusoriska bild gör att många upplever ensamhet fast de kan ha vänner och intressen eller släkt eller hundar eller katter eller papegojor som alla är viktiga och ger kärlek, lojalitet och vänskap. Dessutom finns det många människor som är asexuella och för dem ger denna film knappast något.

För mig gav denna film en fruktansvärts enögd bild av vad kärlek är. Enligt filmdistributören är filmens ultimata fråga: Kan kärlek existera utan galenskap?

Det är ganska konstig fråga. Äkta kärlek handlar väl om att vara lojal, att stå upp för varandra, att kunna vara sig själv med varandra, att kunna prata om saker, att bry sig om varandra. Det har väl ingenting med galenskap att göra.

Frågan är vilken målgrupp filmen har? Unga välbärgade bortskämda unga kvinnor kanske? De många olika splittrade scenerna i filmen är röriga och ger inga sammanhang.

Om regissören:
Regissören Emily Norling långfilmsdebuterade med den uppmärksammade
Allt vi äger 2019 som vann New Doc på Tempo Dokumentärfestival och tävlade i Nordic:Dox-sektionen på CPH:DOX. Filmen hade biopremiär samma år och 2020 vann Emily Norling Guldbaggen för Bästa nykomling. Megaheartz är hennes andra långfilm.

Megaheartz – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Lärarrummet – en rysare om etik och lag och ordning

by

Lärarrummet
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Ilker Çatak

En smygande rysare som utspelas i och kring ett lärarrum, en nyutbildad ambitiös lärare och en skola med noll-tolerans – som blir en symbolisk skildring av det västerländska samhället. En skarp skildring av hur skolmiljön speglar samhället. Filmen är utvald som Tysklands Oscarsbidrag.

Carla (Leonie Benesch) är en ambitiös ung lärare vars elev, Ali, på fördomsfulla grunder anklagas för stöld. Huruvida det faktiskt är en felaktig anklagelse får vi aldrig reda på. Hur det är med stölderna på skolan, om det är en eller flera olika tjuvar, det får vi aldrig veta säkert.

Carla bestämmer sig i alla fall för att Ali är felaktigt anklagad bestämmer sig för att själva hitta tjuven. Hon gör en egen utredning. Hon ställer sin bärbara dator öppnad på ett arbetsbord i lärarrummet. Vad ingen vet är att hennes webbkamera är på. Och så öppnar hon sin plånbok och bläddrar tydligt bland sina sedlar och lägger sedan in sin plånbok i sin jacka som hon hängt på stolen framför datorn. Därmed kan hennes webbkamera tydligt spela in om någon plockar fram hennes plånbok. Så lämnar hon rummet och när hon kommer tillbaka har någon varit framme och stulit en del av hennes pengar.

Det sätter förstås igång en lång rad kedjehändelser. Det första problemet är att det bara är armen på blusen på den som stjäl pengar som syns. Det lyckas dock Carla lätt identifiera då ingen annan bland personalen har en blus med exakt det mönstret. Men oj, vilka följdreaktioner inspelningen får. En viktig fråga är om Carla ens har rätt att spela in vad som händer i lärarrummet utan att ansökt om tillstånd för det.

Alla reagerar och agerar kring händelserna. Föräldrar är upprörda av flera olika skäl, eleverna är upprörda och lärarna är upprörda. Carla är inte direkt smidig. Hon vill stå på eleverna sida och vara ”snäll”. På flera sätt blir hon en symbol för när snällhet blir dumhet.

Berättelsen ställer frågor om vårt samhälle, om lag och etik, om vad som är rätt och vad som är fel. Hur långt får man gå för att identifiera en tjuv? Vilka rättigheter har någon som blir beskylld för ett brott?

På flera sätt är denna berättelse ironisk. De kanske med absurda och roliga scenerna utspelar kring skoltidningen där Carla ställer upp för en intervju. Hon namnger inte den person hon identifierat som tjuv men skoltidningens elever använder sin rätt som journalister och intervjuer den misstänkte personen – som ju därmed blir identifierad. Skoltidningen intervju blir långt ifrån den upprättelse som Carla tänkte den skulle ge henne utan tvärtom sätter artikeln igång ett ännu större drev.

En styrka i filmen är att den inte ger klara entydiga svar, varken om vem eller vilka tjuvar som finns eller vad som är etiskt korrekt. Var och en får tänka och känna efter själv.

Filmrecension: Bob Marley: One Love – som pulverkaffe utan kaffe

by

Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green

Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…

Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.

Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.

Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.

Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.

Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.

Filmrecension: Beck: Dödläge – ännu en Beck-film som tappat sitt rätta fokus

by

Beck: Dödläge
Betyg 2
Premiär 9 februari 2024 på TV4 Play
Manus Johan Bogaeus.
Regi Niklas Ohlson
Med Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Valter Skarsgård, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Rebecka Hemse, Elmira Arikan, Maria Sundbom Lörelius, Sofia Ledarp, Lancelot Ncube med flera.

Då har kommit, film 50 med Peter Haber i rollen som Beck. Denna polis har blivit folkkär, det är tydligt. Men tyvärr har filmen har ändrat karaktär. Det är inte längre knivskarpa skildringar av vårt samhälle. De senaste har inte alls skildrat Sverige idag utan är en helt förfalskad bild av hur brottslighet fungerar i Sverige. Beck: Dödläge är ytterligare en i raden av nya Beckfilmer som tappat sitt rätta fokus.

Dessutom får vi leta för att hitta någon samling uslare poliser är den som Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) samlat omkring sig. När de äntligen har chansen att fånga mördare så klantar de till sig och gör saken värre. Inte bara en gång utan flera gånger. När de ska förhöra vittnen blir de lurade hela tiden. Om de inte bara väntat och väntat på insatsstyrkan kunde de ha räddat flera liv. Den enda polisen som är skärpt är Beck själv. Det värsta är att jag är osäker på om skaparna av denna nummer 50 i Beck-serien med Haber medvetet skildrat usla och hopplösa poliser som inte lyckas med mycket.

Josef återgår till tjänst med Beck-gruppen och de kallas ut för att undersöka en man som brutalt mördades i sitt eget hem i förorten, ”orten”. Offret visar sig ha ett brottsregister. Ingen vill prata med polisen och ingen har sett eller hört något, alla är rädda för att gängen ska hämnas om de säger något. Det är bara det att det finns inte några sådana gäng i filmen som härjar i Sverige idag med dödsskjutningar och sprängningar. Här är medelålders vita män som gjort rån för tio år sedan i fokus tillsammans med en olycklig ung kvinna som är uppväxt med stränga kristna frikyrko-föräldrar. Vad är det som gör att nutidens Beck-filmer så totalt blundar för hur samhället ser ut i Sverige idag?

Josef (Martin Wallström) och Oskar (Måns Nathanaelson) får uppdraget att gå runt i området kring det första mordet (för det blir fler mord i filmen) men de lyckas förstås inte att få någon att säga något. Framför allt misslyckas de för att Josef är grinig, sur och föraktfull. Alltså seriöst, är svensk polis så klumpig som han? Jag vet, detta är ett drama, det är påhitt, men om det ligger för långt från verkligheten förlorat det tittarens engagemang.

På grund av polisernas klantighet blir polisaspiranten Vilhelm Beck (Valter Skarsgård), Martin Becks dotterson, kidnappad av mördarna. Det är lite svårt att riktigt tro på den kidnappningen, så det är ännu ett minus för denna Beck-film.

Skälet till att filmen ändå får betyg 2 och inte ännu längre är tre duktiga skådespelare: Valter Skarsgård, Rebecka Hemse (spelar Vilhelms mamma Inger) och Peter Haber. De spelar bra och som tittare kan jag känna Martins Becks djupa oro när barnbarnet blivit kidnappat. Deras tre roller är trovärdiga och väcker engagemang.