• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

27 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Cher, Christina Aguilera, film, dans, striptease, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Cher, Christina Aguilera, Dans, Recension, Scen, striptease

Kulturbloggen recenserar: Love and other drugs

21 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Love and other drugs
Betyg 3 strömmingar av 5

När jag såg ”Brokeback Mountain” fastnade jag för den mörkhårige mannen i relationen. Alla pratade om att det var genombrottsfilmen för Heath Ledger som ju senare dog så tragiskt i en överdos av piller. Men för mig var behållning den andre skådespelaren, Jake Gyllenhaal. Sedan dess har jag hållit utkik efter honom i filmer.

Han spelar huvudrollen, läkemedelsförsäljaren Jamie Randall, i Love And other drugs. Hans rollinsats är ett skäl till att filmen får betyg 3.

Jamie Randall är en ung man som är ovanligt bra på att flirta och ragga kvinnor. För bra för sitt eget bästa. Han har svårt att behålla något jobb eller klara något utbildning eftersom det alltid trasslar med alla kvinnohistorier. När han får jobb som läkemedelsförsäljare går det ändå hyggligt och när han dessutom får börja sälja det nya läkemedlet Viagra, då gör han succé.

Han träffar en kvinn, Maggie spelad av Anne Hathaway, som har Parkinsons sjukdom. Hon vill inte ha någon fast relation utan vill bara ha sex. Säger hon. Vilket ju gör att de passar väldigt bra ihop, eftersom ingen av dem vill ha några fasta relationer.

Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway blev båda Golden Globe-nominerade för sina insatser i filmen som regisseras av Edward Zwick ( som tidigare regisserat bland annat ”Blood diamond” och ”Den siste samurajen”). I övriga roller ser vi bland annat Hank Azaria, Oliver Platt och Judy Greer.

Filmen handlar helt enkelt om för många saker. Driften med korruptionen inom läkemedelsbranschen, relationer och den är samtidigt en romantisk komedi som en allvarlig berättelse om att mogna som människa.

Regissören Edward Zwick kan sitt hantverk och Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway är mycket duktiga skådespelare, så jag tycker inte det är ett bottennapp, men om filmen hade skalat bort vissa delar och fokuserat mer på berättelsen om korruptionen inom läkemedelsbranschen tror jag den blivit mycket bättre.

Filmen är rätt omtalad också för att det är en hel del sexscener där du nästan får se de två huvudkaraktärerna nakna, och för den delen en hel del andra skådespelare också. I USA tror jag det kan räcka för att locka storpublik. Men på den svenska filmscenen räcker det inte.

Fast den har sina poänger och speciellt det som skildrar miljön kring läkemedelsindustrin och deras relationer till läkarna höjer filmens kvalitet.

Fler recensioner:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway, Love and other drugs, film, recension, läkemedelsindustrin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anne Hathaway, Jake Gyllenhaal, läkemedelsindustrin, Love and other drugs, Recension, Scen

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

21 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension, Frankrike, kultur, kulturpolitik, Camus

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Camus, Filmrecension, Frankrike, Gérard Depardieu, Kultur, Kulturpolitik, Scen

Recension: Medan åren går

21 januari, 2011 by Redaktionen

Medan åren går
Betyg: 4 av 5 räkor.

”Medan åren går” av Mike Leigh (Happy-go-lucky) är ungefär lika munter som titeln antyder. Filmen kretsar kring ett lyckligt gift par, Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) som båda är i övre medelåldern. Vi får följa dem under ett års tid och de lever ett stillsamt liv med mycket mat och dryck. Under detta år presenteras även de människor som lever omkring dem och man förstår snabbt att Tom och Gerri betyder otroligt mycket för sin omgivning.

Filmen är fantastisk! Den håller en grå ton genom hela berättelsen men Mike har lyckats hålla det på en bra nivå. Den blir aldrig för tung, men heller aldrig glättig. Både Ruth och Jim gör ett bra jobb och de levererar alla långa dialoger på ett härligt sätt. Karaktärerna runtomkring dem hålls även de på en bra nivå, även om den lätt neurotiska väninnan Mary (Lesley Manville) kan gå en på nerverna med sitt konstanta pratande, så har även hon sin charm. En annan sak jag verkligen gillade med den var att Mike har slopat allt vad skitsnack heter. I filmen dömer de aldrig varandra. Istället kommer jag på mig själv med att göra det bra på egen hand. Lysande.

Det jag kände som mer negativt med filmen var dess längd. Man har valt att låta tiden hoppa mellan de fyra årstiderna och framåt vintern kände jag att man nog skulle ha kunnat börja avrunda det på ett mer tydligt sätt. Det blir en händelse för mycket.

Även att köpa en begagnad bil kan vara en seger och en milstolpe!

Betyg: 4 av 5 räkor.

Relaterat: Kulturnyheterna, Svenska Dagbladet och

Läs även andra bloggares åsikter om Mike Leigh, filmrecension, film och Expressen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Mike Leigh, Scen

Från förhandsvisningen av The Green Hornet

18 januari, 2011 by Rosemari Södergren

The Green Hornet
Betyg: 2

Ta en av Asiens största popstjärnor, Jay Chou, blanda in en av Hollywoods snyggaste unga kvinnliga skådespelerskor, Cameron Diaz och en rad av duktiga skådespelare med Oscarnomineringar i bagaget som Tom Wilkinson och Christoph Waltz, skaka och blanda det med en rolig, lite halvgalen historia som funnits sedan 1930-talet och presentera den i 3D.
Resultatet kan bli hur som helst. The Green Hornet bygger på radioserien från 1930-talet om superhjälten The Green Hornet och hans medhjälpare som blev en tv-serie under 1960-talet där Bruce Lee presenterade sig för för den stora publiken och slog igenom.

Nu har alltså komikern Seth Rogen skrivit manus och spelar själv huvudrollen som Britt Reid/The Green Hornet.

The Green Hornet

Hans mamma dör när han är liten och han växer upp med karriärpappa som är mediekung i staden och som hela tiden tutar in sin Britt att han är värdelös. Britt blir en festprisse som inte tar något på allvar och bara slösar bort pengar och inte gör något nyttigt. När hans pappa dör står han där som mediemogul utan att kunna något annat än flirta med kvinnor och slösa pengar. Han är halvgalen och otrevlig – men så träffar han sin pappas mekaniker Kato, som är expert på att göra kaffe. Kato visar sig snabbt vara expert på rätt mycket mer och de två blir vänner och bildar hjälteduon The Green Hornet och hans medhjälpare.

Filmen har vissa poänger, det är rätt kul att du valt att lyfta fram medhjälparen. Att filmar visar att det är medhjälparen som kan allt men att chefen tar åt sig äran. Att det är Lenore Case, sekreteraren med kurvorna, spelad av Cameron Diaz, som är smartast. Och boven, spelade av Christoph Waltz, är kul. Men ändå blir det mesta för mycket och för överdrivet.

I USA fick filmen rätt uselt mottagande. The Telegraph sågar filmen och framför allt är det Seth Rogen i rollen som The Green Hornet som sågas:

Masked vigilante Britt Reid, a spoiled newspaper magnate by day, has been a radio, film, TV and comic staple since as far back as the 1930s. But now he is Seth Rogen, with all the cuddly-aggressive schtick that implies, and the gurgly, adenoidal voice that makes him sound like Scooby Doo on Prozac.

Man måste ta filmen för vad det är: en knäpp komedi, en actionkomedi. Själv blev jag dock emellanåt lite uttråkad och är glad att jag kunde kolla min mail i min mobil under tiden då och då. Speciellt biljakterna var för mycket och bilden i 3D blev skum och som genomskinlig, med förvrängt perspektiv.

Höjdpunkterna i filmen var medhjälparen, spelad av Jay Chou, som i Asien är jättestor. Honom vill vi se mer av. Absolut.
Christoph Waltz som den vidriga gangsterkungen Chudnofsky är på rätt spår. Han fick såväl flera filmpriser, både Golden Globe, Oscar och BAFTA, för sin roll som nazistöversten Hans Landa i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds. Jag ser fram emot att se honom i nästa film där han är med, som är The Three Musketeers, där han spelar kardinal Richeliueu. Filmvärlden har fått en riktigt suverän filmbov.

Lite fakta om Jay Chou från Wikipedia:

Jay Chou (traditional Chinese: (born January 18, 1979) is a Taiwanese musician, singer, music and film producer, actor and director who has won the World Music Award four times. He is well-known for composing all his own songs and songs for other singers. In 1998 he was discovered in a talent contest where he displayed his piano and song-writing skills. Over the next two years, he was hired to compose for popular Chinese singers. Although he was trained in classical music, Chou combines Chinese and Western music styles to produce songs that fuse R&B, rock and pop genres, covering issues such as domestic violence, war, and urbanization.

3D-tekniken för film har fortfarande en del att utvecklas innan den blir riktigt bra. Ännu så länge fungerar 3D hyggligt i animerade filmer, men i spelfilmer blir bilderna konstiga, onaturliga. Människorna ger intrycket av att bara genomskinliga och i närbilder blir perspektivet förvrängt, vilket var speciellt tydligt i biljakten. Att göra den här filmen i 3D fyller ingen funktion.

Den måste bedömas i sin genre. På ett sätt är deten film som visserligen handlar om en person som utvecklas från en total egoistisk självisk idiot till en människa som försöker göra det rätta, men ändå vill nog filmskaparna att vi mest ske betrakta den som en actionkomedi med slagsmål och skämt. Den lyckas dock inte att hålla farten i gång i hela filmen, den har flera svackor då jag tittar på klockan. Ändå gillar jag kungfu-filmer.

Betyget blir 2 strömmingar.

Relaterat:
Observer skriver:

The movie is extremely loud and none too funny. Everything goes on too long, most especially the destructive car chases and the karate fights, and one would never have guessed such conventional fare was directed by Michel Gondry, who made the sublime Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Cameron Diaz as the romantic interest operates uninterestingly in two modes – angry and angrier.

The movie’s principal attraction, and it’s a considerable one, is a beguiling performance by Christoph Waltz as an insecure, deceptively mild Russian gangster seeking to be the criminal overlord of Los Angeles. It’s another version of the sinister, smiling SS officer for which he won an Oscar in Tarantino’s Inglourious Basterds last year.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, 3D, Christoph Waltz, Seth Rogen, Cameron Diaz, Jay Chou

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Cameron Diaz, Christoph Waltz, Jay Chou, Recension, Scen, Seth Rogen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 476
  • Sida 477
  • Sida 478
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in