Filmrecension

Kneecap
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Rich Peppiatt

I en tid då den så kallade gangsterrappen är hett omdiskuterad i Svea rike kommer nu filmen om den nordirländska gruppen Kneecap som närmar sig hip-hopen med ytterst kontroversiell lyrik. Idén är också att visa ett modernt Belfast, en stad som vi – trots vår geografiska närhet och Kenneth Branaghs film med samma namn, sällan diskuterar förutom i historiska sammanhang och de oroligheter som länge präglat Nordirland.

Förhoppningar leder sällan till en bra film och Kneecap visar sig vara en uppseendeväckande röra som slår upp ett jättelikt cirkustält och erbjuder exceptionella pajaskonster.

Den surrealistiska – närmast fåniga, inledningen tyder på att regissören Rich Peppiatt stirrat sig blind på Danny Boyles klassiska Trainspotting. Det är samma kaotiska bildspråk, hurtiga tempo och uppkäftiga prosa i dialog och berättarröst. Associationerna blir än mer påtagliga då vi introduceras till den misär som filmen utspelar sig mot. Det är nedslitna gator och bostäder som lika gärna kunde ha varit hämtade från en tid då varken fjärrvärme eller avlopp existerade. I de värsta stunderna av förtvivlan gör sig filmer av Ken Loach och Mike Leigh påminda, två regissörer som bemästrat och förtrollat med sin diskbänksrealism. Om nu Kneecap hade varit en nykter, mörk och sammanhållen film hade det kunnat vara en god påminnelse om de oerhörda problem som ett antal länder inom Europa fortfarande dras med. Problem och politiska strider som vi i de privilegierade nordiska länderna många gånger väljer att inte se.
Idén att sammanföra fiktion och verklighet är sannerligen vågad. Den – enligt uppgift, sanna berättelsen presenteras genom att gruppens faktiska medlemmar spelar huvudrollerna. Ett vågat men också riskfyllt beslut som resulterar i dugligt men aningen platt skådespel. Men vad spelar misär, trovärdighet och interna stridigheter för roll då filmen, som skall framföra problematiken, är i det närmaste omöjlig att se på.

För det är inte det nyutexaminerade skådespelet som fallerar. Istället är det filmens attityd och totala avsaknad på disciplin som gör det hela till en närmast tortyrliknande upplevelse. Den kaotiska, våldsamma och aggressiva musiken som Kneecap basunerar ut på sina album och konserter är inte bara tänkt att vara filmens soundtrack, den skall också diktera det berättarmässiga. Detta leder till att filmen – på ett plågsamt krampaktigt vis, försöker injicera häpnadsväckande usla visuella säregenheter. Det förekommer ett överflöd av pulserande text och slagord som trycks upp på duken, tanken är att – likt Tony Scotts sista filmer som Man On Fire, hamra in budskap och understryka filmens centrala tematik.

Väldigt snart känns det hela stirrigt, onödigt stökigt och framförallt utmattande. Förhoppningen att förmedla intensitet och eldig motkultur fullkomligt imploderar då det allmänna utförandet är lika falskt som valfri reklamfilm på TV-shop. Dessa visuella egenheter känns istället som en vilseledande manöver som är tänkt att distrahera från det faktum att filmens narrativa kvalitéer är obefintliga. Rich Pepprat vill inget hellre än att skapa en uppkäftig best som ignorerar kutymer och normer vad gäller anständighet. Denna vilja leder snart till någon slags manisk hysteri där precis allting överdrivs och presenteras med en sådan desperation att det är svårt att inte känna djup sympati för hur genuint patetiskt allting framstår. Målet kanske är att bli nästa Trainspotting men det landar istället i att vara vara en hiskelig mix mellan Guy Richies sämsta filmer, Mr Bean och Jonas Åkerlunds vedervärdiga Spun, varav den sistnämnda verkar vara en spirituell förfader då en rad gräsliga visuella likheter förekommer titt som tätt.

Det är också svårt att veta om de tre huvudpersonerna är medvetna om hur de porträtteras. För där empati och förståelse borde vara av högsta prioritet för att engagera och få karaktärerna att framstå mänskliga, visar sig den stökiga trion – som den framträder här, vara en samling pappskallar som får kokosnötter att verka intelligenta. Detta är en trupp av pubertala idioter som beter sig likt svin och vars självgodhet inte vet några gränser. Sättet filmen också trivialiserar saker som droghandel och kopiöst missbruk är dessutom chockerande. I slutet försöker filmen intala tittaren att det egentliga syftet var att belysa det faktum att ett antal minoritetsspråk dör ut i alarmerande takt, ett drag som endast kan kategoriseras som löjeväckande då majoriteten av speltiden ägnats åt att demonstrera missbruk och idioti.

Allt detta täcks sedan i ett soundtrack som fått mig att överväga mina livsval som filmskribent. Vi får sekvens efter sekvens där den mest hiskeliga hip-hopen spys ut, utrustad med lyrik som får Fröken Snusks samlade verk att framstå som något skrivet av Ernest Hemingway. Filmens trovärdighet är också helt obefintlig – mot filmens slut byts misär och missbruk ut mot något som liknar en bortkommen actionfilm, någonstans där kapitulerar den goda smaken och springer skrikande ut från biosalongen.

Virgo
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi och manus Jakob Ekvall

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom är den skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många intressanta filmer av framöver.

Jag tycker mycket illa om sådana tv-serier som Det okända som har ett enda syfte: tjäna pengar på att skrämma människor med att det finns onda spöken som gör människor illa. Jag känner ganska många duktiga mediala personer och alla som är seriösa av dem försäkrar om och om igen att de paranormala fenomen som kan hända i så kallade hemsökta hus är fenomen som sätts igång av de levande människors energier. Kolla in vem av de boende som har mentala problem eller brottas med stress eller oro: plocka bort den människan från huset och vips, kommer fenomenen att försvinna. Dessa hemsökta hus är hemsökta av levande människor. Därför uppskattar jag skräckfilmer som bygger på de hemskheter som människor sätter igång och inte osynliga varelser som ingen kan bekräfta eller bevisa.

Nu äntligen en smygande, spännande thriller där det inte är någon ond konstig varelse från spökenas värld som är orsak till det som händer. Jag ska inte avslöja vem som sätter igång skräcken, spoiler är inte ok i en filmrecension, tycker jag.

I Virgo får vi följer ett ungt punk-rockband, med tre tjejer och en kille – Siri, Jonathan, Beatrice och Alice, som är på turné i Sverige. Det är lite gnäll mellan de fyra: någon är för långsam och låter de andra vänta när de ska dra vidare, någon är lite för aggressiv och retar upp folk och på den ena spelningen kommer bara en publik på sju personer. Sådant de flesta som varit på turné med en band kan känna igen. Men så har de en spelning där är full fart och Ava, en ung kvinna i publiken, är spontan och framåt och tar kontakt med dem och bjuder hem dem på efterfest.

Spänningen byggs skickligt upp sakta. Bandet är på väg norrut och nästa spelning ska vara i Sundsvall. Det är mörka skogar längs vägen, det en skum man som ständigt sitter på en trappa och blänger på Siri. Och vad döljer Siri, den nya sångerskan i bandet? Musik och miljö och långa skuggor gör att vi känner att något skrämmande är på väg att bryta ut, men vi vet in varifrån än. Är det den överspontana Ava som har onda planer, är det Siri? Jonathan? Möjligheterna är flera.

En skräckfilm ska vara skrämmande – vilket denna är, först långsamt framåt-kryssande och sedan brakar det loss i full fart sista halvtimmen.

Det är debutfilmen av svenska regissören Jakob Ekvall, som kommer från Göteborgs sprudlande punk & DYI-scen, och som tidigare regisserat kortfilmer och musikvideos. Punkmusiken är ett av filmens bärande element, så klart. Punkigt, rökigt och genuint ungdomsfestande. Som regissören berättar i en intervju: subgenren Riot grrrl inom punk varv självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I rollerna finns flera av den yngre generationen begåvade skådespelare som Inez Andersson (Clark, Sanningen, Nattryttarna) Victor Iván (Tore, Vi i Villan), Emelie Lihav och Wilma G. Sand.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Jakob Ekvall, regissör till Virgo.