Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Trollkarlens lärling – DVD recension

by


Nicolas Cage har under årens lopp spelat många minnesvärda roller, rollen som magikern Balthazar Blake i filmen “Trollkarlens lärling” får nog räknas som en bagatell.

Filmen, som är misstänkt lik en annan historia om en ung trollkarlslärling, fast utan gulliga barn, internatskolor och anglofili, utspelas i New York där staden används som fond.

Historien tar sin början när tonårskillen Dave av en slump visar sig vara den ”rätte” som kan hindra Blakes ärkefiende häxan Morgana och hennes allierade Maxim Horvath (Alfred Molina) att ta över världen.

Jag tror att de flesta läsare inser vad som kommer att hända efter det här upplägget.

Den vanliga tonåringen som spelas av Jay Baruchel är tyvärr den svagaste länken i den här historien. Magin som utlovas som familjeunderhållning är mer av det högljudda slaget än magiskt, mer spektakulärt och föga esoteriskt. Den
skådespelare som räddar äran för hela filmen är Alfred Molina som skurk, han gör ett gott arbete som elaking i den här tonårsfilmen.

Filmen lämpar sig mer till en slö söndag än som ett allvarligt försök till tittande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Town – mer snack och mindre handling

by

The Town handlar om Doug MacRay, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det.

Rent teoretisk borde The Town vara ett drömprojekt, något som ger rum för bra prestationer samtidigt som den bearbetar spännande mark med bankrån. Publiken älskar bankrån, lika mycket som de älskar flyktfilmer. Synd, då, att det är väldigt lite av det där. Istället får vi följa Afflecks karaktär i sina samvetskval och depressioner i mer än 2 timmar, vilket inte är helt fel om innehållet vore någorlunda intressant och mindre repetitivt.

Alla stereotyper är med – den djupa och missförstådda huvudkaraktären, den helt motsatta och brutala vännen, kärleksintresset som lider av Stockholmssyndrom, FBI-agenten som löser ledtrådarna snabbare än ett Kinder-ägg… Ja, förutsägbart är ordet.

Trots att han inte varit helt frånvarande kändes det här på sätt och vis som en comeback för Ben Affleck, han har inte haft en såpass central roll på länge. Resten av medverkande inkluderar nyligen oscarsnominerade Jeremy Renner och speciellt imponerande var Gossip Girls Blake Lively som hans “white trash” syster.

The Town kommer antagligen minnas för sina masker under bankrånen, en väldigt smart detalj som gav lite färg åt en annars enformig berättelse, samt musiken som påminde om något ur Christopher Nolans filmer. Ben Affleck har härmed säkrat sina platser som skådis och regissör, men det krävs ytterligare arbete för att uppnå titeln manusförfattare.

– www.Cinezine.se

Filmrecension: Svinalängorna

by


Flattr this

När filmen ”Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.

Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.

Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet ”Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.

Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.

Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.

Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.

Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.

Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.

Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:

Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är Piranha en guilty pleasure?

by

Filmen om Pirayor hade 3D premiär 3 december och det kommer antagligen vara många som väntar på att få sitt livs dos av blod och bröst. Men frågan är hur bra den egentligen är, en fråga som det tyvärr inte finns något bra svar till.

Det är svårt att döma Piranha eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar nakna tjejer (en bred publik). Och i så fall når den nästintill full pott.

Det tar ett tag innan vi introduceras för pirayorna, som skildras som mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet “just det, det är ju fejk”. Det blir inte bättre av att skådespelarna verkar vara oberörda och sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagerar starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men än så länge klagar jag inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka blir “wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha som en B-film.

Men för att återkomma till frågan om den är tillräckligt bra för att anses tillräckligt sevärd, ger jag mig själv en örfil och svarar “ja, speciellt i 3D”.

– www.Cinezine.se

Filmrecension: Legends of the fall

by

Legends of the fall

Dvd – 1994

Filmen tar sin början under sekelskiftet i ett Amerika där man kämpar med att få bort indianerna. Översten Ludlow (Anthony Hopkins) som dragit sig tillbaka efter tjänstgöring i armén, bor tillsammans med sina tre söner på en ranch. Åren går och sönerna växer till sig och banden mellan dem lika så. En dag kommer den yngste sonen, Samuel (Henry Thomas), hem med sin fästmö Susannah (Julia Ormond). De planerar att gifta sig men innan det kan ske vill Samuel åka till Europa och delta i det krig som råder, första världskriget. De båda andra bröderna Alfred (Adian Quinn) och Tristian (Brad Pitt) följer med, alltihop mot deras fars vilja.

Det går inte säga annat än att det är en mycket natur – vacker film där man ofta får så vackra berg, vilda hästar och stora floder. Hela bilden stärks sedan av att One Stab (Gordon Tootoosis), som är huvudberättaren, använder sig av tidsutryck som; It was the moon of the red grass, vilket inte säger mig så mycket men som klingar vackert.

Filmen har en mycket lugn lunk och det är egentligen bara Brad Pitts rollfigur, Tristian, som skiljer i det avseendet. Han älskar att jaga, rida och kan under längre perioder försvinna för att sedan dyka upp hemma igen. Han lever ett fritt och ansvarslöst liv nära naturen och han kan konsten att överleva. När den yngste brodern, Samuel dör i kriget, tar Tristian på sig skulden och här börjar psyket svikta lite för honom. Här gör Brad Pitt en riktigt bra insatts och det är en fröjd att se honom släppa på spärrarna och få lite crazy eyes och dessa scener för tankarna till en film som han kom att spela in året därpå, De 12 apornas armé. Även Julia Ormond gör en bra insatts som den ständigt väntande fästmön.

Det är en maffig berättelse som inkluderar olika sorters kärlek och vänskap men stundtals känns allt lite för gulligt och segt. Filmen, som är ca 120 min, tar många vändningar och folk kommer och går på tok för ofta vilket bidrar till att det stundtals blir rörigt och jag tappade intresset. Det som verkligen lyfte filmen för mig var den frihet som Tristan symboliserade och jag avundas hans förmåga att bara kunna lämna allt och ge sig av för ett tag.

Filmen är helt klart sevärd och jag menar; vem vill inte se Brad Pitt med skägg och långt hår, stå bakom rodret och styra sitt skepp på ett öppet hav!

3 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , ,