• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Safe House – ännu en medioker actionrulle med alldeles för mycket pangpang

12 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Safe House
Betyg 2
Sverigepremiär den 15 februari
Regi: Daniel Espinosa

Återigen en amerikansk actionfilm som inte imponerar särskilt. Filmen är stjärnspäckad med Denzel Washington och Ryan Reynolds i huvudrollerna och med birollsinnehavare som svenska skådespelarna Fares Fares och Joel Kinnaman. Denzel Washington är en bra skådespelare och det är kul att se honom, men filmen i sin helhet är alltför förutsägbar för att vara intressant.

Ryan Reynolds spelar en ung CIA-agent som får ett svårt uppdrag i Sydafrika och Denzel Washington spelar den erfarna landsförrädaren som Reynolds rollfigur ska bevaka. Handlingen blir en katt och råtta-lek i Sydafrika mellan korrumperade agenter. Tyvärr har filmen inte tillräckligt med nerv för att kompensera att det egentligen enbart är ännu en medioker actionrulle med alldeles för mycket pang-pang och explosioner.

Safe House är dock hyfsat välgjord men det är alltför mycket våld som inte fyller någon särskild funktion för handlingen. En film med för tunn historia hjälps inte upp av duktiga filmstjärnor.

Foto: Jasin Boland

Läs även andra bloggares åsikter om Denzel Washington, film, filmrecension, action, CIA, Joel Kinnaman, Fares Fares

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Action, CIA, Denzel Washington, Fares Fares, Filmrecension, Joel Kinnaman, Scen

Polis – intimt porträtt av skamfull verklighet

9 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Polis
Betyg: 4
Svensk premiär: 10 februari

På barnskyddsroteln i Paris arbetar man med fall där barn är involverade och blivit speciellt utsatta. Det kan röra sig om brott som pedofili, incest eller vanvård och polisernas uppgift är att intervjua, trösta och vägleda. Vi får lyssna på smärtsamma berättelsen om övergrepp från både barnets och förälderns sida och får en bild av en sådan relations komplexitet med förnekande och undanflykter.

Maïwenn, filmens regissör, agerar både framför och bakom kameran då hon även står för manuset. Inför inspelningen av ”Polis” som är baserad på verkliga fall, gjorde hon mycket förarbete. Hon lärde känna människorna på barnskyddsroteln i Paris(CPU) och belönades förra året för filmen med jurypriset i Cannes. Som den timida fotografen Melissa ger Maïwenn en inblick i polisernas hårda vardag. Hon är där på uppdrag att dokumentera enhetens arbete men har svårt att komma in i det tajta gänget. Istället blir hon den utomstående, tysta iakttagaren som ifrågasätts och kritiseras för den bild hon vill skildra genom sitt objektiv. Rollen som Melissa är liten men viktig och håller ihop filmen. Det är genom hennes långsamma närmanden av gruppen som vi får se hur de olika individernas privatliv färgas av yrket.

På lunchrasterna samtalas det vilt och konversationerna kan handla om allt från kritik mot Sarkozy och hans invandrarpolitik, till relationsproblem. Specialgruppen blir som en familj- sammansvetsade, och kommer tätt inpå varandra. Efter en lång dag med frustration över alla orättvisor kan det många gånger vara svårt att stänga av och inte ta med sig jobbet hem. Yrket smyger sig in i deras privatliv och påverkar relationer såväl skapar konflikter. Filmen behandlar de psykiska kraven som ställs på personalen, den påfrestelse som jobbet medför och vidrör den generella uppfattningen om att hjälp aldrig finns till hands när man behöver den.

”Polis” är en tung berättelse med snyggt foto och starkt skådespeleri. Det är ett intimt porträtt av en verklighet fylld av dysfunktionalitet och skam. Ibland tenderar den att ge en lite väl heroisk bild av karaktärernas insatser men med en stor dos glädje och humor balanseras bristerna upp.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Polis, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, polis, Scen

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen – nu på dvd

9 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen
Betyg 4
Släpps på dvd 22 februari 2012

När Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen släpps som dvd/bluray är målgruppen de barnfamiljen med barn i förskoleåldern. Vi får en fint tecknad berättelse på lite drygt en timme med den honungsälskande lilla nallebjörnen och hans vänner.

Det är mjukt och gulligt med fina teckningar och en berättelse som presenteras i lugn takt. Ibland växlar filmen över till bilder ur en bok, vilket ger ännu mer känsla av att sitta och lyssna på någon som läser. Ibland är det också bilder där Puh vandrar över några rader i boken, alltmedan han är på jakt efter ”Håning”.

Alla karaktärerna är med: den hoppetossiga Tigern, Kängu och Ru, Ugglan, åsnan Ior, Kanin och Nasse.
Christoffer Robin är däremot inte med så mycket, eftersom han blivit tillfångatagen av en hemsk figur, om vi nu ska tro på Ugglan som egentligen läser fel på ett upphittad lapp.

Långfilmen ”Nalle Puhs Film – Nya äventyr i Sjumilaskogen” är inspirerad av tre berättelser från A.A. Milnes böcker. Filmens utseende kommer direkt från Milnes böcker. Filmmakarna var måna om att den skulle ha både den klassiska vattenfärgskänslan från förr och att behålla det lite ruffa handtecknade utseendet som normalt förfinas i de flesta animerade filmer.

Karaktärerna hoppar bokstavligen från boksidorna in i filmen, berättar John Lasseter, filmens verkställande producent. Och ibland tar de till och med med sig hela ord och bokstäver. Det är klassisk Nalle Puh.

Det är skönt med barnfilm utan överdriven action och att berättelsen får ta tid. De olika figurerna möter vi ju i verkligheten också: Ugglan som låtsas kunna mer än han kan och Ior som alltid ser allt pessimistiskt, Nasse som är trogen men inte tror så mycket på sig själv, Nalle Puh som är hungrig nästan jämt men har ett stort hjärta, Kanin som är praktisk och löser det mest och Tigern som är överaktiv som en del unga som har fått bokstavsdiagnoser

Berättarrösten är skön, den bryter av i handlingen och lugnar ner farten och fördjupar känslan av att sitta och lyssna på någon som läser.

Om du läser Nalle Puh-böckerna känner du igen delar av handlingen: Ior förlorar sin svans, Christoffer Robin är försvunnen, Nalle Puh är på jakt efter honung och när hela gänget utom Nasse trillat i en grop hänger det på Nasse att rädda dem. Han måste våga gå genom den skogen som blir skrämmande när det börjar mörkna och det blåser och man är en liten Nasse.

Den håningsälskande björnen med den lilla hjärnan men det stora hjärtat är förmodligen världens mest älskade nallebjörn. När ”Nalle Puhs Film” kom på bio i höstas och Puh och hans vänner gick på jakt i Sjumilaskogen efter Iors försvunna svans, traskade de rakt in på förstaplatsen på biotoppen. Filmen har setts av över 140.000 biobesökare.

Läs även andra bloggares åsikter om Disney, Nalle Puh, barnfilm, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Disney, Filmrecension, Nalle Puh

Sagor från de döda: Tre makabra berättelser av Edgar Allan Poe, nyutgiven på dvd

7 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Sagor från de döda: Tre makabra berättelser av Edgar Allan Poe
Betyg 4
Nyutgivning på dvd 22 februari 2012

Tre av filmkonstens giganter: Roger Vadim, Louis Malle och Federico Fellini har tolkat var sin spöklik novell av Edgar Allan Poe.
Filmen med de tre spännande, mystiska, rysliga historierna kom första gången 1967 och i rollerna ser vi stjärnor som Birgitte Bardot, Jane Fonda, Terence Stamp, Peter Fonda, Alain Delon och James Robertson Justice.

Höjdpunkten för mig var inte oväntat den tredje kortfilmen, ”Toby Dammit”, som regisserats av Fellini. Den har allt det jag älskar med denna italienske mästarregissör: vimlet av udda personligheter, makabra scener, absurda dialoger.

Terence Stamp spelar Toby Dammit, en megastor filmstjärna som blir galen av droger, alkohol, storhetsvansinne, fans och paparazzifotografer som öser sina blixtar på honom.
Det sägs att Peter O’Toole var utvald för att spela Toby Dammit, men drog sig ur. Fellini bad filmbolaget i London att skicka deras mest dekadenta skådisar. Filmbolaget skickade då James Fox och Terence Stamp. Fellini fastnade för Terence Stamp.

Den första filmen, ”Metzengerstein” spelar Jane Fonda helt utflippad, genomegoistisk, jagcentrerad, jätterik och vacker ung grevinna som äger massor av slott. Hon har samlat ett stort gäng uppvaktande män och kvinnor omkring sig och alla måste följa hennes minsta vink och de lever med orgier i sex, våld och förtryck. Alla lyder hennes minsta vink och är uppfyllda av beundran och rädsla för henne, utom hennes granne, hennes kusin. Grevinnan blir fixerad vid sin kusin, men när han inte vill springa i hennes ledband blir hon bitter och ska hämnas.
Filmen är inspelad som i en dröm- och sagovärld, men trots det känns det väldigt mycket som sextiotalet.
Kanske är det färgerna på de medeltida kläderna som ger den känslan, kanske är det håret på skådespelarna, jag vet inte riktigt.

Den andra filmen ”William Wilson” (regi Louis Malle) handlar om en sadistisk man som får en dubbelgångare som dyker upp och ställer till rätta när han gör sina värsta övergrepp.
Snyggt filmad och fylld av möjligheter till olika tolkningar.

På olika sätt gör alla tre regissörerna rättvisa åt Edgar Allan Poes berättelser.

Om Edgar Allan Poe från Wikipedia:
Edgar Allan Poe, född 19 januari 1809 i Boston, Massachusetts, död 7 oktober 1849 i Baltimore, Maryland, var en amerikansk poet, novellförfattare, redaktör, litteraturkritiker och en av ledarna för den romantiska rörelsen i USA. Poe, som är mest känd för sina berättelser om skräck, mystik och sällsamma äventyr, var en av de tidiga amerikanska novellförfattarna och en föregångare till detektivlitteraturen. Han anses även ha bidragit till den framväxande science fiction-genren.

De tre filmerna är lite av filmhistoria, eller filmkunskap. De tre regissörerna har sinsemellan väldigt olika sätt att filma på samtidigt som de alla lyckas fånga det mystiska i berättelserna.

Läs även andra bloggares åsikter om Edgar Allan Poe, Fellini, Jane Fonda, Birgitte Bardot, Louis Malle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Birgitte Bardot, Edgar Allan Poe, Fellini, Jane Fonda, Louis Malle

Filmrecension: Alper – surrealistisk, skrämmande, fascinerande

6 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Alper
Betyg 4
Visades på Göteborgs Filmfestival och vanlig premiär biopremiär: 10 februari i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Västerås, Örebro, Norrköping, Umeå, i Växjö 12 februari och i Östersund 2 mars

Alper är en ny film av den grekiske hyllade regissören Yorgos Lanthimos som gjorde Oscarnominerade Dogtooth.

Alper är liksom Dogtooth en film som leker med filmmediet och där det som egentligen berättas inte alls är samma sak som grundhandlingen.

Handlingen i Alper: En sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare dreiver en skum uthyrnings­service. De hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor, äkta män under den första sorgeperioden. De anhöriga kan då spela upp händelser med den avlidna, nu med någon från uthyrningsteamtet i rollen som den som dött.

Att få bearbeta sin sorg på det sättet kanske skulle kunna vara välgörande, men som det görs av teamet kä

Fast filmen handlar förstår om mycket annat än den yttre handlingen. Vi får uppleva hur relationer mellan människor ofta är ett spel där vi spelar olika roller. Filmen har flera lager av betydelser och den talar till oss lika mycket i bildspråket med de brunmurriga kalla bilderna och miljöerna som känns så torftiga. Männens kalla ansiktsdrag och kvinnorna som alltid anpassar sig till den roll de vet att mannen vill att de ska spela.

Var går gränsen mellan spel och äkta? Filmen sätter igång många tankar, har de fyra i teamet något som är äkta i sina liv?

De kallar sig Alper. Ledaren som tagit sig namnet Mont Blanc kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på. Jag tror att Mont Blanc är en av de vidrigaste mansroller jag sett, han är så kallt dominerande att jag ryser.

Ett sätt att se filmen är ur kvinnoperspektiv, att se hur alla filmens kvinnor alltid måste anpassa sig efter männens regler. Ett annat är att se hur de som är underläge ändå försöker hitta vägar ur dominansen, försöker hitta något eget.

Alper är en av de starkaste och mest surrealistiska filmer jag sett på länge. Den är oerhört fascinerande och samtidigt skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om Yorgos Lanthimos, Alper film, filmpremiär, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in