• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Hanna, kunde blivit så bra

29 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Hanna
Betyg: 2
Svensk premiär: 6 juli 2011

Hur kan kombinationen Eric Bana i pälsskrud, hemliga agenter och en 16-årig hitgirl bli fel? Det ska jag förklara!

I Joe Wrights Hanna möts vi först av ett par klarblåa ögon i ett vinterlandskap någonstans i en avlägsen del av Finland. Ögonen tillhör flickan Hanna. Här lever hon sedan spädbarns tid isolerad med sin far. Han förbereder henne på det som väntar i världen utanför. När historien växer fram förstår man att det finns en kvinna, Marissa, som Hanna måste eliminera för att kunna återvända till civilisationen. Marissa vill till varje pris fånga Hanna. Och Hanna måste till varje pris döda Marissa. Men varför? När tiden är inne och Hanna lämnar sitt näste börjar en pulserande jakt som tar oss långt ifrån tryggheten i den lilla stugan Hanna kallt hem.

Jag har alltid haft bild av Eric Bana som den ultra-maskulina mannen som kommer hem med en hjort över axlarna som han dödat med bara händerna. Jätte sexistiskt, jag vet! Därför klingar ironin när karaktären han spelar, Hannas far, näst intill är en exakt kopia av denna stereotyp. Lägg endast till ett lite mer plågat ansiktsuttryck och att du även får hjorten tillredd så är vi där.

Unga Saoirse Ronan övertygar oss att det är så här varje 16 år gammal hemlig-agent-hitgirl agerar första gången hon möter civilisation. Cate Blanchett är oklanderlig i rollen som stenhårda Marissa. Karriärkvinnan som drivits smått galen av ambivalens till sina livs val som lämnat henne utan barn. Men hur kommer det sig att karaktären karriärkvinnan så ofta i amerikanska filmer, trots en blomstrande karriär, aldrig får bli helt lyckliga? Iskvinnor utan barn och man, med en tomhet ständigt närvarande. För dessa kvinnor slutar det sällan lyckligt på film och gör det de så är det genom att de finner sin andra hälft som fyller ut tomrummet. Varför kan aldrig självständighet vara lika med lycka?

Jag är en riktig ”sucker” för estetiskt vackra filmer. Hanna är färgsprakande och tar oss till fantastiska platser över hela Europa och Nordafrika. Jag skulle kunna se Hanna en gång till endast därför. Men kan ändå inte skaka av mig känslan som liknar den man får när man ser ett plagg i en butik som är skitsnyggt på galgen. Men väl i provrummet så är passformen helt fel och tyget kliar. Ska man köpa det eller ska man gå där ifrån? Tycker jag om Hanna eller försöker jag bara övertala mig själv?

I ärlighetens namn, både mot mig själv och mot er, så färgas mitt omdöme av besvikelse. Storyn är så lovande. Men skaparna lägger krokben för sig själva i jakten på ”Ahaa- upplevelsen”. Som åskådare vill jag aldrig behöva ägna tid åt frågor som ”Hur kom de dit så fort?” och ”Hur visste hon att han var där?”.

Jag fick smaka på grytan som Erick Bana tillredde av hjorten. Och det smakar bra. Men så tvingas jag motvilligt spotta ut. Jag lämnar biosalongen otillfredsställd men har fortfarande smaken på tungan av någon som skulle kunna ha blivit så BRA.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Trolljägaren – svårt att slita sig

29 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Trolljägaren
Betyg: 4
Släppt på dvd i Sverige i maj 2011

Sedan barnsben har man ständigt matats med historier om diverse läskiga varelser. Varulvar, häxor, zombies och inte minst vampyrer har i film efter film visats upp på löpande band i den ena fantastiska sagan efter den andra. Jag har själv alltid varit Team Troll så jag blev jublande lycklig när jag upptäckte norska filmen Trolljägaren, där norska troll fått stå i fokus.

Filmen är en fiktiv dokumentär om tre universitetsungdomar som ger sig ut i norska vildmarken för att leta efter en tjuvskytt som misstänks ligga bakom flera skjutna björnar. Ungdomarna hittar den mystiske mannen och börjar följa efter honom, ovetande om de äventyr de snart ska få uppleva. För Hans, som jägaren heter, är inte ute efter att skjuta björnar, han är på trolljakt.

Jag tycker att ”Trolljägaren” är en bra film, den blandar spänning och komik på ett sätt som gör att de blir svårt att slita sig, speciellt under trollscenerna med trollen som är fantastiskt coola. Norge har varit bra på att langa ut annorlunda filmer med roliga teman de senaste åren, som ”Död Snö”(2009) och ”Norweigan Ninja”(2010). I ”Trolljägaren” utnyttjar även norrmännen sitt fantastiskt vackra landskap, jag skulle inte bli fövånad om de faktiskt bodde troll där uppe. Små troll kanske, rumpnissar.
Den stora svagheten och anledningen till att det inte blir en femma är att det emellanåt blev lite väl stillsamt, lite väl mycket prat och lite för lite trollhunting. Men i det hela stora, åh vilken fin film. Rekomenderar den starkt till alla med lite humor och till alla som är trötta på glittrande vampyrer.

Onyanserat har också recenserat Trolljägaren och Film International.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, troll, Trolljägaren, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Norge, troll, Trolljägaren

Exit Through The Gift Shop, en film om en viktig debatt, om konst och gatukonst

28 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Exit Through The Gift Shop
Betyg: 4
Svensk premiär: 18 mars 2011

När den, fullt förståeligt, anonyme gatukonstnären Banksy helt plötsligt väljer att medverka i en dokumentär är det direkt omöjligt att ignorera. Hans motiv engagerar människor över hela världen och är ständigt aktuell, inte enbart för konstintresserade utan även människor som annars aldrig varit på ett galleri eller ens tänkt över konstbegreppets medvetandegörande. Vilket gör honom till en av vår tids kanske viktigaste konstnärer.

När den franska filmaren Thierry ”Mr. Brainwash” Guetta börjar göra filmen om Banksy handlar det mycket om att vara mitt i smeten, dokumentera tillvägagångssätt och jobbprocesser. Vilket såklart är intressant för oss tittare. Men då Thierry visar sig vara en väldigt medioker filmmakare tar istället Banksy över och gör en film om honom. Perspektiv vänds och helt plötsligt har vi en film om inte bara street art-scenen (där bland annat svenska Konstfack-skandalisten NUG och franska Space Invader är involverade) utan även om Mr. Brainwash som utnyttjar sin nyfunna vänskap hos Banksy för att själv slå igenom som konstnär. Det blir mer än en dokumentär, snarare en krönika om hur konstvärlden fungerar. Mr. Brainwash fullkomligt tiltar och förvandlar sig själv till en freakshow utan dess like; rakt tvärtemot all den anonymitet och internitet Banksy och resten utav street art-scenen står för.

Nu när denna eminenta film också har haft Blu-ray och DVD-premiär i Sverige är det tråkigt att se hur man knappt säljer den specialutgåva som pressats för fullt i Storbritannien. Den utgåvan innehåller nämligen mer än vad den vanliga utgåvan gör, som sig bör. Som bland annat några vykort med Banksy-motiv på, ett par ”2D-glasögon” och klistermärken.

Dessa specialtillbehör är inte bara möjligheter att engagera sig och sprida det budskap Banksy själv försöker injiciera i samhället utan även en ironisk blinkning till hela filmbranschen. Till att börja med har man gjort en smärtsamt rolig parafras på filmbolaget ”Paramount Pictures” med sitt egna ”Paranoid Pictures” som för tankarna till en bakåtsträvande filmindustri som vägrar förnya sig utan istället försvårar uppspelning utav en köpt film för konsumenterna när man lägger in en massa skydd och ser varje betalande kund som en eventuell brottsling som måste varnas för det brott som vi idag kallar piratkopiering. Vidare är det lätt att se ”2D-glasögonen” som en lupp där man synar den återupptäcka 3D-vågen med glasögon och effekter som knappt tillför någonting till filmmediet. Oerhört aktuellt! Precis som den sista biten, med vykorten och klistermärken, mervärdet i en produkt. För när såväl film, spel och musikindustrin krisar har det mesta pekat på att det som lockar kunder är just mervärde, limiterade kringprodukter som höjer värdet på ens produkt. Vilket Banksy förstått mer än de flesta andra inom filmindustrin. Och synd nog missar de flesta inom Sveriges gränser dessa viktiga aspekter utav filmsläppet.

Boken finns recenserad också hos Film International.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, mockumentary, Banksy, film, filmrecension, konst, gatukonst, klotter, graffiti

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Banksy, Dokumentär, Filmrecension, mockumentary, Scen

Dogtooth – avskalad film med mycket substans

28 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Dogtooth
Betyg: 4
Sverigepremiär: 10 juni 11

Dogtooth är en avskalad film med mycket substans.
En familj sitter vid middagsbordet och diskuterar vilka varor som behöver inhandlas till hushållet. Sonen ber pappan om färg till en tavla han arbetar på och mamman anmärker att de snart har slut på kött. ”Mamma kan du skicka telefonen, tack!” Den yngsta dotter ler och tackar åter modern som räcker henne saltkaret.

Familjen bor i ett ljust och modernt hus på den grekiska landsbygden. Runt huset löper en hög mur och innanför den råder helt andra sociala regler än i världen utanför, där råder faderns regler. De tre vuxna barnen har aldrig lämnat inhägnaden. De lever i en verklighet där de fått lära sig att en katt är ett köttätande monster, hav betyder en typ av fåtölj och zombie är en gul liten blomma. Då den äldsta dotterns nyfikenhet växer blir det svårare och svårare för pappan att upprätthålla ordningen han har skapat sig.

Jag har svårt att minnas att jag tidigare sett en så avskalad film med så mycket substans. Den ofta statiska kameran, de enkla kläderna, avsaknaden av filmmusik samt det faktum att man valt att nästan helt utesluta namn lämnar utrymme till så mycket djupare reflektioner.
Giorgos Lanthimos tvingar oss att glömma I-Phones, Hunter-stövlar och viken av att ha x-antal hästkrafter i sin nya bil. Detta när han hjälper oss att förstå hur ett leksaksflygplan kan vara den viktigaste, allra käraste och absolut nödvändiga ägodelen för en vuxen människa. Dogtooth med premiär på Cannes Festivalen redan 2009 är idag, två år senare, högst aktuell då en hel värld frågar sig hur det är mjöligt att en människa som Anders Behring Breivik kan ha en verklighetsbild som skiljer sig så oerhört från andras. Självklart får vi inte svaret på varför terrorism existerar. Men vi får en lektion i att kunna se ur andra perspektiv och flytta fokus från det som oss är självklart. Att förstå är första steget mot att kunna förändra.

Sonen smyger sakta över gräsmattan med häcksaxen i högsta hugg. Katten sitter stilla och iakttar honom när han närmar sig. Övertygad om faran han befinner sig i kastar sig sonen över den lilla katten.

Dogtooth fick betyg 5 i DN och betyg 6 i SVD.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dogtooth, Filmrecension, Scen

Tropa de Elite 2, recension

27 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tropa de elite 2
Betyg: 4
Premiär: 29 juli 2011

Tropa de elite 2 är en slags uppföljning och fördjupning av Tropa de Elite, en brasiliansk film som släpptes 5 oktober 2007.

Tropa de Elite handlade om BOPE, en elitgrupp inom militärpolisen i delstaten Rio de Janeiro och bygger på verkliga händelser i slumområden i Rio de Janeiro. Tungt beväpnande knarkligor härskar i samarbete med korrumperade poliser. Militärpoliserna anser sig vara rättrådiga och goda människor och de tar sig rätten att avrätta och skjuta ihjäl såväl knarkkungar som langare och korrumperade poliser. Filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 2008.

Tropa de Elite 2 är en slags fortsättning. Livet har gått vidare och händelserna utspelar sig i nutid. Personerna har åldrats och huvudkaraktären, Kapten Nascimento (spelas av Wagner Moura) blir chef för säkerhetstjänsten och hans son har blivit tonåring. Hans fru har lämnat honom och är tillsammans med en politisk aktivist på vänstersidan, för mänskliga rättigheter.

Tropa de Elite 2 är inspelad och ihopklippt på samma sätt som den första filmen, på ett sätt som gör att den känns som delvis dokumentär, med fladdriga klipp och sneda bilder emellanåt och färgsatt med i brungrumliga färgtoner. Kapten Nascimento är filmens berättarröst, precis som i den första filmen.

Första filmen var skrämmande i sin skildring av de fascistiska ideal som präglar elitstyrkor som BOPE. I Tropa de Elite 2 blir denna skildring ännu otäckare, för nu är det inte bara militärstyrkorna som tar sig rätten att härska över liv och död. BOPE har nämligen varit framgångsrika och knarklangarna har minskat och knarkkungarna förlorat inkomster. När knarkmaffian inte längre kan betala de korrumperande poliserna bryts jämvikten och poliserna ser ingen anledning att skydda knarkbrottslingarna. Istället tar poliserna över annan verksamhet i slumområdena och ser till att få extra inkomster på andra sätt, genom del av avgifter för kabel-tv, Internet med mera. Poliserna blir en form av härskare i sina bostadsområden och blir mycket attraktiva för politiker, som behöver röster. En komplicerad härva av mutor och korruption växer. Poliser kan avgöra en politikers framgång.

Tropa de Elite 2 är ingen enkel film och den skildrar ett Brasilien där rika inte blir åtalade för knarkbrott, där de fattiga lever under usla förhållanden i en slum vi knappt kan föreställa oss och kriminaliteten ökar explosionsartat och där politiken till stor del är korrumperad.

Filmen är rätt nattsvart eftersom det är så många som griper till våld och anser sig ha rätt att göra det, poliser, militärpoliser, kriminella. Men det finns glimtar av hopp bland de människorättsaktivister som finns, fast de är rätt maktlösa.

TROPA DE ELITE 2 är Brasiliens största biosuccé hittills. De första två månaderna sågs den av drygt 10 miljoner personer. Det är en hård film, med mycket våld, men samtidigt har den något att berätta, den skildrar utvecklingen i ett av de länder som ekonomiskt expanderar som snabbast. Den är spännande men ger inte en förenklad bild i svart och vitt av människor. Att göra en uppföljare kan vara svårt men i det här fallet blir uppföljaren en sevärd fördjupning och skrämmande skildring av samhället i en av de mest kriminella städerna i världen.

Om filmen från filmbolaget:
Berättelsen om världens farligaste stad, Rio de Janeiro, fortsätter i TROPA DE ELITE 2. Gatorna är fortfarande lika osäkra, men de absolut farligaste brottslingarna finns nu bland politiker och högt uppe i poliskåren. Kapten Nascimento tvingas ifrågasätta sina lojaliteter och får se gamla vänner förvandlas till fiender – och vice versa.

Regi: José Padilha

I rollerna: Wagner Moura, Irandhir Santos, Seu Jorge m.fl.

Originaltitel: Tropa de Elite 2 – O Inimigo Agora é Outro

Längd: 1 tim 55 min

Brasilien, 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Tropa de Elite 2, Brasilien, filmrecension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brasilien, Filmrecension, Rio de Janeiro, Scen, Tropa de Elite 2

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in