Filmrecension

Den andra sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Thomas Nordanstad

Livet är fyllt av olika människors tankar och upplevelser. Alla har sin synvinkel på vad som hänt och händer. I regissören Thomas Nordanstads film “Den andra sanningen” har han byggt på egen historia som adopterad.

Tranströmers dikt inleder filmen:
Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man
en chans att få se sig själv.

Att en dikt får inleda filmen säger mycket. Det är en film som låter oss ta tid på oss, vi får känna in vad som rör sig under ytan. Den är poetisk och vacker, men kanske att den blir lite seg för den som vill ha mer yttre handling.

Handlingen kretsar kring en ung man Adam, som är en lovande pianist. Adam har fått stipendium och studerat musik på ett av världens främsta lärosäten i Frankrike och står nu nära sitt stora genombrott och då händer det tragiska att hans adoptivmamma oväntat avlider. Han är adopterad och har ingen stor släkt omkring sig och inget direkt stöd i sorgen. Han börjar söka i sitt förflutna för att svar på frågor som han tidigare inte släppt fram inom sig. Frågor som: Vem är egentligen hans biologiska pappa, mannen som försvann efter att ha lämnat honom utanför ett barnhem i Thailand?

Adam lämnar sin musik och konsertsalarna och ger sig ut på ut på en resa för att söka sina rötter och få svar på vem han är och varför. Adam Dahlström ör mycket bra i rollen som Adam. Han slog igenom i tv-serien Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. I en stark biroll finns duktiga Torkel Petersson. Det är hög kvalitet på flera områden i filmen. Musiken är en viktig pelare då Adam är musiker. Berättelsen fördjupas och guidas av musik av Schubert, CM von Hausswolff, Sigur Rós, Jónsi, Avo Pärt och Ebbot Lundberg.

På sin resa för att hitta den pappa som som en gång lämnade honom på trappan till ett barnhem i Chiang Mai får vi följa några olika teman som känslor och funderingar kring att vara klassisk konsertpianist, att söka sina rötter på andra sidan jorden och om att desertera från krig. En resa som tar Adam genom “den gyllene triangeln” i norra Thailand.

Det är ingen film för den som vill ha full fart och underhållande action. Det är en filosofisk, poetisk film som berättar saker mellan radarna och puttrar fram i eftertänksamhet. Det är vackert och klart sevärt och mycket bra musik och duktiga skådespelare.

The Chronology of Water – biopremiär 8 maj
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kristen Stewart

Filmtekniskt eller snarare kanske dramaturgiskt är denna film givetvis högintressant. Filmen berättar på ett smart sätt inte enbart vad som händer utan hur framför allt huvudkaraktären upplever det som händer. Det är smart. Men tja, filmen gör ont att se. Det är svårt att riktigt ta till sig handlingen som är både tragiskt och för upprepande.

Kristen Stewart har regisserat denna film som bygger på Lidia Yuknavitchs memoarer med Imogen Poots i huvudrollen. Pappan begår övergrepp på alla möjliga sätt gentemot Lidia Yuknavitch, som är familjen tonåriga lillasyster. Mamman och storasystern har dragit för länge sedan. Hur kan de överhuvudtaget lämna den yngsta ensam kvar med en pappa som begår övergrepp? Det är svårt att ta till sig och det gör det svårt att se filmen. Dt är sorgligt, alltför svart. för tragiskt och för hemskt.

Lidias tillflykt är vattnet. När hon simmar ger viktlösheten i vattnet henne hopp och en tillfället vila från för sin djupt dysfunktionella familj och pappans övergrepp. När hon börjar på universitet får hon frihet som tyvärr för henne till överdrivet utlevande och missbruk. En inte ovanlig följd av att vara utsatt för övergrepp.

Det är mycket snygg och poetiskt filmat. Berättelsen är både rå och mycket naken i betydelsen att inget skönmålas. Snarare är det tvärtom att det av och till blir för mycket fokus på den tragiska och det destruktiva. Det finns redan så mycket litteratur och film och tv-serier kring ämnet destruktivitet och dess orsaker, så jag kände en viss trötthet av att se ännu en sådan berättelse, även om den är snygg paketerad.

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.

Tati Gabrielle i Mortal Kombat II. Foto: COURTESY WARNER BROS. PICTURES

Mortal Kombat II
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Simon McQuoid

Det spelar ingen roll hur man vänder eller vrider på det. Även om tanken må vara att inte ta något på allvar – eller ens försöka göra något som kan klassas som drägligt, är uppföljaren till den grundlöst usla Mortal Kombat årgång 2021 – om möjligt, än sämre och en av få filmer som innehar det unika attributet att vara så dålig att den faktiskt blir bra.

Inte för att Mortal Kombat lämpar sig för att bli någon extraordinär filmupplevelse. Spelserien har i huvudsak varit känd för sin förmåga att överdriva precis allt, oavsett om det är fånigt bombastiska berättelser eller rena gycklar-karaktärer. Spelutvecklaren NetherRealm Studios har lyckats hålla liv i serien genom att förstå spelseriens inneboende trams men samtidigt leverera tillfredställande fightingspel med oerhört stabil spelmekanik. Övergången till film har dock varit detsamma som att kombinera bensin och en blåslampa. Oavsett om det gäller de fullkomligt makabert ruttna filmerna från mitten av 1990-talet eller den moderna iterationen.

Det första försöket från 1995 har i alla fall den distinkta äran att ha blivit en kultfavorit genom sin helt vettlösa unkenhet, däribland skådespel som knappt går att bedöma utan att ta till skällsord, ett manus inte vatten värt och specialeffekter som skapar sveda i ögonen.

Att klämma in en och annan referens till detta camp-elände är inte något som per automatik är diskvalificerande. Men att helt omedvetet skapa en modern ekvivalent till kalkonfesten är bortom ord. Inte ens om det hela hade utformats som ett hutlöst skämt, där allt hade varit lika seriöst som en maläten buskissketch, hade de överträdelser som begås kunnat förbises under några som helst omständigheter. Absurt nog väljer den återvändande regissören Simon McQuoid att inte anamma tramset och någon självmedveten idioti. Förutom Karl Urban, som försöker att blanda överspel och trams med ett stort mått av självinsikt, är det här en film som tar sig på sådant allvar att man kan tro att vi att göra med en dokumentär. Humorn som är utplacerad vid ett fåtal tillfällen är av samma angenäma karaktär som en bortglömd mejeriprodukt som fått sig en omgång i solen.

Att åbäket – i sista minuten, försenades från hösten 2025 till att nu ha premiär kan endast ses som någon form av nåd från filmgudarna, detta för att förskona de ont anande tittarna så länge det gick. Men när nu travestin är lös kunde man bara hoppats att den hade försenats på obestämd tid. Inte för att något hade kunnat förbättra det hela, produktionsvärdena är så låga att de knappt går att mäta. Det är alltifrån anskrämliga plastkulisser och digitala specialeffekter som är förbi alla former av negativa adjektiv. Skådespelet befinner sig på samma horribla bottennotering. Jessica McNamee och Adeline Rudolph tycks båda tävla om att kamma hem en Razzie – den omvända Oscarsstatyetten för eminent uselt arbete. Inte för att övriga aktörer förtjänar några gratulationer heller, förutom Urban samt Hiroyuki Sanada skonas ingen från rent och skärt åtlöje.

Om nu manuset förtjänar att disponeras till förbränningen och det generella arbetet från personer framför och bakom kameran måste gå till en permanent plats i skamvrån återstår bara det enda väsentliga, nämligen slagsmålen. Sedan Mortal Kombat gavs ut som arkadspel har våldet och den sinnessjuka brutalitet som kan basuneras ut alltid varit centralt. Vad gäller förmågan att chocka med obeskrivlig hänsynslöshet är Mortal Kombat – i spelform, fortfarande legendarisk. Men inte ens detta kan förverkligas här, slagsmålen som bjuds på är långsamma, tama och urusla vad gäller koreografi. Då det väl blir dags för avrättningarna är de helt ointressanta då effekterna som används är skrattretande usla.

Sammantaget leder detta till att filmens helt obefogade speltid på två timmar känns som hundra livstider. Mortal Kombat II är också helt utan förmåga att få igång något tempo eller behagligt flyt, filmen kastar sig likt en berusad mellan diverse skräpiga platser och allting forceras i tron att det skall dölja härdsmältan.

Mortal Kombat II är en av de minst angenäma filmupplevelserna på länge, inte för våldet eller den tunna storyn utan för den sanslösa inkompetens som stolt demonstreras. Spelets klassiska tagline ’’finish him/her’’ känns dock helt befogad här, detta eftersom det enda som kan göras med helvetet är att kasta ned det i en djup avgrund.