• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

2 september, 2025 by Britta Lundh Svensson

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Siw Malmkvist, Stina Gardell

Filmrecension: Vår gröna dröm – mer en film om en relation som skavde

2 september, 2025 by Rosemari Södergren

Vår gröna dröm
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 augusti 2024
Regi Mikael Wiström
I rollerna Thorbjörn Ställborn, Susanne Ställborn, Nikolina Ställborn, Emma Ställborn, Susanne Kössler, Lo Högberg m.fl.

Under 1970-talet var det många som bodde i olika former av kollektiv. I den här dokumentären får vi följa två numera äldre personer, Toba och Sussi, som drömde om att bygga ett nytt och friskare och sundare liv på landet. På 1970-talet, mitt i Gröna Vågens ideal, sökte de ett liv i harmoni med naturen och flyttar från storstan till landsbygden.

Decennier senare återvänder de med sin dotter Mimi till sina minnen och erfarenheter i denna dokumentär.

Toba berättar att han vill flytta ut på landet för komma ifrån det anonyma opersonliga livet i storstaden där droger tog över mer och mer. Tyvärr tycker jag att filmen mer är en berättelse om ett förhållande, om sprickor och missförstånd, svek och skilsmässa.

Denna dokumentär blev en besvikelse eftersom jag förväntade mig att huvudspåret för filmen skulle handla om att bo kollektivt på landsbygden och söka närhet till det naturliga. Utmaningar, framgångar, missförstånd, olika grupperingar, olika viljor, olika drömmar med mera kring att försöka leva nära naturen och bort från droger och stadens stress. Det finns så många olika försök som gjordes kring detta med alla möjliga olika inriktningar såväl politiska som religiösa och mer obundna. Det finns fortfarande idag många olika former av kollektivboende både på landsbygd och i stad, så det finns en hel del som skulle kunna vara spännande att nysta i.

Jo, något berördes svårigheterna med att bo kollektivt på landsbygden, framför allt får vi höra om hur fysiskt tungt det kunde vara men med tanke på filmens titel blev jag besviken. Det är mycket mer en film om en relation som ofta skavde och ett sätt för de två att tillsammans med en dotter bearbeta vad som hände. För min del känns det som att dokumentären på det sättet blir för privat för att vara riktigt engagerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

28 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Karmelitorden, Nunnan, Religion, TriArt

Filmrecension: En bekant beröring

27 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

En bekant beröring
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Sarah Friedland

Demens är svåra tillstånd, eller sjukdomar. Det finns många olika varianter och sorter. Under senare år har det kommit flera filmer som på seriöst sätt tagit sig an detta ämne, som är brett och djupt och kan skildras på många sätt. En bekant beröring hyllas många och har helt klart berört många filmkritiker. Jag ger den godkänt, absolut. Den är bra och välgjord men griper mig ändå inte på djupet. Inte som Human Forever (kulturbloggens recension) i regi av Jonathan de Jong som hade svensk biopremiär 29 november 2024.

Human Forever är att dokumentär: Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Egentligen är det inte rättvist att jämföra en film med en annan film – då recension nu ju ska handla om En bekant beröring som hade en hyllad världspremiär på Venedigs filmfestival där den tog emot priser för bland annat regi och skådespeleri, och agerade öppningsfilm på den prestigefulla New Directors/New Films i New York. Anledningen till att han alls tar upp Human Forever är att jag rekommenderar alla som ser någon film om demens att också se Human Forever. Den kompletterar bilden av demens och hur vi i världen och samhället bemöter demenssjuka och borde bemöta dem istället.

En bekant beröring handlar om Ruth, en kvinna åttioårsåldern som flyttar till ett äldreboende då hon börjat bli dement. I filmen får vi följa hennes kamp för att minnas. Hennes kamp för att inte glömma. Bitvis är det gripande och det är en film som skildrar något som många möter: åldrandet och ifrågasättande av vem vi är och vad är vår identitet?

Det är något vi bör fundera på, alla möter säkert någon som drabbas av demens. Flera svenska filmkritiker har gett denna film allra högsta betyg. Jag tycker absolut den är värd att se men ändå griper den inte tag i mig. Kanske är det något med teaterveteranen Kathleen Chalfant i rollen som Ruth som inte känns bra för mig. Kanske är det att bilderna, fotot, miljöerna, händelserna, kryper fram. Det är medvetet för att fånga känslor på djupet förstås men ändå blir jag inte engagerad.

Ett plus med stillheten och de långsamma scenerna är att det inte blir cirkus som i en del andra filmer om demens. Det finns så många sorter av demens och de flesta som har någon av dessa sjukdomar eller tillstånd är inte dementa dygnet runt hela tiden. Denna film skildrar demenssjukdomen och den drabbade på ett ärligt sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Det är något som inte stämmer – katastrofal kvalitet

27 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Det är något som inte stämmer
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Martina Haag

För första gången på årtionden känner jag mig inte det minsta kvalificerad att diskutera en film. Inte som ett resultat av att dess ämne är för komplext eller något jag inte besitter tillräckliga kunskaper i att bedöma. Inte heller för att filmen ifråga är så pass abstrakt och svårtolkad att det inte går att summera. Istället framträder min egen osäkerhet då Martina Haags regidebut är av så katastrofal kvalitet att det enda organ i vår samhälle som kan göra en vettig bedömning är statens haverikommission.

Det går överhuvudtaget inte att använda normala verktyg – än mindre begrepp, för att beskriva det monster som kommer släppas lös på ont anande biobesökare. Här finns inslag som lämnar mig mer skrämd och skakad än något som kunde beskådas i den omåttligt brutala skräckfilmen Bring Her Back, som hade premiär tidigt i augusti detta år. Att Martina Haag debuterar som regissör har varit en stor del av marknadsföringen, detta då hon även står bakom den bästsäljande roman som filmen bygger på. Att det skulle finnas finnas trevande och lite osäkra inslag är därför inte förvånande. Få debutanter kan leverera fläckfria alster, men debuter kan också innehålla goda inslag och signalera att det finns potential. Eftersom Haag har sin egen text som förlaga borde det också förenkla processen att gå från författare till regissör, likt hur en musiker borde kunna framföra sin egen lyrik kontra någon annans.

Olyckligtvis för Martina Haag – men i synnerhet för oss tittare, är dessa stödhjul inte till någon som helst hjälp. För väldigt snart är det inte bara något som inte stämmer utan precis allt. Haag bemästrar inte fundamentet vad gäller filmskapande, personregin är så pass trubbig och grov att karaktärerna påminner om totala clowner. Skådespelarna lämnas vind för båg och Alexandra Rapaport kämpar febrilt för att bevara sin anständighet, men det är svårt eftersom Haag placerar alla sina skådespelare i rävsaxar i och med groteskt kass dramaturgi.

Haag tycks inte ens behärska sin egen prosa, sättet den framförs av skådespelarna och hur det hela regisseras är chockerande. I ett försöka att addera djup och skapa paralleller mellan huvudpersonen Petras vuxenliv och uppväxt, får vi otaliga tillbakablickar. Detta är lika klassiskt som förutsägbart, och det borde inte vara några konstigheter att presentera två berättelser sida vid sida. Men då vi har att göra med en regissör som inte ens kan dirigera trafik på en enfilig väg rämnar även detta. Haag saknar allt form av disciplin och binder aldrig ihop sina scener, flera ögonblick som borde vara djupt emotionella eller förstärka dramatiken fullkomligt imploderar då Haag aldrig återkopplar till dem på ett vettigt sätt. Dessutom är flera scener rent ofärdiga och ingenting känns det minsta sammanhållet. Snart ser hela filmen ut som de mardrömsaktiga hus vi fick ta del av i Arga Snickaren, där det saknas tak, golv och värme. Haag saknar disciplinen att slutföra någonting, hon är som en nyfiken hundvalp som springer efter allt hon ser. Till slut känns det som om det bara kastas saker och ting mot väggen, detta gör att vi får lite tamt sex, fylla, psykos och ett slut som hör till det sämsta vi sett på mycket länge.

Det hela blir ett än mer grymt skämt då filmens snåriga distributionshistorik undersöks. Filmen är ett av många offer som tvingats hitta ett nytt hem efter att Viaplay började kapsejsa ekonomiskt. Det innebär att Det Är Något Som Inte Stämmer legat i träda i ett antal år, varför just detta projekt skulle räddas förblir dock en obesvarad fråga.

Men något kan Martina Haag glädjas åt – hon lyckas få filmens ynka speltid på knappt 100 minuter att kännas som tio livstider. Detta är så uselt att man kan fråga sig om Haag missförstått arbetsbeskrivningen, detta är inte regi utan djuphavsdykning, inget annat förklarar varför vi når dalar så låga att publiken behöver tryckkammare efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in