• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

”Midnatt i Paris” en av Woody Allens bästa filmer. Premiär fredag 2 september

31 augusti, 2011 by Redaktionen

Midnatt i Paris

Det är inte ofta jag går på bio, (undantag: opera från Metropolitan) men nu har det hänt två gånger den senaste veckan. I förra veckan såg jag Potiche och igår ikväll (30/8) var det förhandspremiären på Woody Allen´s senaste film ”Midnatt i Paris”.

Woody Allens filmer missar jag sällan, i alla fall inte i modern tid, och en orsak till detta är att jag gillar hans musikval till sina filmer. Musiken i ”Midnatt i Paris” utgör inget undantag, tvärtom. Dessutom är hans filmer oftast fint filmade och bara att se introduktionen gör att man genast längtar tillbaka till Paris.

Filmen handlar om Gil och hans författardrömmar, men framförallt om hans förkärlek till 20-talets Paris med dess rika kulturliv och genom sina nattliga äventyr får han träffa sina förebilder; den tidens kända författare målare och filmskapare, bl.a. Ernst Hemingway Scott Fitzgerald, Salvador Dali, Pablo Picasso, Toulouse Lautrec och inte minst den kände amerikanske kulturpersonligheten, Gertrude Stein, som i filmen hjälper honom med hans bok.

Ytligt sett handlar filmen om ett ungt par som beger sig till Paris tillsammans med hennes föräldrarna och ett annat ungt par.

Jag är mycket imponerad av hur Woody Allen lyckas att förflytta huvudpersonen från 2010 och ett nittiotal år tillbaka i tiden. Genialt och elegant! Huvudpoängen i denna romantiska komedi är förstås att Gil upptäcker att han är på väg in i ett liv som han egentligen inte vill leva och detta avslöjas i alla morrondiskussionerna mellan Gil och hans tilltänkta fru.

Filmen slutar naturligtvis lyckligt och där egentligen alla är vinnare. Gil hittar en fransk kvinna som liksom honom själv gillar när det regnar i Paris och de blivande svärföräldrarna andas ut när det visar sig att Gil inte längre är intresserad av att följa med tillbaka till USA och det planerade bröllopet med deras dotter.

Sammanfattningsvis bedömer jag detta som en av Woody Allens bästa filmer, men redan nästa år presenterar den 75-årige regissörens sin nästa film ”The Bop Decameron” som är inspelad i Rom. Det blir en spänd väntan, men den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves. Eller hur?

Skådespelare
Owen Wilson,
Rachel McAdams,
Kathy Bates
Marion Cotillard,
Michael Sheen,
Adrien Brody,
Alison Pill

Ett smakprov från ”Midnatt i Paris”

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: biopremiär, Midnatt i Paris, Woody Allen

Ghost Whisperer – nu har femte och avslutande säsongen släppts på dvd

30 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Ghost Whisperer, säsong 5
Betyg: 3
DVD-premiär: 25 augusti 2011

Är du en av de som fastnat för tv-serien ”Ghost Whisperer”, som handlar om Melinda Gordons (Jennifer Love Hewitt) rysliga och känslofyllda möten med andar? Hon hjälper stackars spöken som inte fått frid och därför inte kan gå vidare till ljuset.

I säsong 5, som är den avslutande delen fortsätter hennes spökmöten. Även om du inte följt de tidigare avsnitten fungerar det utmärkt att hoppa in direkt i sista säsongen. Du förstår handlingen och vem som är vem direkt.

I sista säsongen får hon och hennes make Jim som är läkare Grandviews hemsökta sjukhus en son, Aiden, som också har mediala krafter, ja till och med ännu starkare än Melinda.

I fjärde säsongen dök också psykologiprofessorn Eli James (Jamie Kennedy) upp, som efter att ha snuddat vid döden får liknande talanger som Melindas. I säsong fem är han en nära vän till Melinda, Jim och deras son Aiden.

Eli kan inte se spöken, men han kan höra dem.

Tillsammans möter de spöken av olika slag, från olika tidsepoker och från olika yrken. Där är läkare som misslyckats med operationer, unga män som blivit oskyldigt anklagade för brott och där är ungdomar som får hotfulla mail och där finns IT-miljonärer och spöken på bårhus.

I ”Ghost Whisperer” är spöken inte särskilt läskiga utan mer naturliga och ganska sorgliga personer med olyckliga öden.

Visst är det gulligt och amerikanskt sötsliskigt och Melinda och hennes man är bara så perfekta och förstående föräldrar till lille Aiden, de gör alltid rätt, säger alltid exakt de rätta sakerna när Aiden råkar ut för mardrömmar eller pratar med osynliga varelser. Det kan vara lite tröttsamt. För så perfekta människor finns inte.

Men som underhållning tycker jag tv-serien fungerar bra. Speciellt dagar då det regnar ute och jag vill koppla av, då sätter jag gärna på dvd:n och ser några avsnitt i följd.

Det finns en del extramaterial:

Specail Features
A Triple Threat – Jennifer Love Hewitt is a rare ‘triple threat’ – star, executive producer and director. Follow her as she navigates her way through her grueling schedule.

A Season of Changes – The Final Season of GHOST WHISPERER jumps five years into the future, and introduces us to Aiden, the 5-year-old son of Melinda and Jim. We talk to the cast and executive producers Ian Sander, Kim Moses and P.K. Simonds to learn more about this new character, and how everyone in Melinda’s world has grown in the five-year time span.

The Other Side IV Webseries – A young couple must find a way to rid their new home of dark spirits when a wild ghost forms a disturbing bond with their daughter.

Läs även andra bloggares åsikter om Ghost Whisperer, spöken, tv-serie

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Ghost Whisperer, spöken, TV-serie

Colombiana, recensionen

29 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Colombiana
Betyg: 1
Premiär: 16 september 2011

Fransmännen, som nästan alltid varit kända för sina egensinniga och unika spelfilmer, blir gång på gång svikna av sin landsman Olivier Megaton som skapar de mest Hollywood-ostiga actionfilmerna man kan tänka sig. Här finns, som vanligt, ingenting som vittnar om landgränser som går genom regissörens blod. Eller manusförfattarnas, Luc Besson och Robert Mark Kamen, heller, för den delen.

Jag vet egentligen inte vad som är värst; att man så desperat försöker spela på tittarens känslosträngar, eller att man gör det på sämsta möjliga (och patetiska) vis? Redan från början känns filmen nämligen otroligt fånig och fullkomligt orealistisk. Att ett nio-årigt barn som närvarar vid avrättningen av sina föräldrar, och sedan flyr gangstrarna för att ta sig ända från Columbia till Chicago för att tränas till yrkesmördare hos sin farbror känns… sådär. Inte för att jag har några problem med fantasifulla utsvävningar, men här bibehåller man varken någon slags illusionsartad logik eller trovärdighet hos karaktärerna. Tvärtom känns de plastiga och direkt omöjliga att relatera till eftersom allting känns så tvångsmässigt påklistrat. Skådespelarinsatserna; speciellt från huvudrollsinnehavaren Zoe Saldana (Avatar) samt Michael Vartan och Cliff Curtis, är inte mer livsingutande än en plastdocka man kan finna i en leksaksaffär. Dialogen känns snabbt ihopskriven och alla filmens scenarion tävlar om vilken som känns mest häftig. Tyvärr är svaret att ingen utav dem är det.

Men visst, man har faktiskt i alla fall försökt skapa ett enhetligt manus med någon slags logik. Problemet, bland alla andra, är bara att handlingen är alltför spretig med jobb, hämnd och relationer. Man går visserligen ifrån vissa konventioner när man blandar ihop alla dessa ingredienser, men resultatet blir långt ifrån lyckat. Istället känns det bara dumt och ologiskt, samt att man misslyckas med att leverera den enklaste utav känslor för yrkesmördare: isolering.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Colombiana, filmrecension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colombiana, Filmrecension, fransk film, Recension, Scen

Svart Venus: en smärtsam upplevelse

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Svart Venus
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 augusti 2011

Svart Venus är algeriska regissören Abdellatif Kechiches fiktiva återgivning av sydafrikanska tjänstekvinnan Saartije Baartmans (spelad av Yahima Torres) tragiska och verkliga livsöde. Som tonåring i 1800-talets Sydafrika övertalades Baartman att följa med sin husbonde till Europa, under förevändningen att hon där skulle få förverkliga sina artistdrömmar. Dock kom hon istället, på grund av sin i europeiska ögon besynnerliga fysik med en framträdande bakdel och blygdläppar, att visas upp som en kuriositet i olika sammanhang, för att senare sluta sina dagar som prostituerad i Paris.

Att under 159 långa minuter tvingas bevittna hur Saartije Baartman, tvåhundra år efter sin död återigen berövas sitt människovärde är en smärtsam upplevelse, och mindre på grund av medkänsla, än av den entusiasm med vilken Kechiche återger verkliga och inbillade övergrepp mot sin huvudperson..

Den största utmaningen för den som söker postum upprättelse för offer, som liksom Saartije Baartman utsatts för exploatering och förnedring är att hitta vägar att återupprätta det berövade människovärdet och att undvika att bidra till ytterligare förödmjukelse. Det är en utmaning som kräver eftertanke, kreativitet och respekt, talanger som Kechiche helt verkar ha övergivit i sin senaste film. Inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig omfattningen av den behandling som han hade i beredskap för Saartjie Baartman i form av grafiska övergrepp, och värst av allt, hennes tystnad.

Även om det skulle kunna bevisas att varje detaljerat övergrepp i filmen är autentiskt så är det inte dessa bitar som saknas i de många återgivningar av Baartmans liv som föregått Svart Venus. Det är som om Kechiche tror att vi bara kan förstå hennes lidande genom utförliga beskrivningar av hur hon berövades sitt människovärde. Att det endast är genom hennes utsatthet, genom fler extrema närbilder av hennes skinkor än av hennes ansikte, och genom hennes ändlösa drickande och återhållna gråt som vi kan känna empati med Saartjie Baartman.

När filmen premiärvisades i Johannesburg tidigare i år motsvarades den eskalerande intensiteten i övergreppen mot Saartije Baartman av en växande ström av biobesökare som lämnade den från början överfulla salongen i avsmak, delad förnedring, eller av ren uttråkning.

Jag har svårt att avgöra vad jag själv upplevde som mer outhärdligt, regissörens bristande förtroende för sin publik, manifesterat i oändliga variationer av samma avhumaniserande och uttjatade tema, eller det faktum att Saartjie Baartman reducerades till en stum statist – eller ännu värre, rekvisita – i den film som bär hennes namn. Om Abdellatif Kechiche kunde föreställa sig simulerade ridturer på hennes rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också ha kunnat föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska? Vad som helst som skulle ha bidragit till att nyansera bilden av Saartjie Baartman som ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om.

Vem som helst som tagit del av Saartjie Baartmans livsöde i litteratur, film, eller efter en snabbsökning på Internet, vet att hon förnedrades, misshandlades och utnyttjades av aristokrater, kringresande underhållare, forskare, liberaler och vanliga människor. Men hur utsatt Saartjie Baartman än var, så utgör hennes lidande bara en del av hennes liv. Hon var dessutom någons dotter och livskamrat, och något så originellt på den tiden som en ung kvinna som lät sig ledas av sina ambitioner och drömmar. Sidor av Saartjie Baartmans liv som Kechiche helt ignorerar och utan vilka resultatet blir en film helt utan komplexitet och tecken på att Kechiche åtminstone hade aningen högre ambitioner än vilken porrfilmsregissör som helt.

Av Katarina Hedrén
(Läs fler filmrecensioner av Katarina på www.wordsofkatarina.blogspot.com)

Läs även andra bloggares åsikter om Svart Venus, filmrecension, recension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Svart Venus

2 steg från Håkan på Rålis

22 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Cirkusen kring Håkan Hellström fortsatte när dokumentärfilmen 2 steg från Håkan visades på Rålambshovsparken i Stockholm.

I filmen kommer vi rätt så tätt inpå Sveriges mest folkkäre artist. Vi får se när han repar med bandet såväl som när han skriver låtar med Björn Olsson. Vi får ta del av flera liveframträdanden och skivsigneringar och vi får höra hans tankar kring idoldyrkan och livet som hyllad popstjärna. Filmen visar även Håkans karriär ur ett av de mest hängivna fansens perspektiv.

Det är smart klippt, snyggt filmat och rakt igenom inspirerande. En av de bästa svenska musikfilmerna. Någonsin.

Den 9 september spelar Håkan Hellström på Gröna Lund. Missa inte det.

Arkiverad under: Filmrecension, Musik Taggad som: 2 steg från Håkan, håkan hellström

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 457
  • Sida 458
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in