Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Så Nära är dokumentär berättarkonst

by

Emelie Wallgren och Ina Holmqvist har gjort filmen om Angela och Arina (15 0ch 14) och deras passion för det tyska pojkbandet Tokio Hotell. Fokus för deras kärlek är fronfiguren Bill Kaulitz.

Som vuxen är det som att bli inbjuden genom en dörr som inte vanligtvis står öppen. Vi får följa Angela och Arina från bandets besök i Stockholm och vidare på en resa till Tyskland för att se idolen på vaxmuséet. Från kärlek och passion till besvikelse och sorg och den oundvikliga återhämtningen.

Filmen är i sig en fantastisk resa där vi får ta del av flickornas samtal med vuxna och med varandra. Vi får lyssna och känna lite av vad det kostar att bli vuxen. Det gör lite ont.

Ina Holmqvist och Emelie Wallgren:

”Vi kände oss arga över att kvinnliga fans ofta avfärdas som hysteriska.” Visst är det så, det är svårt att bli tagen på allvar när man är 14-15 och ung kvinna. Ändå är detta så viktigt.

Och Ina och Emelies film är viktig. Den tar passionen på allvar. Ett slag för alla 14-åriga kvinnor. Den är också viktig för att den ger oss vuxna en chans att se fenomenet ur 14 åringens perspektiv. Om vi står ut med insikten om att det som händer med våra tonåringar är en del av deras väg bort från oss. I alla fall för en tid…

Förslag till alla föräldrar: Unna er att se den här filmen. Det samma gäller filmälskare för här blir dokumentärformatet skön konst.

Filmen har redan tagit hem priser. Bland annat STHLM. DOC för bästa korta dokumentär på 11:e Tempo Dokumentärfestival 2010. Filmen har också nominerats till Guldbaggen för Bästa dokumentär.

Här kan du se trailer och läsa mer om filmen

IMBD

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen recenserar den hyllade Winter´s Bone

by


Winter´s Bone är en av de mest hyllade filmerna som släppts på biodukarna i slutet av 2010.
17-åriga Ree tar han om sin svårt deprimerade mamma och sina två småsyskon medan pappan mest är borta i sin kriminella narkotikaaffären. De bor i ett fattigt område där människorna bor i skjul och inte ens har lakan i sängen, ett fattig-USA för vita som vi sällan ser något om i amerikanska filmer.
Handlingen är placerat i Ozarkavkrokarna, mitt i ett utfattigt ingenstans utan djupare spår av civilisation.

Handlingen är svår att värja sig mot. Ree lär sin småsyskon att skjuta ekorrar, inte för nöjes skull utan för att det är ett sätt att överleva. En dag står sheriffen utanför dörren med beskedet att hennes pappa försvunnit och han har lämnat deras hus i borgen. Om han inte dyker upp inom två veckor blir de av med sitt hus.
Hus är väl att ta i, det är ett ruckel, som alla andra boytor i området.
Ree börjar sin jakt på pappan och hon besöker släktingar i området, där det är vardagsmat att bli bjuden på kokain och annan narkotika till frukost. Ingenstans ser jag någon dator hos någon i filmen, ingenstans någon iphone. Det är en värld i USA med white trash-människor som det är svårt att ens tro på att de finns.

Debra Granik, som regisserat, har valt att skildra berättelsen på ett nästan dokumentärt sett i bildval och i hur skådespelarna agerar. Hon kunde lätt ha fastnat i socialporrfällan. Skickligt manövrerar hon förbi det och 17-åriga Ree har skinn på näsan, är envis och ger sig inte, men har inte heller orealistiska drömmar. Hon manövrerar sig fram i den kriminella värld där hon lever, och kämpar för att hon och hennes småsyskon ska överleva.

Filmen har hyllats nästan av alla kritiker och den har fått flera Golden Globe-nomineringar, så vi kan räkna med en och annan Oscar-nominering. På Stockholms filmfestival vann filmen Bronshästen.

När jag såg filmen hade jag i förväg fått höra att det var en mycket bra amerikansk socialrealistisk film. Den grep mig starkt och kändes i magen. Den var så stark att jag kände mig arg på flera av karaktärerna i filmen, jag är allergisk mot vuxna som bjuder ungdomar på narkotika. Att en film är så stark och får den som ser filmen att reagera är väl ett tecken på att filmskaparen lyckats säga något.

Här träffade jag regissören till Winter´s Bone.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5 och skriver:
Debra Granik avstår från lättköpta poänger när hon gör film av Daniel Woodrells prisade roman från den amerikanska obygden. Jennifer Lawrence som 17-åriga Ree imponerar stort.

MovieZine gav betyg 4 och skriver:

”Winter’s Bone” är baserad på Daniel Woodrells roman med samma namn. Filmens handling är riktigt bra. Spänningen är alltid på topp och man vet aldrig vad som väntar i nästa scen. Debra Graniks regi imponerar. Alla skådespelare i filmen är bra och känns nästan läskigt trovärdiga. Starkast lysande av dessa skådespelartalanger är Jennifer Lawrence som spelar Ree och John Hawkes som spelar hennes farbror Teardrop. Att det är samma man som spelar Teardrop i ”Winter’s Bone” och karaktären Lennon i sista säsongen av ”Lost” är inget annat än lysande skådespel. Jennifer Lawrence är så bra i huvudrollen att jag inte alls skulle bli förvånad om hon blev Oscarsnominerad. Det är inte svårt att förutspå att Lawrence, som redan vunnit priser för sina roller i ”The Burning Plain” och ”Poker House” har en lovande karriär framför sig.

Onyanserat skriver:

Ree Dolly (Jennifer Lawrence) driver alltså runt och letar efter sin far och möter hårdnackat motstånd från lokalbefolkningen. Mycket mer än så händer inte. Trots, eller kanske just därför är det oerhört spännande hela tiden. Filmen har fått en del kritik för att vara mer socialporr och fattigdoms-safari än en autentisk och osentimental skildring av ett Amerika som många vill blunda inför. Kritiken kommer sig antagligen av att den är regisserad av en medelklass-intellektuell-lattedrickande-Obamakramande-judinna från New York. Jag vet inte. Någon sån kritik har aldrig genre-mästaren Ken Loach fått utstå och jag tycker den är fullständigt befängd. Debra Granik har gjort ett lågmält mästerverk med en glimrande skådespelsensemble mestadels bestående av amatörer från trakten. Och allra mest skiner Jennifer Lawrence.

Relaterat: Betyg 4 i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension: The Tourist med Johnny Depp och Angelina Jolie

by


Johnny Depp spelar mot Angelina Jolie och han spelar en roll som en vanlig man, en amerikansk turist som råkar hamna i en krånglig härva av misstag i The Tourist som har Sverigepremiär 5 januari 2011.

Johnny Depp som brukar spela udda personer har i ”The Tourist” i regi av Florian Henckel von Donnersmarck fått ta tag i en roll som en ordinär mattelärare från Wisconsin i USA som på en tågresa till Venedig möter en mystisk kvinna, som är inblandad i skumraskaffärer och jagad av både Interpol, Skottland Yard och en skum gangster som omger sig med ryska torpeder.

Det är lika bra att säga det direkt: Johnny Depp är Johnny Depp vem han än spelar. Den som gillar Johnny Depp kommer att njuta av att se honom också i denna roll. Angelina Jolie som utstuderad glamourvamp med midja och rumpa som vickar så ingen man kan låta bli att kika på hennes bakdel och sucka är lite mer förvånande och kanske väl stel. Det är förmodligen en onaturlig roll för henne.

Miljöerna i filmen är fruktansvärt vackra. Först Paris och sedan huvuddelen av filmen som utspelar sig i Venedig. Ryan Fleming som recenserat filmen för sajten Digital Trends menar väl att det nästan är filmens enda behållning:
For as much star power as The Tourist has, you might expect something that could go one of two ways. On one hand, you could get a drama so intense that the Academy Board would simply show up at the movie premier and grudgingly hand the cast and crew a box full of Oscars. On the other hand you might have a film that is simply a fun time for the actors, and is possibly an excuse for them to work together with perhaps a trip to somewhere exotic thrown in, ala Oceans 11 (and Oceans 12, and Oceans 13). The Tourist is definitely more on the side of Ocean’s 11, and while Johnny Depp and Angelina Jolie both turn in decent performances with what they are given to work with, the characters become slaves to a plot, which often has them act in bizarre and contradictory ways.

Jag håller med om att filmen knappast kommer att bli en Oscar-vinnare. Den har inte heller något djup eller något budskap. Filmen börjar i Paris där brittiska säkerhetspoliser bevakar Angelina Jolies rollfigur: Elise Clifton-Ward. Hon får ett brev från den efterlyste Alexander med uppmaning att lura poliserna att en annan man är den de söker. I början av filmen, när poliserna hade gått på bluffen och skickat italienska delen av Interpol för att gripa den oskyldige matteläraren trodde jag filmen skulle handla om risken med övervakningssamhället. Att det skulle visa sig att det är livsfarligt att råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och hamna i övervakarnas klor.

Fast det är svårt att dra några sådana slutsatser. Filmen har inget budskap, inget viktigt att säga. Ändå ger jag den betyg 3+, ganska nära en 4, för att det är i all sin meningslöshet rolig, överraskande och underhållande.

En förförisk bagatell att roas av, fast utan något egentlig mening. Helt enkelt en film till för att underhålla.

Den fick betyg 1,5 av Washington Post, som alltså inte var särskilt förtjust.

Här är den officiella webbplatsen för The Tourist.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmrecension: Wicker Park – 2004 DvD

by

Wicker Park är en remake av Gilles Mimounis L’Appartement (1996) och faktiskt en lyckad sådan. Filmen handlar om Matthew (Josh Hartnett) som jobbar för ett stort företag och han deltar i affärsmiddagar och resor. Kärlekslivet ser till en början stabilt ut och Matthew tittar på ringar. Men så förändras allt. Matthew hör en röst som han tycks känna igen. Det är rösten av hans ex, Alex (Rose Byrne) som 2 år tidigare bara lämnade honom och försvann. Han ger sig i kast med att leta reda på henne, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Filmen är riktigt smart skriven. Man hoppar mellan tid och rum, vilket till en början kan leda till lätt förvirring. En förvirring som når sin klimax framemot slutet av filmen då allt börjar klarna och en ”Aha!” upplevelse äger rum.
Genom sin musik och sin gråa ton skapar man en halv deppig känsla. På det här man sedan slängt in en karaktär vid namn Luke (Matthew Lillard), som alltid verkar vara lite efter i filmens alla svängar och han är nog tänkt till att försöka locka fram lite skratt. Det funkar sådär.
Jag kan verkligen rekommendera denna film (även att det är en remake). Den gör sig nog bäst om man inte har sett originalet men om så är fallet kan det alltid vara kul att se hur man har amerikaniserat den.

Betyg: 3 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

DVD: Toy Story 3 – förmodligen en av årets bästa filmer

by


Toy Story 3 släpptes på dvd ett tag före jul. Att film nummer 3 i en serie kan vara så bra att den kanske till och med är bättre än den första, det hör inte till vanligheterna. Frågan är om inte så är fallet med Toy Story 3.
Det mottogs av de flesta kritiker mycket väl och den fick högt betyg av många när den släpptes på biograferna.
Jag gissar att dvd:n hittat vägen till många julklappssäckar också. Det är definitivt en sådan film som det är kul att se om och om igen, en film som det är kul att äga.

Femton år efter den första filmen får vi återigen träffa leksakerna i Toy Story. Den här gången är äventyret i 3D.

Filmen börjar med att leksakernas ägare Andy, som nu alltså är femton år äldre, är mitt uppe i packningen inför universitet. Det han inte ska ha med sig till universitetet hamnar på vinden. Av ett misstag så hamnar Woody, Buzz Lightyear och de andra på ett dagis där de hoppas hitta nya barn som ska leka med dem.

Om du är rädd för att Toy Story 3 bara är ett hyperkomersiellt försök från Disneys sida att rida på den hippa 3D-vågen så kan du pusta ut. Toy Story 3 är Disney Pixars bästa film… sedan Toy Story 1.

Den är välgjord och med skämt på flera nivåer. Den vuxne får ut minst lika mycket av filmen som barnen.

Fler recensioner av Toy Story 3 i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Kulturnyheterna och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,