En sak som kritikerna verkar vara eniga om är att Broder Daniel Forever är en film för de redan frälsta. Enligt mig däremot borde alla som är intresserade av musik se den. Utöver intervjuer så är det en del livematerial från avskedskonserten på Way Out West förra året.
Henrik Berggren, sångare och frontfigur i Broder Daniel, får ganska stort utrymme i filmen och berättar om sina tankar om vad som drev bandet.
Han funderar bland annat över varför så många band låter så lika varandra.
– De flesta band låter ungefär som de band som de inspireras av, ibland kanske bara som ett annat band.
För honom var det oerhört viktigt att Broder Daniel hellre än att de spelade musikaliskt bra hade en egen själ i vad de skapade och stod för.
Jo, Broder Daniel var säregna, speciella och stack ut. Fast ändå: lät de inte ibland som något mellan ”Jesus and Mary chain” och ”U2”? Fast det kan ju bero mer på deras producent?
Och det är förresten ingen dålig kombination. Tillsammans med Henrik Berggrens sätt att uppträda och agera blev det ändå en mycket egen stil.
Det fanns ett samtal mellan Henrik Berggren och bandets trummis och basist som ger små löften om att Broder Daniel kanske inte lagt av för gott. Kanske … Vem vet?
Om några år kanske suget efter att spela tillsammans är så stort att de inte kan motstå? Med tanke på hur publiken applåderade efter filmen finns det en stor publik som väntar på dem i så fall.
Men alla som älskar Broder Daniel ska förstås se filmen: men också alla som gillar svensk alternativ musik bör ta sig till biografen i sommar för att se denna underbara dokumentär.
Broder Daniel – Way Out West – No Time For Us
Så här har några tidningar skrivit: Aftonbladet, Expressen, SVD och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, dokumentär, indie, alternativ, Broder Daniel
